GRISBACKEN – SYMBOLEN FÖR DET OKÄNDA – OCH KÄNDA!

Det är märkligt med det okända!  Det vi inte känner till skrämmer. Och skapar osäkerhet. Okända vägar. Okända människor. Okända händelseförlopp… Bäst att undvika sådant. Man vill inte riskera att utsätta sig för något som kan rubba cirklarna…

För två och ett halvt år sedan gick Lena och jag, och två till, vägen som leder upp från Nwken Street i Bamenda, Kamerun, för att söka oss mot gästhuset där vi skulle bo en tid tills vi hittade ett eget boende. Det var kväll. Mörkt. Vi missade vägen och gick fel. Jag gick ner i en becksvart gränd och sa ”Här är det nog!” De andra höll inte med, så vi vände. Hade vi fortsatt ett par hundra meter hade vi varit framme, visade det sig senare.

Uppför en liten backe i en av gränderna kom någon med en bunden och skriande gris på en skottkärra. Ut ur det okända. Vart ledde den vägen? Vad fanns där nere i det okända? ”Grisbacken” kallade vi alltid den platsen senare. Symbolen för det okända. Skulle man våga gå ner där? Kanske riskerade man att bli rånad?

I tisdags packade vi ihop det sista av våra saker och låste dörren till lägenheten vi bott i de sista månaderna.  Lena hade sagt adjö till grannarna. Nu ser vi dem inte mer, kvinnan som säljer grönsaker från containern alldeles utanför vårt hus. Familjen Nkwenti som vi hyrde av. Den gamla gumman som bodde i ett rum i samma hus som vi.  Alla ungdomar som varje dag gick förbi till sin skola. Alla barn som brukade bära vatten i hinkar på huvudet till sina hem under alla veckor vattenförsörjningen var ur spel i området…

När vi var färdiga körde vi sakta uppför ”Grisbacken”. Långt därnere i Grisbackegränden har vi bott under flera månader nu. Grisbacken är hemmaplan nu.  Eller var. För nu drar vi vidare – någonstans.

PÅ EN FÄRJA I MÄLAREN FÖR MÅNGA ÅR SEDAN....

Jag tror det var på en färja i Mälaren jag såg dem.  Måste i så fall ha varit på väg över till Ekerö. Inte minns jag vad färjeläget heter, men jag ser det framför mig. Minnet dök upp då jag idag läste en av krönikorna i Tomas Sjödins bok ”Jag lutar åt Gud”.

Vi har kört ombord bilen och färjan lägger ut. Det är en fin försommardag.  Färjans motor surrar någonstans djupt nere då farkosten glider iväg över vattnet. Hur lång tid kan det ta över viken? Kanske 20 minuter. Eller är det bara en kvart?

En del passagerare har gått ur sina bilar o tittar sig omkring. Ner i vattnet på skummet. Ut över vattenytan. Buller och rörelse.

Jag är fågelskådare, så jag upptäcker dem direkt. Några hussvalor som kretsar rund färjan. Inget konstigt med det. Men så får jag se hur de dyker ner och landar på ett bo någonstans under en utstickande takkant på färjans hytt.

Ett bo på färjan! Men färjan rör sig ju! Om en stund är boet på ett helt annat ställe än det var vid resans början! Dag efter dag denna resa. Men svalorna bryr sig inte. De ser bara sin viloplats och hem. Omgivningens växlingar är oväsentliga. Tryggheten ligger inte i det föränderliga. Utan i den trygga instinkten att den fasta punkten finns kvar i allt. Alla dagar på Mälaren dallrar väl inte av sol heller. Vissa dagar är det nog piskande regn. Ruggigt. För svalan spelar det mindre roll. Tryggheten regnar inte bort.

Svalorna har lärt sig känna igen omgivningen. Utskottet där boet sitter fast. Förändringarna runtom som resan medför. Vassruggarna. Holmarna. Vågorna. Hon vet att snart lägger färjan till… Så börjar en ny färd. Då är det bara att följa med.

Det var många år sedan jag gjorde den här observationen. Jag undrar hur det är. Finns det nya generationer som följ i spåren?  Som bygger sin trygghet på samma färja? Som lärde sig var tryggheten finns?

Tror faktiskt, om chansen dyker upp, att jag ska stanna till någon gång vid det där färjläget och titta. Ser jag då svalor på färjan ska jag fråga dem hur det kommer sig att de hamnat där. Hur de kan ha sin trygghet mitt i rusningstrafiken.

Rörelse och vila samtidigt. Kontinuitet mitt i det som förändrar sig. Hemma då man är borta.

En trygghetsgrund som finns kvar…

Så vitt jag förstår, är det just detta som är Guds erbjudande till oss. Jag önskar att jag alltid hade svalans tillit. När allt stannar upp. Och när det rör sig runtom. Att jag alltid vet var platsen finns…

Förresten, har du läst Tomas Sjödins bok Jag lutar åt Gud?  Libris förlag.

Ett lästips inför sommaren…

Och så det här. Mer än två och ett halvt millennium har det väl gått vid det här laget sedan någon satt och reflekterade över samma sak: ”Even the sparrow finds a home, and swallow a nest for herself, where she may lay her young. At your altars O Lord….my king and my God”

En trygghestgrund som består.

ORDSPRÅKEN PROVLÄSES

ALFABET I RÖK FRÅN KÖK

En vardagsbild. Lena säger tack och farväl till en kvinna i vars hus hon sovit.
Alfabetsplanschen är klar, så den fick hon liksom en liten ABC-bok på Mmen. Kommer hon få en chans att vara med i läskurserna som kommer att börja framöver....? hoppas det.
Tänk vad tiden går fort... Längst ner i botten på den här bloggen kan du se hur allt började för ett par år sedan.

Hjälmen läggs undan och regnrocken också. Men bara för en tid: Snart kommer en efterträdare till Lena. Hon ska få dem. Det kommer hon att behöva.

Pussel. En bit läggs till den andra. I Bafumen saknas många bitar. Men det är många som lägger sina bitar. En del pusselläggare är från Sverige. Men de flesta är från Kamerun. Alla behövs.

ALLT HAR SIN TID!

Ska man se dem någon gång mer i livet?
För någon vecka sedan åkte vi till Awing och sa hej då till språkteamet där innan vi lämnar landet för gott! Vår gäst, f.d. "Outlookaren" Maria,var också med. Som tur var, annars hade det inte blivit några bilder. Vår kamera har ju pajat.

Att besöka en plats man vet man aldrig mer kommer att se. Det är lite konstigt. Ingen mer slingrande resa genom eucalyptusskogen, förbi sjön och längs de höga bergsryggarna. Ingen mer "workshop" med teamet där, Patrick, Helen, Godlove och de andra. Jag kommer att minnas dem. Flera minnesvärda episoder finns det att tänka på.

Vi sa hej då till värdshusvärden "Chi som vi träffade längs vägen. Teamet bjöd på mat och vi samtalade om arbetet i framtiden. Ska de i framtiden börja använda materialet om mänskliga rättigheter som vi håller på att utarbeta? Hoppas det.

Må det gå bra för Awing-teamet! Planscherna vi ritade och skrev under en workshop sitter kvar på väggen, såg jag. Kanske finns det kvar något mer än pappersplanscher från vår samvaro. Jag hoppas det. Tror det. Kanske. Men jag har varit där....Det vet jag. Och inget vi gör är meningslöst. Vi sätter nog spår. Du. Och jag....och dom.
Kommer vi att ses? Eller är det bara spåren som blir kvar..?

VATTEN!

Häromdagen kom vattnet tillbaka efter att ha varit borta en hel månad i hela stadsdelen.
Under tiden har det gällt att hämta vatten i dunkar nere på stan varje dag. Man vänjer sig vid allt!
Orsaken? Nya vägar skulle byggas och en caterpillar tillkallades. PVC-slangarna som leder vattnet till olika stadsdelar ligger ofta någon decimeter under ytan. Det vet man eftersom de här och där ligger i öppen dager pga regnerosionen ...

Lite besvärligt. Visst. Fast egentligen....för massor av människor runtomkring gör det ingen större skillnad om kranarna inte har vatten. De har ändå inga kranar. De hämtar vatten varje dag i någon brunn eller bäck.

Men visst var det skönt när vattnet kom! Relax.
Två dagar senare försvann det igen.... men så dök det upp igen. Ska kolla nu snart hur det är i dagsläget...
Men allt går. Med lite vana.