GISSNINGSTÄVLING!

Läste du tipset till Sveriges Television i förra inlägget? Tänkte man kunde ha en gissningstävling med i programmet också! Kanske så här:
Bild 1: Vad hänger i christinas kökstak?
Bild 2: Vad är det man ser bortom kläderna?
Bild 3: Vad finns det i grytan som ger sådan färg?
Bild 4: Vad är det för något som Christina odlar utanför sitt hus?
Bild 5: Vad står lutat mot väggen?

I Christinas kök!

Att se på matlagningsprogram på TV har aldrig varit min favoritsysselsättning - milt uttryckt. Än värre är det med sådana på radion där bara ett konstgjort ljud ska illustrera vispen e.dyl.

Men oj, vad jag önskar att många i Sverige fick sitta i Christinas lilla jordhus och höra henne berätta om sin matlagning! Och se hur hon visar alla moment i tillverkningen av mosad cocoyam med jordnötssås och fisk! Spisen är tre stenar och grytorna svarta av sot. Innertaket är färgat av många års rök.

Är övertygad om att ett TV-program om Christina's matlagning skulle bli succée för Sveriges Television. Fast matlagningsguruerna på TV kan nog inte tänka sig något sådant. Ingen Elektroheliosspis. Ingen mikro. Ingen elmix. Ingen elvisp. Inga blanka bunkar och inga sofistikerade ingredienser. Bara cocoyam som växt utanför huset. Och jordnötter och lite fisk från marknaden...

Men ändå. Vad roligt det skulle vara. SVT vet inte vad de går miste om.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN BLEV DET NÖDVÄNDIGT!

Biografier över ”stora” personer har skrivits i mängd. Vad intressanta de kan vara! De berättar om födelsen, barndomsförhållandena, uppväxt, kamp, livsmål och bedrifter. Fascinerande och lärorikt.
Men en sak måste vi acceptera: Berättelsen tar slut där livet slutar. Kanske citeras personens sista ord. Kanske ges en stämningsbild av hur det var då allt var över.

I en berättelse om Albert Einstein står det: ”Slutet var varken patetiskt eller olyckligt .’Jag har slutfört mitt arbete här på jorden’, sade han utan självömkan… En söndagskväll låg några maunuskriptblad på hans sängkant….Tidigt på morgonen brast aortaväggen och han dog”

När personen är död och begravd finns inget mer att tillägga. SISTA KAPITLET ÄR SKRIVET!
Han eller hon talar inte mer! Reser inte mer! Uträttar inget mer! Hur älskad - eller hatad – personen än varit så är det slut nu…. Möjligtvis kan det skrivas kommentarer och utvärderingar om konsekvenserna av personens liv. Men i övrigt är det slut.

Matteus skrev också ett slags ”biografi”. Om Jesus. Förfäderna, Födelsen. Kort om barndomen. Kamp och frestelse. Dopet. Undervisning, visdom och talekonst. Mättandet av hungriga. Tecken utöver det vanliga. Anspråk. Konflikt och hat.

I kapitel 27 når berättelsen slutet: Avrättning. Förödmjukelse. Anspråkens antiklimax. Ännu ett liv är slut! Graven stängs till! SISTA KAPITLET I ÄNNU EN LIVSHISTORIA. SOM ALLTID ÄR GRAVEN SLUTET!
INGET MER ATT TILLÄGGA!

Det är här vi gör den fantastiska upptäckten: DET FINNS ETT KAPITEL TILL – EFTER DET SISTA!
Matteus 28.
FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN BLEV DET NÖDVÄNDIGT ATT FATTA PENNAN EN GÅNG TILL – FÖR ATT SKRIVA ETT NYTT KAPITEL! Inte en fotnot bara. Inte bara en kompletterande kommentar om något bortglömt. Inte en ytterligare analys av ett visst skeende i personens liv.

ETT NYTT KAPITEL OM ETT VERKLIGT NYTT LIV! Fienderna var bestörta. De hade ju sagt: ”Det är slut nu!” Men här är alltså mannen igen!

Matteus måste ha haft inspiration då han skrev! Vilket scoop! Och faktum är: Hade det inte varit för kapitel 28 – då hade vi inte haft några andra kapitel heller! Inte ens en ordinär biografi. Om inte graven skakats om… Om ingen kunnat ropa: ” HAN ÄR INTE HÄR! HAN HAR UPPSTÅTT! (Matt 28:6)
”VARFÖR SÖKER NI DEN LEVANDE BLAND DE DÖDA?”(Lk 24:5)

Det nya kapitlet handlar om uppståndelse och liv och hopp därigenom.

Mycket irriterande var det redan från början. I filmen ”Jesus från Nazareth”, som gått på svensk TV, säger tempelöversten då han kommer in i den tomma graven : ”Nu börjar det…!” Bortförklaringarna. Förnekandet. Teoretiserandet. Filosoferandet. Spekulerandet…

FÖR ANDRA HAR DET BLIVIT LIVETS VÄNDPUNKT.

Än idag är uppståndelsepåståendet ett irritationsmoment . I Aftonbladet och bloggar speglas detta ännu i april 2010.Se också här.

DET ÄR INTE LÅNGT OCH VÄGEN ÄR BRA!

Vi åkte The Ring Road upp mot Nigeriagränsen i veckan med våra gäster Bruno och Barbro. Bruno tyckte att folk alltid svarade samma sak då man frågade om vägen: "Det är inte långt. Och vägen är bra!"

Ville man vara mer specifik kunde man fråga: "Hur lång tid tar det?" Svaren var olika. "En timme." "En och en halv timme." "Med den där bilen tar det en halvtimme!"

Det är bra med alternativ. Då kan man välja svar. Allt efter behag. Det ju populärt nu för tiden.Väl?

PÅ VÄG MOT EUROPA

Häromdagen satt de där och vilade i ett träd längs ”the Ring Road” i nordvästra Kamerun. Ladusvalorna. Vi åkte förbi i dammet och stannade till. Det måste man då man ser europeiska gäster mitt ute i den afrikanska ”bushen”.
De satt samlade precis som de gör på hösten i Sverige. I flockar sitter de där. Så plötsligt är de borta. På väg till Södra Afrika. Nu satt de och vilade på resan mot Europa. Det måste de få göra. Resan är lång och farorna många. Men nu får de nog putsa till sina fjädrar och dra vidare ganska snabbt om det är Småland eller Lappland de siktar på. Vägen är lång.

”NEJ DET HÄR KAN INTE VARA VÄGEN!”

Det vi trott var en väg smalnar av och försvinner in bland stenbumlingar och högt gräs. ”Vi måste ha tagit fel någonstans!” Mödosamt vänder vi den lilla Suzuki-jeepen. Lena och jag och våra gäster Bruno och Barbro ser oss omkring. Det finns inte en människa inom synhåll. Ödsligheten är total.
”Kimbi Forest Reserve” stod det på en skylt vi nyss passerat. Stenarna på vägen är bitvis så vassa att det är ett under att däcken inte skärs sönder.

”Vad gör vi om bilen går sönder?” ”Då får vi stoppa en bil och be om hjälp!” Bil? Vad då för bil? Imorgon? Eftermiddagen är sen och mörkret kommer halv sju. Då ska man inte vara ute. Jag vet vad alla tänker: ”Ska vi hinna fram till det bokade gästhuset i tid?”

Då dyker plötsligt en man upp ur snåren på en cykel. ”Var går vägen till Bum?” frågar vi. Mannen pekar in på spåret vi just gett upp hoppet om. ”Där!” säger han. ”Fortsätt bara så kommer ni till Bum!”

Gästhuset ska finnas i Bum som är utsatt som en by på kartan. Tyvärr visar sig Bum vara en hel region snarare en by. Bum-pricken på kartan visar sig heta Kimbi. Fast där är inte gästhuset, får vi veta. Det ligger i Funfuka. Vid en rondell i Funfuka. ”Tyvärr har dock en bro kollapsat på vägen dit.” Det måste ha skett igår, eller förra veckan, tänker jag. Varför har ingen sagt något? ”Nej det hände förra året!” blir vi upplysta om. Ok, vi förstår.

”Ni måste åka en lång omväg för att komma till Funfuka Först tre kvart till Misaje. Sedan ytterligare tre kvart till Funfuka!” Jag vet vad Bruno tänker: ”Tre timmar till alltså!”

”Finns det något gästhus här i Kimbi?” frågar jag. ”Javisst. Där vid byrondellen!” ”Ni rekommenderas att inte fortsätta nu. Ni hinner inte fram innan det blir mörkt. Dessutom var det ett väpnat rån på vägen i lördags!”
Hela familjen med huset är baptister och husfadern informerar oss – troligen för att vi ska känna oss trygga: ”Jag har varit borgmästare tidigare här i Kimbi!” Så kom det sig att vi sov gott (de flesta av oss) den natten hos en privatfamilj i Kimbi. Madrasser på golvet funkade bra.

NÄR ETT FIASKO HOTAR

”Kan du inte komma upp till oss i Mbembe och ha en kurs med språkteamet?” Två gånger hade jag fått frågan. Men Ako, där språkteamets konor finns ligger långt från Bamenda. Nära gränsen till Nigeria. Och där hade jag aldrig varit. Inte heller har teamet hört till ”mitt” område tidigare. Usla vägar leder dit hade jag hört.

Nu blev det bestämt att vi skulle åka dit ändå. En hel del förberedelse i form av ett Powerpoint program och annat hade krävts. I Ako finns inte el, men en ny bensindriven generator skulle det finnas hade man försäkrat mig. Teamet såg fram mot besöket och skulle samlas trots att det var i påskveckan.

Resan börjar. Vi övernattar i Bafumen – ”Lenas by”. På morgonen blir jag bedrövligt medveten om mitt stora misstag: Jag har glömt projektorn hemma! Kamp. Fiasko. Kan jag lösa det utan materialet jag förberett? Till slut ger jag mig iväg till en annan plats och lyckas få tag på kartongskivor och märkpennor. Kanske jag kan rita något? Att åka tillbaka till Bamenda skulle förskjuta hela resprogrammet och vi skulle komma för sent till gästhuset i Bum.

Så åker vi. Efter en natt i Kimbi (se annat inlägg) kommer vi till den lilla staden Nkambe. Därifrån går en usel ”väg” upp till Ako alldeles vid gränsen till Nigeria.
Vi ska just åka från Nkambe då en tanke slår mig: Tänk om det finns någon här i ”stan” som har en projektor att hyra ut? ”Testa i baptistkyrkan! De har visat film någon gång” tipsar man mig i en affär. Tyvärr, pastorn är borta… Åter till affären. ”Testa med Fackelbärarna!” Vi gör så.

Så kommer det sig att jag nästa morgon packar upp en splitter ny projektor – helt oanvänd – ur dess kartong. Kopplar den till laptopen och har mina lektioner. De 13 deltagarna i teamet som samlats den här skärtorsdagen är mycket intresserade.

”Jag förstår nu att det hade varit svårt för dig att ha de där lektionerna utan projektorn!” säger Barbro.
När timmarna gått hackar generatorn till och dör. Ytterligare bensin kan bara köpas i Nkambe. Två timmars resa bort. Men det gör inget. Jag har inget mer att tillägga. Kursen är över. Bensinen räckte exakt tills allt var klart!

ÄR DET INTE SÅ ETT BÖNESVAR SER UT?

I all sin enkelhet. Och härlighet.

VÄGVISARE

Tänk vad skönt med en vägvisare! Äntligen! Nu löser det sig! Plötsligt stå det en skylt där vid en liten korsning mitt ute i tomma intet någonstans mellan Kimbi och Misaje i den Kemerunska ödemarken… Låt se nu….? Vart går vägarna? Ska vi ta av åt höger eller vänster….eller är det rakt fram vi ska åka? Fyra par ögon stirrar. Fyra hjärnor tänker febril. Sedan återstår bara att chansa. Vi tar den väg som ser bäst ut.

Visst är det väl viktigt med vägvisare? Eller hur? I livet menar jag. Men vilket kaos de kan ställa till om den som gör skylten inte själv vet vägen… Vad snett det kan gå. ”Om en blind leder en blind…”
En karta där en region ser ut som en by. En skylt utan relation till den omgivande terrängen. Så vilseledande.

Jag minns en som fått instruktionen inför en militär orientering:” Om kartan och verkligheten inte stämmer överens – då är det verkligheten ni ska följa!”

Kan det vara så även i livet att det finns kartor som visar fel? Och vägvisare som bara ökar förvirringen?

”Som himlaljus i världen..” (Fil 2:15) Så var det mening vi skulle vara. Himlaljus. Stjärnor på natthimlen. Det är de som leder flyttfåglarna tillbaka hem.