fredag 17 december 2010

IDAG KOM ALMANACKAN!

Den 17:e december 2010!
GOD JUL ALLA MMEN-TALARE OCH NI ALLA SOM LÄSER DEN HÄR JULHÄLSNINGEN!

  Den första bok som tryckts på språket mmen med det nya alfabetet, som Lena jobbat för att få fram, fick vi i våra händer idag! Oj, vad efterlängtad den är, almanackan för 2011!  Den är redan framme i Bafumen och man kommer säkert att börja sälja den imorgon. Priset blir 300 francs (4 kr).

  De sista månaderna har Lena jobbat med en grupp personer i byn Bafumen för att testa det nya alfabetet genom att skriva ner texter på mmen. I processen upptäcker man vilka stavningar som fungerar. Diskussionerna är många om detta!

  Entusiasmen hos deltagarna i testgruppen på 10-12 personer är stor. Eftersom de flesta är lärare samlas man på eftermiddagarna två gånger i veckan.  Ordspråk är en viktig del av kulturen i Afrika. Därför har man börjat med att skriva ner en samling på ca 60 ordspråk. Arbetet med att skriva material till textböcker för kommande läsklasser pågår också för fullt!
  På tur att tryckas är en illustrerad plansch med alfabetet. Den kommer att vara oerhört populär som startpunkt då man vill lära sig läsa.

Vi ser tillsammans med människorna i Bafumen fram mot att det ganska snart nästa år ska bli möjligt att starta mer systematiska läsklasser där. Dels i skolorna, dels för vuxna.  Men då måste först läseböckerna finnas färdiga.  Lärarna kommer förstås att komma från den grupp som nu jobbar så flitigt med språket.

  Roland har arbetat mycket under året på att utarbeta en projektplan för ett nytt alfabetiseringsprojekt . Där ska man inte bara lära sig läsa, utan också lära sig saker som kan förbättra livsvillkoren: hur man skyddar sig mot och behandlar olika sjukdomar, hur man renar vatten, gör kompost till odlingen, föder upp djur, startar en ”business” … Mänskliga rättigheter kommer att vara en viktig komponent också: barnäktenskap, arvsrätt, trafficking, barnkonventionen och mycket mer.

  I november undervisade Roland några veckor på baptisternas teologiska seminarium en dagsresa norr om Bamenda. Det är en stor skola. Kursen handlade om ”Literacy Program Management”. Den ingår som en del av ett mastersprogram för översättare.  Intressant att träffa den gruppen och inspirera för den stora betydelsen av alfabetisering!

  Innan vi åker hem för gott till Sverige i juni 2011 hoppas vi hinna se många läsklasser igång i Bafumen och att ett bra ”functional literacy” -program ska fungera på de platser vi planerat.

fredag 10 december 2010

EN GRAMMATIK FÖR PINYIN! EN ORDBOK FÖR META!

Två års intensivt arbete! Jonas har jobbat i Mbengwi. Bott i ett gästhus rum. I veckan blev meta-ordboken med flera tusen ord klar. På ett språk som var fullständigt okänt för Jonas för två år sedan!
På lördag blir det offentlig ”launching” av boken i den nya bokhandeln – The Literacy Promotion Centre - vid marknaden Tat utanför Mbengwi! Då ska vi vara där…

För två år sedan visste Magdalena inget om pinyinspråket. Då började hon forska i hur pinyintalarna använder sitt språk. Forskade. Dokumenterade. Skrev. Nu har hon lämnat in ett manuskript på en pinyingrammatik!  Folk har alltid formulerat sig. Grammatiken har varit ”omedveten”. Nu finns den beskriven i skrift. Det höjer statusen på ett språk då det finns nedskrivet. ”Vårt språk är värt något!”

Igår avtackades både Magdalena och Jonas för sina insatser av kollegerna här i Bamenda och av CABTAL’s ledning. Imponerande insatser. Väl värda beundran och uppskattning.  

Ändå är inte detta slutmålet. Deras förhoppningar är att materialet ska komma att vara viktiga byggstenar i en fortsatt utveckling av de båda språken. Så att nya böcker kans skrivas. Böcker som man kan lära sig saker från…

”Jag kommer kanske tillbaka. Jag ser ett behov. Det finns fler språk som väntar…!”

Det är viktigt att se bakåt. Men fortsättningen ligger alltid framför. Kanske här. Kanske någon annanstans.

måndag 29 november 2010

TÄNK VAD VATTEN ÄR VIKTIGT!

Vid fem på morgonen börjar det röra på sig. Få vaknar senare tycks det. Det gäller att hinna iväg till källan djupt nere i dalen för att hämta vatten till hushållet. Ndus vattensystem har kollapsat. Liksom elsystemet hela dagar i sträck. El kan man inte hämta, men vatten kan man gå efter.

Strömmen av barn med hinkar och dunkar som glada i hågen vandrar ner i dalen är självklar. Skolan börjar ju snart, så det gäller att hinna med vattnet först!  Därefter blir det lugnt några timmar tills skolan är över på eftermiddagen...

En historia ur verkliga livet!

Vi skriver texter som ska ingå i ett material att användas för diskussion och undervisning i läsklasserna. Här är ett exempel på hur de kan komma att se ut. De ska förstås översättas till respektive språk...

KACHANYI’S DILEMMA
Kachanyi was the wife of Mr Tanto. When her husband died, one of his brothers wanted to take her as wife. Otherwise she would have to refund the bride price once paid for her.
Since Kachanyi did not like this customary practice, she bluntly refused. Therefore she was chased away from her home by her brothers-in-law. 

This was not easy for Kachanyi, since she had three children.  She needed to start some business for a living, so she tried to get a loan at the Credit Union. However, the Credit Union demanded some security for the loan. She was asked to produce a land certificate. Since the land was taken over by her brothers-in-law she had no certificate. No other way to obtain a loan was available to her.

Her eldest daughter, who was 14, also needed to go to college, but Kachanyi had no money to send her there. Her relatives then advised her to give her daughter in marriage to a certain man who was 41 years old. This man, whose name was Fula, promised to give her the money she needed to pay back the bride price. She would also get money enough to get shelter for herself and the other two children.

This was a difficult dilemma for Kachanyi. She had to decide very soon what to do with the proposition...

QUESTIONS TO DISCUSS:
Is this something that you have come across where you live?
Can you identify the various rights that had been violated in this story?
What do you think happened next?

TILLBAKA I BAMENDA


Nästan tre veckor har jag varit borta från Bamenda. Har undervisat en kurs i ”Literacy Program Management” med 11 deltagare. Det är en liten delkurs i en Masters-utbildning.  Vi har diskuterat olika utmaningar som finns inom arbetet med alfabetisering (”literacy”) och hur man förbereder, planerar och följer upp ett  alfabetiseringsprojekt.

Jätteroligt att träffa en grupp motiverade och duktiga kamerunska studenter på en skola med hög akademisk nivå. Värdefullt också att de lagt in en kurs om alfabetiseringsprogram i kursplanen.

Utmaningarna är många. Alfabetisering handlar inte bara om att folk lär sig läsa och skriva. Det handlar om att deltagarna ska kunna använda den kunskapen för att förändra sina livsvillkor på olika nivåer. Därför jobbar vi nu med något vi kallar ”functional literacy”.  När kan man säga att målen för alfabetiseringen har uppnåtts? Hur stor andel av den vuxna befolkningen ska kunna läsa sitt modersmål för att man ska vara nöjd? Men det handlar också om litteraturproduktion och motivation. Om hur gräsrötterna ska vara involverade från början och hur ett alfabetiseringsprojekt ska utformas för att möta människornas behov. Och mycket mer.

Mänskliga rättigheter är något som engagerar deltagarna. De har bidragit med texter som många kommer att kunna användas i ett material som ska produceras och användas i ett nytt alfabetiserings projekt från nästa år.

söndag 17 oktober 2010

"ANYWAY, I HAVE TRIED!"

Varje dag , då hon har tid, går mamma Kristina ut till vägen med sina sockerrörsbitar som hon odlat. Där sitter hon och säljer dem för ca 40 franc. Häromdagen kom hon tillbaka hem och visade Lena förtjänsten: 195 CFA. Det är ungefär 3 kronor i dagens kurs. Men Kristina grubblar inte över växelkurser. Hon måste få in pengar skolgången och maten för de barn hon har hand om. Och det är inte bara hennes egna….

195  franc. Det räcker inte långt. Det vet Kristina.
”Anyway, I have tried!” säger Kristina och ser glad ut!

Livet är hårt. Men man  försöker!

LENA MÖTTE EN BLIND MAN HÄROMDAGEN...

Bafumen är en by långt ute i "obygden". Vägen dit är så dålig, att man måste åka motorcykel dit. Vanliga bilar kör inte den vägen. I varje fall ytterst sällan. Man talar ett språk utan litteratur. Inte förrän i dagarna har ett alfabet sett dagens ljus.
En by där bara en del har fått elektricitet, och det helt nyligen. Vatten måste man hämta i något vattendrag eller vattenhåll. Man bär det på huvudet hem dit man bor.

Lena mötte en blind man där häromdagen. De samtalade lite där inne i affären i Bafumen.
"Här i Bafumen är livet gott!" sa mannen.  "Här har vi det bra och här trivs vi!"

VARFÖR TROR MAN?


Läste ett Facebook inlägg igår. Det handla om att tro - eller inte tro. Om en "irriterande" tro som inte går att bli av med...

Varför tror man? Kanske det inte alltid enbart beror på mängden av bönesvar.

Var man än kommer på jordens yta – mitt inne i djungeln, ute på en ö i Oceanien, eller i Stockholm – så spirar tron på att det måste finnas Någon ”bortom” en själv . Ett ursprung. En hamn.  Varför?  Varifrån kommer detta kontaktbehov, denna kontaktmekanism? Jag tänker på en grodd som växer ut från en potatisknöl i en mörk källare. Den slingrar sig vit och tanig – mot ljuset. Då den tränger ut genom springan i dörren blir den grön och utvecklar sina blad!  Av ljuset. Detta oändliga ljusbehov! Så är det med oss människor också, tänker jag. Och det måste bero på att Någon gett oss det behovet. Och den möjligheten. För mig har de blivit som ett ”gudsbevis”.

Jag har funnit att han som kallar sig ”världens ljus”, också är det. Vem annars? Många gör anspråk på att ha  ljuset. Och visst finns det många – även bland oss kristna – som, både i lära och uttryck , förvränger berättelsen - ”Evangeliet.  Ljuset själv kan vi inte fördärva – bara skymma . För andra – och oss själva.  Vi kan göra det genom att fokusera på skuggorna, avarterna. Men kan det finnas skuggor – om det inte finns ljus?

Tror inte det finns anledning att förtränga den tro som finns. Och inte skämmas för den heller. Många ”tro-lösa” människor längtar efter en tro. Den ”irriterande tron” kan bli en ”bärande tro”.

Jag har kommit fram till att Bron Jesus håller – vare sig jag tror att den håller eller inte. Min tro ändrar inte brons styrka. Det har vi fått testa på en del vägar här i Afrika.

För min del är jag sannerligen ingen ”troshjälte”. Ändå har Gud gett mig exempel på Hans närvaro som jag inte blir av med. Det berättar jag om i boken ”Vägar jag inte visste fanns”. Det är en berättelse för familjen och vänner. Mest för att jag aldrig ska glömma...



torsdag 14 oktober 2010

FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN!

Regnet öser ner. Tropiska regn är inte som de svenska. Det dånar. Strömmen försvinner varannan dag - åtminstone för ett tag. Vattnet i kranarna också.

Men vaddå? Lena är i Bafumen. Där hon bor finns inte kranvatten överhuvudtaget. Och inte elbelysning i jordhuset. Men hon är glad. Igår bestämde gruppen som samlas tre gånger i veckan för att öva på alfabetet och stavningen vilka ord och bilder man vill ha på en Alfabetsplansch.

Vi pratade om det i tisdags: "Det skulle vara roligt att kunna trycka en sån där plansch! Och att snabbt få fram en bok för de engelsktalande som också vill lära sig läsa och skriva  på sitt modersmål! Det är så viktigt att hänga på nu när intresset är på topp. Nu när några vill vara föregångare...".

Och så igår kom ett mail: "Det har kommit en gåva till läsundervisning i Kamerun. Vet ni något projekt där det skulle komma väl till pass?". Timing? Vems timing? Jag svarade inom tio minuter. Så nu kommer det snart - för första gången i världshistorien att finnas en Alfabetsplansch och en läsebok på språket Mmen!
Varför? "Det har kommit in en gåva..."

Själv sitter jag dagarna i ände och skriver texter om mänskliga rättigheter:
Vilka rättigheter har barnen enligt lagar och konventioner? Vad gäller i det här landet?
Vilka rättigheter har kvinnorna? Vad händer när en kvinna blir änka?  Hur är det med arvsrätten?
På vilka premissser kan någon bli arresterad? Hur är det med trafficking?
Korruption?  Frågeställningarna är många...

Det finns flera organisationer som arbetar med de här frågorna här i landet. Organisationen vi arbetar för har som mål att de här ämnena ska diskuteras i läsklasserna framöver... Spännande. Utmanande. Nödvändigt.

Så jag skriver vidare. Men jag blandar upp med att skriva lite om hur man gör kompost, renar vattnet och skyddar sig mot malaria....

Visst önskar vi att det ska ha någon liten effekt. En sak har vi för länge sedan kommit fram till: Det enda vi kan hoppas på det är att  det som görs ska vara en pusselbit. Att den ska passa in med andras pusselbitar. Att flera pusselbitar ska läggas. Som passar ihop. Det är många som lägger pussel här. Jag tror det behövs fler.

Både här i kamerun - och där hemma.

LOVING KINDNESS AS THE FLOOD

eternal day
Here is love vast as the ocean
Loving kindness as the flood
When the Prince of life, our ransom
Shed for us His precious blood
Who His love will not remember?
Who can cease to sing His praise?
He can never be forgotten
Throughout Heaven's eternal days

torsdag 30 september 2010

EN PROMENAD - BLAND VERKLIGHETENS FOLK

”Vart är ni på väg?” frågar den glada kvinnan på den trånga stigen och den lastade korgen på huvudet. Hon ler med hela ansiktet. Det är första mötet någonsin med henne. Vi har gått ut på en promenad frampå eftermiddagen. På stigarna utanför stan.

Vi är bara ute och går lite.” säger vi.
”Jaha. Var bor ni? Jag bor där borta. Vägen här leder ingenstans…”
Vi prövar i alla fall…. Föresten får jag ta en bild på dig?"
”Kan du ge bilden till mig?” säger hon efteråt.
”Hur skulle det gå till?” Jag visar henne digitalbilden.
Hon ser på bilden skrattade. ”Jag, och min korg…!”
Så skiljs vi. Hon drar iväg ner mot byn. Med sin korg.



Vi fortsätter fram genom planteringarna.  Förbi ett hus som är till salu. Men jag tänker att vi redan fått tag på en bostad...
Det syns att man fruktar att skörden ska spolieras av regn eller storm eller någon farsot.  Så den skyddande ”medicinen” sitter där på höga stänger. Väl synliga så att alla makter som skulle kunna vilja illa ska förstå att hålla sig på avstånd…

Ikväll ska vi tacka Gud, som vi brukar, att vi får vila i en starkare hand….

KAN MAN GE EN YNKA POTATIS SOM GÅVA?

När Lena åkte hem från Bafumen idag på morgonen hade hon en gåva med sig! Insvept i tre plastpåsar låg en potatis. Ja, just det. en potatis. En sötpotatis. Snålt va, att ge bort en potatis? En ynka potatis!

Men vi åt halva potatisen till middag idag. Och blev proppmätta. Andra halvan tar vi imorgon. Kanske det blir lite över till i övermorgon också!

Här i Kamerun finns två typer av "potatis". De för oss svenskar "vanliga" potatisarna - de som Jonas Alströmer drog med sig till Europa från Sydamerika. De odlas uppe i bergen och kallas här för "Irish potatoes". Man anser väl att de kommer från Irland. Fast i Bafumen kallas de också för "Red potatoes", eftersom de förknippas med de vita, som i Mmenområdet kallas för "red people". Kanske var de första vita rödbrända då de dök här en gång itiden med sina potatisar....?

Men så finns också sötpotatisen, som säkert har sitt ursprung här. Den som Lena fick idag!

Tänk att något som låter så lite, kan betyda så mycket! Hon gav det hon hade - och vi blev så välsignade!

måndag 27 september 2010

VILKEN UTMANING!

Råkade läsa Linus Anderås Facebook. Vilken utmaning de skickar ut!

"Funderar på var de volontärer vi har bett för inför det kommande året just nu befinner sig... Om du inte vet vad du ska göra i höst eller i vår är du otroligt välkommen till vårt kontor på Cypern. Det finns uppgifter både för den som är intresserad av ljud, teknik, media, nätverk eller internet såväl som för den som inte har några förkunskaper. Tipsa gärna andra!"http://www.anderas.se/

onsdag 22 september 2010

OLIKA VÄRLDAR?

Ljust rum med moderna tapeter.  Färgsammansättningen perfekt. Skön fåtölj i hörnet med läslampan välplacerad och underbart skön fotpall. Fransarna på mattan fint uträtade. Blomkrukor i fönstren. Orkidéer i höga moderna glaskrukor. Persiennerna riktigt vinklade för att skydda mot solen. Platt-TV. Video. DVD-spelare. Öppen spis med gnistskydd och tillhörande utrustning. Lampor i taket som kan regleras så att ljuset gradvis ökas eller minskas. Små trevliga vägglampor. Laptoppen på bordet uppkopplad via trådlös internet. Heminredningstidningarna väl staplade på den lilla hyllan under bordet. Bokhyllan välfylld. Böcker om trädgårdsdesign. Biltidningar. Datatidningar.

Köket nyss utbytt. Nya fräscha skåp. Färgkombinationen väl genomtänkt. Silikonskarvarnas färg passar bra till kaklet. Spisen startas genom ett lätt på en digital punkt. Kaffebryggare. Espressomaskin. Alla köksmaskiner som man måste ha. Energisnålt kylskåp. Lika stor frys. Diskmaskin. Mikro.

Badrummet med glasvikdörrar för duschen. Duscharmatur med häftiga funktioner. Varmt och kallt blandas som man vill ha det. Tvättmaskin och torktumlare och badrumsskåp och golvvärme och automatisk fläkt och uppvärmd handdukstork och…

På verandan fina urnor med hortensia och utsökta utebelysning. Stenläggning av brunaktigt trädgårds-tegel. Fint lagt i speciella mönster. Precis som det ska vara. Åkgräsklipparen i boden. Bilen parkerad utanför knuten.
…………………..

Jordgolv och jordväggar. Lerigt och blött under regntiden. Torrt och dammigt under torrtiden. Små gluggar till fönster. Mörkt. Klumpigt bord gjort lokalt. Fotogenlampa. Kanske. Skynke för dörren. Dörren kan stängas med hänglås på natten. En bred säng för flera personer. Ett skynke att dra över sig.

Köket ute i ett speciellt jordhus. En uppbygg ställning att lägga pytsar och grytor på. Eldstad mitt på golvet. Tre stenar med plats för en gryta.  Röken från eldstaden får ögonen att rinna. Under taket, svart av åratals rök, hänger majskolvarna på tork. Små pallar att sitta på då man skalar sötpotatis och stöter de gröna bladen. Man sitter tillsammans och skalar och förbereder maten. Vad samtalar man om?

Latrinen en bit bort bland buskarna. Hål i marken. Skyddat av planerade växter. Inget tak. Blött då det regnar. Flugor. Lukt.

Badrummet bakom ett skydd av flätade blad. Man står på några stenar och öser vattnet över sig. Kallt vatten. Eller varmt som kokats över elden med . Vattnet hämtas i hinkar – någonstans en bit bort. Kanske i en kran som byn försetts med. Kanske i bäcken. Kanske i ett vattenhåll. Barnens  jobb.

Kolsvart på natten. Inne och ute. Skyfallet dånar öronbedövande mot plåttaket. Marken kring huset blir en sjö. Kommer det in?

Olika världar. Fysiskt skilda. Vi tillhör alla någon av dem. Ingen värdering i detta. Bara ett konstaterande. Ett ofrånkomligt faktum.

Man ska inte tala om skilda världar i den globaliserade tidsåldern. Det är inte modernt. Men… ändå. Om man sett båda? Vad får det för konsekvenser?

Men finns det kanske ytterligare en dimension att utreda – den mänskliga?  Kring de tre stenarna i köksröken och i det nyrenoverade IKEA köket med ny spis – där levs liv. Där finns människor med värderingar, attityder, ambitioner, drömmar, kunskaper, strävan, kamp, glädje, skratt, sorg, sjukdom, framgång…

Vem kan analysera allt detta?

VAD VILL DU HELST VETA MER OM?

Vad vill du helst av allt att alfabetiseringskurserna ska innehålla utöver ren läsundervisning? Så var frågan i en undersökning jag nu håller på att analysera. 45 tidigare deltagare i läsklasserna fick frågan. Så här blev svaren – rangordnade från mest prioriterade till lägst. Rangordningen säger mycket om människornas livsvillkor i byarna där intervjuerna gjordes! Procentsiffrorna säger hur många som valde ämnet. Man fick välja tre.

Malaria och andra sjukdomar (47%)
Bibeln                                            
Jordbruk
Att föda upp djur som kaniner och grisar
Tvåltillverkning
HIV/Aids
Att starta affärer
Sömnad
Räkenskaper
Mänskliga rättigheter (7%)
Landets lagar  (4%)

Så nu håller vi på och skriver berättelser och andra texter som ska kunna användas som diskussionsunderlag i klasserna! Spännande! Många texter om mänskliga rättigheter är på gång!
Det är ett ämne med många infallsvinklar och exempel.

Här är några berättelser jag bidragit med:

THE SILENT ENEMY                            - Om malaria
CLAUDE AND HIS FAMILY                - Om alkohol
THE ANTI-AIDS CLUB                         - Om aids
JUMA’S NEW COMPOUND                 - Om lokalmiljön
ERNEST AND THE GOATS                  - Om “human” djurbehandling
ANNA’S UNWANTED GUESTS            - Om parasiter
THE MALNOURISHED CHILD           - Om undernäring
HOW JUMA’S AND ALICE’S LIVES CHANGED – om att göra affärer
ABEL’S  CHOICE                                  - Om att låta dottern börja skolan

Kanske jag lägger upp en liten berättelse nästa gång!

CHOKLAD? SJOKLAD? SKOKLAD? SKJOKLAD? STJOKLAD?

Choklad! Hur stavar du det? Vilken bokstavskombination ska man välja för  det s.k. sj-ljudet i svenskan. Som bekant har det blivit lite olika för olika ord. Till alla skolbarns förtvivlan. Choklad. Skjorta. Skärbräde. Chans. Stjärna. Skjuts…

Hade det inte varit fint och trevligt om man istället frågat de små barnen – o alla vuxna denna enkla fråga: Vad tycker ni vi ska väljs för stavning för det här ljudet?

Vilken tur Lena har! Nu får hon vara med från början och föreslå och diskutera en viss stavning för de olika ljuden som förekommer i Mmen! Efter mer än ett års arbete med att analysera språket Mmen är nu ett alfabet klart. Lena åker dit några dagar varje vecka nu och testar det med en grupp personer som troget samlas.

Det är förstås inte bara att stava med ”svenska” bokstäver . Flera ljud kräver egna symboler som inte finns i vårt alfabet.

Det roligaste arbetet ligger nog framför. Just nu har de börjat samla olika ordspråk som de skriver ner. Ordspråken är en viktig del av de afrikanska språkens kulturskatt. Så nu övar de på att skriva ner dem.

Snart ska de börja skriva ner små berättelser. Kanske en del av dem kommer att kunna användas senare då alfabetiseringsarbetet börjar – dvs. då man kan börja att ordna läsklasser i modersmålet  för folket i Bafumen.

Från den grupp som nu lär sig skriva på sitt modersmål, kommer säkert en del att kunna bli lärare i dessa läsklasser!  En spännande utmaning!

lördag 11 september 2010

NY BOSTAD!

Vi visste inte var vi skulle bo då vi kom tillbaka till Kamerun! Bara ett rum i ett gästhus fanns att tillgå.

Det visade sig att det fanns en bostad som väntade på oss. Vi håller just på att flytta dit! Vi är så tacksamma!
På andra våningen i detta hus tänker vi bo tills vidare. Vardagsrummet är tyvärr stort som en kyrksal. Vi får väl möblera ett hörn…
Det enda vi grämer oss för är vägen till huset! Den är en plåga för bilen. Tar vi oss upp för backen när det vräker ner regn? Knappast. Man får parera mellan skyfallen.

Men visst är det fantastiskt! För oss är det ett bönesvar.

Och på måndag åker Lena till byn Bafumen för att träffa en grupp personer i kungens palats. Där ska hon presentera förslaget till alfabet för Mmen språket!

VAD ÄR LYCKAT?

Ibland blir man överraskad. Helt spontant kom fem ”Outlookare” och hälsade på oss på Öland!

Under Outlookkursen var en viktig komponent att vi var en vecka på Öland. För den fortsatta kursen var de dagarnas aktiviteter och gemenskap nog betydelsefull. Nästa sommar får det kanske bli en återsamling för en större grupp…!

Vi fann bland buskarna det som skulle ha blivit en timrad hydda . Vi började bra under Outlookkursen. Fällde träd. Timrade en stadig grund att bygga vidare på. Så här ser det ut i dag. I själva verket var inte målet att göra ett färdigt hus. Bara att testa att göra något nytt.

Allt vi börjar med i livet blir inte färdigt. Men måste det alltid det? Var det kanske erfarenheten som var viktig? Gemenskapen. Jobbet. Planen. Experimentet. Det som ser resultatet kanske klagar. Men den som var med kan veta att ingen erfarenhet är bortkastad.... Kanske den här timrade stockraden egentligen var ovanligt lyckad....?
Det är resan som är mödan värd. Kan det inte vara så?




KRYSS FÖR NYA ERÖVRINGAR



Linus kom ner ett par dagar till Öland. Med full surfutrustning. Norra Öland vid Bödastranden var inte testad än. Det var härliga surfvågor där visade det sig. Och gott om surfare. För Linus blev det ett nytt kryss för surflokaler han besökt. Kul att se!

Det där med att kryssa in nya erövringar är intressant. För min del handlar det om fåglar…
Varför nöjer vi oss inte med det som redan setts, upplevts, hörts, skett…? Varför vill vi människor inte att det ska stå stilla? Varför vill vi inte förlora hoppet att det ska finnas mer…?

Hur skulle det vara utan det hoppet?
Havets vågor och fåglarnas flytt. Tänk om vi inte lockades att följa...

LIVET FÖRÄNDRAS!



Tillbaka i Kamerun efter några veckor i Sverige! Så roligt med Ellen och Markels bröllop! Vi önskar dem Guds närvaro i deras fortsatta liv - i  fest och vardag.

torsdag 5 augusti 2010

I SVERIGE EN SOMMAR SOM DENNA!

Tänk att få vara i Sverige några veckor en sån här sommar! Jobb på Öland. Renovering tillsammans med Linus. Rengöring av tak. Sånt är roligt.

Så har vi varit i Malmbäck. På förmiddagsgudstjänst i Rommenås  med mycket folk. Roligt! T.o.m. två  Outlookare kom dit! Alltid roligt att träffa dem!

Nu är det bröllop om ett par dagar! Vad säger man på ett bröllop? Jag tror jag vet vad det blir...

Den 5 september åker vi tillbaka till Kamerun!

torsdag 15 juli 2010

AR BYGGKLOTSAR ANDLIGA?

Så som det står skrivet…”. Vi känner igen formuleringen från evangelierna. Jesus själv hänvisar ofta till ”Skrifterna” i sin undervisning. ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå Skrifterna”, säger Lukas om lärjungarna efter uppståndelsen. Det har sedan alltid varit ett kraftfullt argument genom historien, för dem som räknar med Bibeln som någon slags ledstjärna i livet och vägvisare till mening med tillvaron.

Utgångspunkten är givetvis att det finns något skrivet som någon kan läsa. Och att folk kan läsa. Och att det som läses kan förstås och tolkas. Och att förståelsen fördjupas med utökad kunskap om varje Bibelboks karaktär och syfte. Och att detta är en fantastisk berikande utmaning i sig…
Enkelt och självklart kan man tycka! Läs och forska i Bibeln och hela floran av kringlitteratur! Visst.

Men vänta nu…! Detta är självklart bara för dig och mig som kan läsa det här! Det är mindre självklart för de 350 miljoner människorna i de ca 2200 språken som saknar Bibeln i skrift. Och det är mindre självklart för de oändligt många fler människorna i en mängd andra språk, som trots att Bibeln och andra böcker finns översatta, inte är läskunniga!

Det finns en utmaning här! Organisationen Wycliffe har som mål att alla språk som behöver Bibeln ska få det före 2025! Se själv i Dagenartikeln den 15 juli. Det låter fantastiskt. Det är bra med mål! Tänk att kunna säga: ”Vad underbart! Nu har även den språkgruppen fått sitt nya Testamente! Invigningen skedde under pompa och ståt förra torsdagen! Nu kan vi gå vidare till nästa språkgrupp…!”

Eller… vänta nu! Kan vi det? Gå vidare alltså? Så där utan vidare..? Vad händer om folk inte kan läsa det som översatts? Vad händer om man missar att göra människor läskunniga? Så att böckerna bara blir liggande i kartonger? Om man bara är glad över översättningsstatistiken? Vad har man då vunnit?

Är det en ”andligare” uppgift att översätta Bibeln än att lära folk läsa? För mig är svaret självklart. Översättningen kan förvisso vara mer inspirerande för den som jobbar med det. Men ett pussel kräver alla bitar. Den vackra bordskivan kräver benen också.

VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR OCH ENSKILDA KRISTNA SOM VÅGAR UTVIDGA ANDLIGHETS -BEGREPPET TILL ATT OCKSÅ INNEFATTA ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT LÄSA? ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT FÖRBÄTTRA SINA LEVNADSVILLKOR? ATT FÖRBÄTTRA SIN HÄLSA? ATT KUNNA VÄRJA SIG MOT MASSIVA ORÄTTVISOR OCH FÖRTRYCK I SAMHÄLLET MAN LEVER I?
VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR SOM ÄR BEREDDA ATT SÄGA: ”HÄR ÄR VI. LÅT OSS VARA MED OCH STÖDJA ETT PROGRAM FÖR ALFABETISERING (LÄSUNDERVIS- NING) I ETT AV DE SPRÅK SOM BEHÖVER DET!”

”OM DIN GUD ÄR SÅ STOR – VARFÖR KAN HAN DÅ INTE TALA VÅRT SPRÅK?” sa en gång en man i Sydamerika till Cameron Townsend. Det blev en väckarklocka. Och starten för Wycliffe och SIL.

Gud kan nog tala. Frågan är om människorna kan läsa hans Ord?




lördag 10 juli 2010

JAG HAR ALDRIG GÅTT PÅ VATTNET

Har just läst bloggen från Hönökonferensen. Om dopet i havet. Mina tankar går tillbaka:

Det är mitt enda besök på Hönökonferensen. En morgon är det dop i havsviken. En underbar stund. Många sitter på klipporna och ser på då den ene efter den andre döps i det friska vattnet. Sång, bön, glädje och välsignandet av människor som tagit beslut för livet att följa Jesus.

Sången är över, talet är slut, folk är på väg att lämna. Då kommer en man fram till mikrofonen och säger: ”Jag ska be att få läsa en dikt innan ni går.” Så tar han sitt papper och läser långsamt och med tonvikt på de rätta orden, för han har själv skrivit dem:

”Jag har aldrig gått på vattnet. Gått på lina har jag gjort - balanserat mellan tro och tvivel. … Men jag har inte varit rädd, för när jag fallit ner har Guds hand fattat mig…”

Ungefär så läser han. Det var flera år sedan...Han läser hela dikten. Andlös tystnad. Mannen tackar och går från mikrofonen. Orden hänger i luften – starka. Och de ristar sig in i mig. Fast. År efter år bär jag dem med mig och jag citerar dem.
Vem var den mannen? Var finns hela dikten? Jag har ingen aning, men jag vet att han talade in i en persons hjärta. Kanske han tvekade. ”Vågar jag? Skämmer jag ut mig? Är det inte framfusigt?” Men han läste. ”När jag fallit ner så har Guds hand fattat mig…”

Visst, så är det.

torsdag 8 juli 2010

REKLAM PÅ MARKNADEN!


Radioreklam en hel dag. Högtalare. Reklam av lärarna på marknaden. Tal. Klippning av bandet. Sång. Skyltar. Försäljning i en uppfräschad lokal. Varför? För att förbättra rekryteringen av elever till läskurserna. Och för att öka spridningen av läsmaterial på oku språket!

Läsmaterial? Ja, små enkla böcker som tryckts tack vare gåvor från Sverige!
Från Malmbäck.

FOTBOLLSSUPPORTER NUMMER ETT!


Överallt möter man dem. Dyker upp in kurva. I dimman. I en backe. Har man sett kommer det fler.
Öltransportörerna. Inga smålastbilar. Det är långtradare på kanske 12-20 meter. De måste vara rejäla för det går åt mycket öl i det här landet.

Jag kan inte göra någon uttömmande utvärdering av industrin i Kamerun. Men min intuition säger mig att bryggerierna måste gå bra! På den Internationella Kvinnodagen ordnade bryggeriet ett stort öljippo för kvinnorna. En stor insats för att höja deras status och markera deras värde enligt tidningarna!
Negativa konsekvenser? För familjeekonomin? För barnens skolavgifter? För matförsörjningen? För alfabetiseringen? För kvinnorna? För…?

Well, för säkerhets skull förkunnas längst bak på långtradarna : ”Supporter nr 1 av fotbollen!”
Ok, men då då så!

NU TESTAR VI EFFEKTIVITETEN. PÅ LÄSUNDERVISNINGEN. OCH VÄGTRANSPORTERNA!

Nu jobbar vi på en kartläggning av hur effektivt alfabetiserings arbetet varit i åtta olika språk under de senaste
åren. 15 slumpvis utvalda f.d. deltagare från vart och ett av de tre sista åren väljs ut. De får svara på en lång enkät och göra ett lästest. Alltså beräknar vi att 360 personer ska delta.

Vi hoppas att resultatet ska ge information som kan hjälpa till att förbättra upplägget i framtiden!

I Oku har man nu gjort alla intervjuer. tre av literacylärarna har åkt omkring och sökt upp de som skulle intervjuas. Väntar just nu att svarsformulären ska komma hit endera dagen. "Om jag hittar någon pålitlig person som ska åka buss till Bamenda så ska jag skicka dem!" 

Det är ofta så den lokala "postgången" funkar här. Fast i det här fallet har jag mina farhågor: Kan verkligen en buss köra vägen från Oku nu i regnet...? Jag vet hur vägen är! Ska jag hinna få papperen inna vi åker till Sverige om en dryg vecka?

Men "Om jag hittar någon, så..."

onsdag 7 juli 2010

NU FINNS DET ETT ALFABET PÅ SPRÅKET MMEN !


Juli 2010. Alfabetet är klart. Lena började för drygt ett år sedan att samla ord och har sedan jobbat med en fonologisk analys av språket för att utforska vilka ljud som finns i språket. Det krävs för att kunna avgöra vilka bokstäver (ortografi) som ska finns.

Detta är bara början. Nu är två personer från Mmen, Kristina och Muh Gabriel, tillsammans med Lena och flera andra på en kurs här i Bamenda för att lära sig nya sätt att samla ord på ett effektivt sätt.

Entusiasmen är uppenbarligen stor. Ikväll tittade Lena och Kristina, som bor hos oss några dagar, tillsammans på bokstäverna och spelade in sånger!

Så här ser vokalerna ut (i spalten Grapheme):

Phoneme                          Grapheme                 

/i/                                      I i                 iwə       one hundred                        
/e/                                     E e               echi       small stone         
/ɛ/                                     ɛ ɛ                ɛyzo     clean                               
/ə/                                     Ɨ ɨ                 ɨŋgɛ      wrinkle                                  
/ɜ/                                    Ə ə                əzhi      defeated                           
/a/                                    A a                aku       forest                                   
/u/                                    U u                apuse    bellows           
/o/                                    O o                sepomə agree                                       
/ɔ/                                    Ɔ ɔ                efɔm      brain             

lördag 3 juli 2010

VILKEN VANSINNIG OPTIMISM! Jag VET att det inte går!

Efter invigningen av det lilla alfabetiseringscentret i Oku bestämde vi oss för att åka hem till Bamenda samma dag. Fyra extra passagerare. Tre potatissäckar. Två var gåvor till oss. Den tredje var stor och tung och tillhörde en av pasagerarna.
Det hade regnat på dagen. Det gör vägen uppför det höga Okuberget slipprig. Vi vet det. Men vi behöver komma hem. Och passagerarna ska hinna med bussar från Bamenda till Yaoundé och Douala. Själva ska vi till Yaounde på måndag.

Slipprig väg. Lerhål. Platser med vassa stenar. Bilen glider hit och dit. Stup på ena sidan och inga skydd. Vi möter en vit landcruiser på väg mot Oku. "Hur är vägen framöver?". "Det är svårt!" säger chauffören som just lyckats ta sig genom. "Vi lyckades komma igenom därför att vi hade nedförslut! Men uppför...nej det blir svårt!"

Vi lyckas ta oss genom flera svåra ställen med 4-hjulsdriften. "Det här ska nog gå!" säger jag lättad.

Framför oss dyker stigningen upp. Djupa hjulspår i gyttjevällingen. Jag tar fart men bilen men kör fast i gyttjan bara en bit upp i backen. Nytt försök. Samma resultat. Backar långt för att kunna vända bilen. Nu är det bara tillbaka som gäller. Efter en bit förstår vi att det inte är självklart att vi kan återvända heller. Ett rykte säger att den vita landcruisern sitter fast i leran mitt på vägen och blockerar den... Det är dessutom redan sent. Snart är det mörkt. Vi åker tillbaka. Ber en bön och tänker, att  det finns nog en utväg på något sätt ur detta! Men att sova i bilen med en massa utrustning på en ödslig väg känns inte lockande...

I en uppförsbacke är det stopp. Bilen glider ner i djup ränna regnvattnet skapat. Ett gäng killar kommer och bär sten och gräver  och skjuter och lyfter och ....mot alla odds kommer vi upp på vägen igen..

"Finns det några hus vi kan ta in i efter vägen?" frågar jag. En av passagerarna, som är alfabetiseringslärare går iväg någonstans. Kommer tillbaka efter en stund med en kvinna. "Kom och stanna i mitt hus över natten. Ni kan parakera bilen alldeles utanför! Ni kan inte fortsätta nu."

"Men vi är sex personer!"  Sådant är sällan problem i Afrika. Så vi lastar ur bilen. Lena och jag får ett eget rum. Några måste ha flyttat på sig för vår skull! Tillsammans skalar vi potatis och äter potatis kokt i palmolja! Fantastiskt gott.

Nästa morgon startar vi tidigt. Så att inte regnet ska komma igång igen. Vi beslutar ta en annan väg. Jag och pastorn, passageraren, går till fots för att inspektera backen som vi vet finns där. "Detta går inte! Ingen chans!"

Pastorn lastar sin potatissäck och kålsäck på en motorcykel och drar iväg själv. Ett gäng killar säger: "Det går att åka. Vi ställer upp och hjälper till! Det är sånt vi gör varje dag."

Eftersom vägen ändå lär vara blockerad i båda riktningarna och vi har dagen på oss, beslutar vi försöka!
En backe, kanske 100 m lång ligger framför. Djupa hjulspår visar att många kämpat här.Full fart uppför backen. Eller..20 meter. Bilen glider ner i en djup ränna.Sidan av bilen är centimetrar ifrån att helt skrapas sönder av jordvallen till vänster. Jag kravlar mig ur via passagerarplatsen.

"Jag är en idiot!" utropar jag. "Jag visste att det inte skulle gå! varför gav vi oss in i det här?"
Killarna skrattar. "Det kommer att gå! Vi lyfter upp bilen.!". Vilken idiotisk optimism! Hur kan man ta så lättsinnigt på detta! Det är ju vi som får lida av  att de lurat upp oss i denna gyttjebacke!

Jag VET att det inte går......  En stund senare är bilen uppe på lervägen igen. Många händer skjuter på. Jag gasar.....

Obotlig, orimlig, vansinnig optimism. Fast kanske inte ogrundad optimism. Här är man van att hantera "olösliga" lägen.  Hur skulle man annars ta sig fram?

"Vi gör inte det här för betalt!" hade killarna sagt. Vi gav dem ändå något. Naturligtvis.

Konferensen i Yaoundé var bra.

Afrika! Cameroon!

torsdag 24 juni 2010

"MAN TO LEAD. WOMAN TO FOLLOW"


Igår var vi hos polisen på förhör. Som åhörare. Det var en förundersökning som pågick mot en rad mammor som misstänks ha skickat iväg sina barn som arbetskraft hos någon annan. Trafficking kallas det enligt lagen. En kvinna satt i häkte anklagad för att ha fraktat åtta barn till platser där de fått arbeta orimligt lång tid utan betalning. På farmen med att hacka. Genom att bära vatten. Kanske från 5-6 på morgonen till sena eftermiddagen.

Barn och kvinnor har inte alltid lätt. Manssamhälle. Kanske inte bara här?

Det finns organisationer, NGOs, som arbetar just med att främja de mänskliga rättigheterna. Imponerande att se hur de arbetar! Unga, engagerade, välutbildade människor som engagerar sig för mänskliga rättigheter av olika slag. Varför följs inte lagen? Varför känner inte människorna till vilka rättigheter de har?

På hemvägen från polisen hamnade vi bakom en gul taxi. Alla taxibilar är gula här. Alla, nästan, har en devis skriven baktill: ”Are you God?”. ”Be ye holy, my boy”. ”Inshalla”(Om Gud vill). ”People must talk”. “But why?”

Den här eftermiddagen hamnade vi efter en som basunerade ut : ”Man to lead. Woman to follow”. Samhället i ett nötskal. Kanske inte bara här?

tisdag 22 juni 2010

KOM I TID! MEN KOMMER DU SENT GÅR DET BRA OCKSÅ!

Det har målats och fixats. En bänk, ett bord och en disk har skaffats in. Det handlar om den lilla marknadföringsaffären vid markanden i Metaområdet. Där ska det säljas  böcker på språket Meta och där ska det göras reklam för alfabetiseringsklasserna.
En målare skulle anlitas att göra en målning på väggen. En bild som skulle kunna attrahera folk. Konstnären gick inte med på priset som erbjöds.
Häromdagen tog vi saken i egna händer. Varför inte projicera en Powerpoinbild på väggen? Så gjorde vi. Två ordspråk och en bild på människor som samtalar. Ganske lyckat. Och mycket billigare.

-Vilket ordspråk ska vi välja att skriva på väggen?  undrar jag.
-Det borde väl handla om marknaden, eftersom affären är där?"
- Varför inte?
- Då tar vi det här Metaordspråket, säger Rickard och pekar  på ett.
-Vad betyder det?
- Om du kommer tidigt till markanden, så får du handla; Kommer du sent till markanden - så får du
  handla då också!"
- Men det blir ju som att uppmuntra folk att inte komma i tid, säger svenska jag.
- Ja, men ska vi ha något om marknaden så...
- Ja, visst... 

Ska det vara kulturanpassat, så ska det väl vara det. Så nu står det så på väggen.

Tyckte först det var knäppt. Men egentligen....hur är det?
Hur var det med de där daglönarna som lejdes en timme innan dagspasset var avslutat? De som Jesus berättade om. De som fick samma lön som de som börjat på morgonen.  Märklig historia det där! Var inte poängen att i Guds Rike avvisas ingen pga sen ankomst.Eller att det är oförtjänt alltihop. Man kan missa mycket. Men dörren står öppen. Så tänker jag mig....

TYVÄRR ÄR HUSET REDAN UTHYRT!

Vi ska flytta från huset vi lånat nu sedan början av året. De rätta innehavarna kommer tillbaka från USA.
I god tid har vi letat efter ett annat ställe där vi kan bo. Hittade ett bra hus. Kom överens med ägaren. Slappnade av. Saken var ordnad nu innan vi ska åka till Sverige några veckor. Nu visste vi var vi skulle
bo då vi kommer tillbaka.

Då ringde ägaren och sa att, tyvärr, huset har hyrts ut till någon annan... ! Två veckor har vi nu på oss att hitta ett annat hus. Annars blir det väl något gästhusrum då vi kommer tillbaka hit. Tills vi får låna en lägenhet av någon annan....
Var just inne på Facebook. Där skulle jag  ändra i  personuppgifterna. Bostadsort? Visst, det blir Bamenda. Hemort?  Vad skriva där? Kunde bara komma på en sak att skriva:????

Men hur är det nu det står? "Our citizenship is in Heaven". Phil 3:20
Bostadslös? Hemortslös? Och ändå: Ett medborgarskap som står fast!
Det måste vara fullkomlig dårskap för många.
För andra är det livets trygghet. Och glädje.

måndag 14 juni 2010

DÅ SATT DÄR PLÖTSLIGT EN LITEN FÅGEL I RUTAN

Kamerun-Japan i fotbolls-VM. "Kameruns spel var torftigt, segt och fantasilöst". Det påstår Aftonbladet.

På en liten kvartersservering nedanför kullen där vi bor står en gammal TV. Där samlas folk nu dag efter dag för att kolla fotboll. Jag köpte en Fanta och satte mig på en bänk. Måste vara med om detta tänkte jag!

"Är du en av oss?" frågade en röst av gänget som satt där.
"Ja, visst!"
"Ok, bra, då kan du sätta dig där!"
Mitt fotbollsintresse är normalt  minimalt. Men nu satt jag där. Ett undantag måste man kunna göra.Tänk om Kamerun skulle vinna!  Inget hände. Lamare stämning än jag väntat. Kanske man redan gett upp hoppet om att de "Odompterbara lejonen" skulle ta hem segern... Lite segt alltså...

Då satt där plötsligt en liten fågel i TV-rutan! Käkade i godan ro och helt avspänt på några frön eller vad det nu var i ett hörn av fotbollsplanen. Brydde sig inte om vare sig trumpeter eller kutande spelare! Ovetande om krav på prestation och uppvisning! JUBEL på serveringen!!

En fågel. Matchens behållning! Men skriver sportreferenterna en rad om det? Eller missar de poängen...

En fråga till: Visste någon att jag för en gångs skulle skulle slå mig ner på ett lokalt serveringsställe och titta på fotboll?

fredag 11 juni 2010

SAMTAL PÅ VÄGKANTEN


Jag har sett dem i Bangladesh och Indien. Och i Zambia. Nu ser jag dem i Kamerun.

Vi kör uppför den gropiga vägen nära Oku för att hämta en person.  En vän från Oku är med mig i bilen. Då sitter de där vid vägkanten. Småpojkarna som krossar sten. En tung hammare i handen och den ena stenbumlingen efter den andra. De dunkar och dunkar. Flisorna far och rafsas ihop i en hög. Hårt arbete.

-”Varför sitter så små pojkar och hackar sten?”
”De vill tjäna lite pengar.”
”Så det är ingen som tvingar dem?”
”Nej, de gör det frivilligt. För att få lite egna pengar! De gör det när de kommer från farmen.”
”Från farmen?”
”Ja, på förmiddagarna är de med sina mammor ute och jobbar i jorden. Det är ju ingen skola just nu.”
”Hur mycket tjänar de på att krossa sten till grus? Vad får de för en hink?
”För en full 20-liters hink får de 150 francs!”
”150 francs. 2kronor och 25 öre! Till vem säljer de gruset?
”Det finns uppköpare som kommer och köper. De säljer sedan till sådan som ska bygga något.”
”Kan ingen hjälpa dem så de kan sälja direkt till dessa, så de kan få bättre betalt?”
”Nej, det går inte…”
”Nej, det går förstås inte… Hur skulle det gå till?...”
………….
Dagen efter åker jag vägen från Oku mot Bamenda. En small ringlande jordväg inkarvad i bergsluttningen. En otroligt vacker utsikt. Lite bråttom, för regnet kan komma snart.

Då ser jag dem där på vägen. Jag har sett dem förut i andra delar av Afrika. Småpojkaran med hemmagjord träcykel. Jag stannar och går ur bilen.

”Fin cykel! Har du gjort den själv?”
” Ja visst!” Stolthet i det leende ansiktet.
”Kan du visa mig hur du kan åka?”

Pojken sätter sig på cykeln och den rullar full fart nerför den sluttande vägen.  Sedan släpar han den uppför backen igen.
”Får jag ta ett kort?”
”Ja!” Ansiktet ler.
”Tack! Nu måste jag åka vidare.” säger jag och öppnar bildörren.
”Jag såg dig igår när du åkte förbi!” säger pojken.
”Ja, det är riktigt. Jag åkte här igår. Hej då!”

I bilen kommer jag ihåg. Jag såg också småpojkar med en träcykel igår då jag passerade! Det måste ha varit de! Jag hade nästan glömt…. De hade registrerat. En röd Suzuki med en ”white man”.

Samtal på en vägkant. Om barn. Om arbete. Och lek.