INGA PROBLEM! VI STÄLLER UPP!

I måndags hade vi planering i Mbengwi.Entusiasmen i det lilla taemet var stor. Syfte: Ett projekt för att verkligen försöka marknadsföra allt som publicerats på Meta och för att informera om alfabetiseringsklasserna och värva deltagare till dem.

Så här har vi tänkt:
Vi hyr en lokal vid marknaden och målar den fint.
Abraham med en fårhjord på en helvägg kan väcka intresse i den här kulturen.
Texter på Meta-språket på väggarna. Lärare ska vara där och förklara orden och bokstäverna och visa hur en lektion går till.

I lokalen ska också all litteratur finnas att köpa. Vi ska ha "erbjudanden" och musik. Och så matservering(som sköts av en privat). Ingen ska betalas - alla är frivilliga! "Inga problem. Vi ställer upp!" Så säger dem i teamet.

 De medverkande ska ha speciella T-shirts med en bra text. På marknaden ska några gå omkring och sälja lite skrifter och inbjuda till butiken.

Radion ska skicka gratis reklam trodde någon! Låt oss hoppas det ska bli så.
Ingen som besöker marknaden ska missa att något nytt har hänt på Mbengwis marknad!

Målet? Intresset för läsklasserna ska öka påtagligt! Mycket mer litteratur ska spridas!Bara genom att det finns gott om böcker i olika ämnen kan man lära sig läsa bra.Samtidigt arbetar vi på att alfabetiseringsklasserna ska fördjupas så att de ännu mer tydligt kan påverka människors liv och vardag! Och vi testar nya metoder för att effektivisera undervisningen. Att bygga ord med "bricks" jobbar vi med nu. Precis som när man murar en vägg. Sten på sten. Stavelse på stavelse.Bokstav på bokstav.

Nästa vecka väntar en liknande planering i Oku! Och sedan...?

Klockargårdskyrkan i Malmbäck - literacylärarna i Mbengwi och Oku! Hand i hand.Tillsammans med andra som också är med i teamet- Globalt och lokalt förenat.

FISKBEN I SANDEN

Satt utanför dörren på ett språkteams "office" och åt mat häromdagen. Ris och fisk. Vi hade en "workshop" för alfabetiseringslärarna. Nu var det lunchrast och jag spottade ut några fiskben i sanden. Små tunna fiskben.
Det var då jag såg den, myran. Hon hade sprungit på ett ben och "bestämt sig" för att släpa bort det. Men benet hade fastnat mellan några gruskorn. Den slet och slet. Tanken att ge upp föresvävade den inte. Jo, nu stack den iväg några centimeter! Men nej, nu var den tillbaka vid benet igen. Nytt slit, Envist slit. Ge upp? Nej, varför det? Benet fanns ju kvar.
Lekte med tanken att hjälpa den lite på traven, men, nej jag ville se hur det skulle gå.
Nu dök en kompis upp. Två myror på samma ben. Slet och drog.Milimetrar framåt.

Då kom den tredje myran. Högg tag i ett närliggande fiskben. Ett bra grepp. Benet stod som ett spröt rakt upp. Och så kutade den! I full fart med fiskbenet som var flera gånger dess egen längd. Ja, den formligen sprang. Snart var den flera meter bort i ändan av vattenrännan.

Vid min fot kämpade de andra på med det tyngre benet. Det som hela tiden fastnade i allt möjligt... Såg inte att de kollade avundsjukt på den andra som hade sätt lätt för sig. Eller som hade en lättare börda..eller lärt sig ett bättre grepp... Nej det såg jag inte. Såg bara att de fortsatte.

Nu var det dags att fortsätta "workshopen". Dra i några nya tåtar. Försöka inspirera och öva några metoder att bättre kunna lära fler att läsa sitt eget modersmål. Alfabetiseringskurserna har pågått några år nu. Tänk vad alfabetiseringslärarna kämpat. En del har gett upp. Andra fortsätter. Kanske det ska lossna nu och tempot öka...

Jag kastar en blick bortåt vattenrännan. Ser den inte längre nu, den snabba! De andra två har blivit tre. Och de knogar på.