MÄTER MAN UTVECKLING MED TVÅL?

Kom att läsa en undersökning som gjordes i ett alfabetiseringsprojekt för ett par år sedan: "80% av lärarna var entusiastiska över sitt arbete och de vittnad om hur deras liv hade förändrats" som ett resultat av engagemanget i läsundervisningsprojektet:"Nu har vi råd med minst 4 tvålar per månad!" En universaltvålkub är det i sanning: Den används till både klädtvätt, disk och att tvätta kroppen.

Alfabetiseringslärarna är volontärer.Deras ersättning är blygsam. Men nu kan de köpa tvål. Så de kämpar vidare. Inte alla, men många. Vissa söker bättre betalda jobb. Arbetet hänger på dem som stannar.
"Nu när jag kan läsa vågar jag fråga mycket mer ute i samhället, t.ex. hos myndigheterna! Förr var jag rädd att bli betraktad som dum eftersom jag inte kunde läsa information!" En läsklassdeltagare om hur läsundervisningen påverkat livet.
"När jag fick läsa om HIV/AIDS på mitt eget språk förstod jag bättre vad det är! Nu kan jag prata med mina barn om sjukdomen."  Tack vare en liten berättelse om Aids som översatts till det egna språket och används i läsklassen.

Fast....hur mäter man levnadsstandard och utveckling?
Där i byn vet man nog inte mycket om Human Development Index (HDI), som mäter BNP/capita, förväntad livslängd och utbildningsstandard. Inte heller är väl PPP, köpkraftsparitet, GEM, Gender Related Index, GEM, Gender Empowerment Index eller HPI, Human Poverty Index något man diskuterar varje dag…

Men tvål känner man till. Nödvändigtvis. Frågan är om statistikerna vid skrivborden går ner på tvålnivån? Hoppas det. Någonstans där bland siffrorna i livslängdskolumnen finns naturligtvis tvålen. Anonym och onämnd. Men nödvändig. För de som inte känner till HDI är det tvålen som gäller som mått….

GUDSTJÄNSTORDNING

Först in först ut! De första till kyrkan får första bänkarna. De som kommer sist hamnar längst bak.Bänkarna fullpackade! "Träng ihop er!" Efter gudstjänsten börjar de som sitter på första raderna att gå ut genom mittgången.Först naturligtvis pastorerna. Sedan följer bänkraderna efter undan för undan. Sist in sist ut!

Men innan dess ska förstås hönan och kassavaroten som någon lämnade i kollekten auktioneras ut! Inkomsterna redovisas noga på storbildsprojektion nästa söndag: Insamlat i gudstjänsten, i söndagsskolan..Insamlat till Haiti....

Utanför står pastorerna och hälsar på alla som går ut....

Efteråt saft och bullar vid vårt hus med en kamerunsk kollega och hans barn. Barnen ville så gärna se vår 7 hundvalpar... Låter som en idyll? Well, det är en del av livet...

JESUS GICK VIDARE......!

Varför har jag läst den här julklappsboken två gånger på kort tid? ”JESUS GICK VIDARE OCH KYRKAN STÅR KVAR”. Författare Carl-Henrik Jaktlund,

”Hoppas denna enkla bok direkt från hjärtat får vara till nytta och betydelse för livet och för tron.” Så har författaren skrivit på försättsbladet. Det är en bok från hjärtat. Ärlig. Självutlämnande. Rannsakande och kritisk men ändå med framtidshopp. Det är ingen betraktelse eller teologisk utläggning. Mer som ett uppriktigt samtal vid köksbordet. Med köksbordsord. Ett samtal utifrån egna upplevelser – men som också är så många andras. En bok för alla med rötter i frikyrkan!

”70-90 procent av alla tar alltså sina avgörande beslut kring tro före tjugo års ålder”. Frikyrkorna skulle ha haft över två miljoner medlemmar idag om de som varit en del av barn- och tonårsverksamheten hade stannat kvar. Alla brinnande hjärtan. Vad händer med dem? Den här boken handlar om detta. Ett samtal om trons utveckling och kamp: Tonårstro. Vuxentro. Att uppleva” trons vakuum”. Troskriser. Tydlighet. Radikalitet. Nyanser. Trovärdig tro. Barnslig tro. Barnatro. Inga klichéer om vad tro är.

Boken är äkta. Berörande. Engagerande. Nog därför jag läst den två gånger nu… Och så det att man känner igen så mycket… Carl-Henriks egna upplevelserna speglas gång på gång i den fascinerande berättelsen om Emmanusvandrarna i Lukasevangeliet. ”Hade min gudstro funnits kvar utan den? … Tänkbart, men säkert är det inte”.Jag älskar också den berättelsen. Har läst den på nytt nu.

Ibland orkar man inte läsa böcker som bara skrivits för att ”uppbygga”. Den här boken brottas med frågor som är svåra. Inga schablonartade påståenden och plattityder. Men många rader är starka…

Det här är inte försök till en recension. Ville bara säga att jag läst en julklappsbok två gånger nu. Det händer inte så ofta… Har du läst boken?

VI BOR DÄR INGEN KUNDE BO!

Kullen vi bor på var obeboelig! Där begravde man folk som dött ”på onaturligtvis vis”.
Sådan mark var drabbad av förbannelse och olycka. Vem ville bo där? Så marken uppläts till tyska missionärer. De byggde sitt hus där. Och en Bibelskola. Nu kryllar det av bibelskoleelever här. Från olika håll i landet. Kanske är de 200 och två år studerar dom. Klockan fem drar de igång. Lovsång och bön klockan fem. På morgonen alltså!

Kyrkan är stor. Varje söndag samlas många till gudstjänst där. Lovsång och dans. Predikan. Bön. Evangelisation. Musik.

Tänk att en så stor anläggning vuxit upp här på kullen. Men det var ju ändå ingen som ville bo här! Inte på den här obeboeliga backen. ”Vart ska du?” frågar taxichauffören. ”Till Full Gospel Mission Hill!” ”Ok!” Inget mer behöver sägas.

Inte idag. Förr var det annorlunda. Ödets ironi? Eller är det Guds humor? Kanske rent av ett Guds tilltal:"Frukta inte mörkret!"
Hur var det nu Jakob sa för länge sedan? "Sannerligen här bor Gud! Och jag visste inte det!"...Och han kallade den platsen Betel. Det betyder Guds hus.

Jag hör dem sjunga nu i kyrkan därnere i backen...

"LENA, VARFÖR HAR DU INTE SAGT TILL MIG?" ROPAR KUNGEN.

"Lena, varför har du inte sagt till att du skulle komma med gäster?" Kungen låter nästan lite upprörd. Fast jo, det var en person fått i uppdrag att meddela vår ankomst! Men han hade väl glömt... Sånt händer.

På det stora hela finns det stor anledning att vara tacksam för den positiva och förväntansfulla attityden hos människorna i Bafumen inför utsikten att mmen språket snart ska ha ett eget skriftspråk! Böcker ska kunna skrivas. Läsklasser startas. Och för många är utsikten att Gud en dag ska kunna tala till dem på deras eget språk, en stor sporre.

Ja, han är lite besviken, kungen (fonen). "Om jag hade vetat att ni skulle komma hade jag kunnat be palatsets kvinnor att göra mat som jag kunnat bjuda er på!"

Egentligen kallas han "fon of fons", Kungars kung. För han lär vara lite över de andra.
Men visst finns det väl en annan också som bär det namnet? "Kungars Kung och Herrarnas herre!" Det låter bekant på något sätt. Jag tror att det kommer att stå om honom i någon av böckerna som en dag ska finnas på språket Mmen.

NU STANNAR ELEVERNA KVAR EFTER LEKTIONEN OCH BYGGER ORD!

”Att göra ord och meningar är som att bygga en mur eller ett hus av tegelstenar!”
Så sa vi, då träklossarna introducerades för lärarna i läsklasserna på lärarkursen för ett par månader sedan. Vi övade hur man skulle använda dem. Wilfred var läraren som fick ansvaret att testa metoden i sin undervisning.

”Hur har det gått med klossarna?” frågar jag projektledaren Richard. ”Det har blivit succé. Nu använder Wilfred klossarna både i vuxenklasserna och på lektionerna i skolan!” förklarar han. ”Eleverna stannar kvar efter lektionen och försöker bygga ord med klossarna!”

Så nu har vi beställt ett stort parti klossar som ska räcka till alla 24 klasserna i Mbengwi. Tack vare att vänner i Malmbäck lovat stödja projektet. Nu planerar vi för en satsning på att trycka upp och marknadsföra all litteratur som någonsin producerats på meta språket. Det är ett spännande arbete. Ska berätta mer om det senare. På måndag ska teamet mötas och planera.

Läsundervisningen är viktig för utvecklingen. Den kräver material att läsa. Bra läsmaterial. Material om hälsa, malaria, HIV/aids, odling, affärer, vattenrening, Bibeln, lokala ordspråk, berättelser, sånger…

En utmaning. Men lite rädd är jag. Rädd att det inte ska finnas medel att göra det som behöver göras.
Att vi måste prioritera bort några viktiga bitar.

Men vi måste våga försöka.

OM DU HAR VÄGARNA FÖRBI AFRIKA

Om du har vägarna förbi Afrika nån gång så missa inte Chi lilla gästhusservering. Kycking och ris för 12 kronor hos Chi är värt priset! Vi var nio som åkte dit i söndags eftermiddag. Först kyrkan. Sedan bergsbestigning och vandring runt Awingsjön. Sen mat hos Chi.

Han ringde mig på kvällen och frågade hur hemresan gick. "Den gick jättebra." sa jag. Nämnde inte att det var mörkt då vi åkte. Den vägen ska undvikas i mörker. "Din mat var jättegod! Du vet hur man gör god sås till kycklingen. Jag kanske kommer med fler gäster någon gång!"
Ett belåtet skratt. Det var förvisso det han ville höra. Att hans mat är god alltså.

IT'S THE AFRICAN CULTURE!

De låg vid sina säckar på kanten av stigen. Säckarna var proppade med morötter och stigen ledde från de höga Awing bergen ner mot den slingrande vägen mot Bamenda. Måste ha varit ett slit att ta fram säckarna till stigen! "De odlas däruppe bortom krönet på bergsåsen" säger de och pekar uppåt sluttningen. "Ska ni sälja morötterna på marknaden?" frågar jag. "Ja visst!" "I Bamenda?" "Nej längre bort. De skickas till Gabon!" Morötter som 'cash crops.' Till grann-landet i söder. Och jag som trott de var odlare för den lokala marknaden!

Under samtalets gång dras buntar av morötter upp ur en säck och delas ut till oss som stannat till. Med förvånade blickar ser vi på männen och Patrik, vår följeslagare. "It is the African culture!" förklarar Patrik och skrattar. The African culture! Ett fint drag, faktiskt i den afrikanska kulturen. "Varsågod. En morot!"