”Nu får det räcka. Fyra år får räcka!"

”Det är inte det här jag vill leva för!” Hon är ung – kanske 24. Hade ett bra jobb i USA.
På ekonomiavdelningen i ett stort byggnadsföretag. Började fundera: Tjäna pengar. Få det bättre. Lyxsemestrar vid kusten. Samla. Fokusera på sig själv. Kläder och mode och utseende. Är det livet? ”Nu får det räcka. Fyra år får räcka. Jag vill göra något meningsfullt med mitt liv! Vill höra om Gud kan leda mig vidare…”.
Så nu jobbar hon i Kamerun. Med ekonomin på en missionsorganisation. Inte för evigt kanske. Men, som hon sa : ”Jag vill komma loss!”. Vi har ett liv bara. Låt oss förvalta det väl – vare sig vi är borta eller hemma!

Rabatt för takplats på taxin?

Christian var just här. Teamledaren för Bibelöversättarna i Awing. Vi planerade ihop.
Kom tyvärr 4 timmar för sent. Några smärre missöden kom emellan. Taxin, som i Kamerun går vissa sträckor som en buss i Sverige, var full då den kom, fast platsen var betald. Ny taxi fick inväntas. Den avgick från Awing med 14 personer – 5 i de två framsätena, 5 i baksätet, 4 personer på taket. Dessutom ett enormt baggage som tvingade bakluckan att stå rakt upp. De har kapacitet de där små Toyota Corollorna…
”Man fick nästan sitta och trängas!”, tyckte Christian. Skyfallet kom sedan. Taxin tvingades stanna så de fyra på taket fick ta skydd till regnet gick över! Rabatt för takplats? Icke! Betala fullt eller gå av!

Väl ute på stora vägen: Punktering! Så Christian blev lite sen. Nu, efter vår planering, ska han åka med en buss hela natten till en annan ort. Glad i hågen drar han iväg med ett ”Hej då!” Sverige? Nej, Kamerun!

Här var det katastrof …

Den 21 augusti 1986 dog 3000 människor av ett koldioxidutbrott från kratersjön Lake Nyos.
Rykten: Västerländsk vetenskaplig forskning ligger bakom.
Vi var där i fredags. Äventyrlig resa genom djupa lerhål, över steniga berg och rakt genom en flod.
Vakterna visade runt. Det är tyst där nu och tragiskt folktomt. Fast fåglar finns. De var inte rädda att återvända efter katastrofen: jättekungsfiskare, afrikansk skarv, byvävare, rostgumpsvala, brun glada och mer …

Otroligt! Hur kan man som fågelskådare ”råka” få kontakt med Nyos och Bafumen och bli tilldelad både Oku och Awing? Platser berömda för en rad endemiska fågelarter, dvs. sådana som bara finns där i området! Och dessutom känna rätta personerna där ... Bibelöversättning och fåglar – ja det går ihop! Det har jag visat i det andra inlägget.

Här sitter vi tre svenskar på en träbänk och en pall

Här sitter vi tre svenskar på en träbänk och en pall. I ett tomt rum utan elektricitet. Bara ett fotogenkök att koka kaffe på. Utanför västafrikanskt beckmörker. Här sitter vi alltså. Pratar engagerat om fonetiska tecken och om ords uttal på ett språk som pratas i byarna kring Bafumen.. Hur pass konstiga är vi egentligen? Hade de kanske rätt de där från Högskoleverket….? Fast vi är inte ens pingstvänner alla av oss…

Idag lät jag svetsa fast skärmen igen…

Har svetsats ihop bilen idag. Ljuddämparen och skärmen. I lördags var vi nämligen till Nyos och igår åkte jag, Roland, till Oku för tre dagars seminarier med bibelöversättarna och alfabetiseringslärarna om team work. Så idag lät jag svetsa fast skärmen igen…

David och jag! Tänk en exkursion tillsammans i Palestinas träskmarker ...

Såg en kille igår med en fågel han fångat. Fötterna var hopbundna och döden väntade.
Stackars fågel! Den som var född till frihet och glad flykt över berg och dal ...
Då mindes jag vad David utbrast:
”We have escaped as a bird from the snare of the fowlers; the snare is broken and we have escaped” (Ps 14:7). Jesus följde upp: ”If the Son sets you free you are free indeed” (Joh 8:36).
Kul att hitta en fågelintresserad kollega I Bibeln! David och jag! Tänk en exkursion tillsammans i Palestinas träskmarker ...

"DÅ SLIPPER DOM JU ARBETA ...!"

”De är väl glada i u-länderna om de får bistånd, för då slipper de ju arbeta … Vi fick ju minsann arbeta oss upp till vad vi har idag …! Vi fick ju minsann arbeta upp oss ...”

Hon sa det, mamman som inte ville dottern skulle stödja klassens fadderbarn. I början av sjuttiotalet. Vad gör de här barnen idag? De som tog med sig pengar till fadderbarnen? Emma som fick lära sig att afrikaner är lata? Var är de? Vad gör de? De är vuxna nu. Har barn. Och barnbarn. Vilka värderingar har de med sig? Vad har de lärt sina barn? Hur många generationer tar det att förändra attityder?
”Då slipper de ju arbeta..!” Jag tittar ut genom fönstret och ser de Kamerunska bergssluttningarna långt borta. Där uppe på de branta sidorna bor människor. Där odlar man. I slutet av torrtiden är marken hård. En kvinna med ett barn på ryggen, ett i magen, en börda på huvudet och sin hacka på axeln Barnen som går med sina. Tidigt på morgonen. Hur långt ska hon gå? Hur många timmar ska hon hacka upp grästorvor för att göra jorden beredd för plantering innan regnen kommer. Om de kommer. Om hon har pengar till att plantera något.

Hon måste också hinna hem för att göra mat till familjen. Innan dess måste hon hämta vatten – eller skicka sin 7-åring att bära hem vatten. 15 kilo vatten på huvudet. Det klarar en sjuåring lätt. Varje dag. Kilometrar om dagen.

”Då slipper de ju arbeta..!” Jag skulle vilja sätta en hacka i händerna på Emma-mammorna, ge dem trettio kronor – eller femtio för att vara generös – och släppa av dem ute på en hård, torr afrikansk jordlapp. Eller så skulle jag vilja placera dem vid en stupande bergssluttning och säga ”Klättra upp femhundra meter. Det finns lite jord där åt dig!”

Jag skulle vilja säga: ”Här har du hackan och femtiolappen! Där är jordplätten! Den är torr och hård. Men vem vet, det kanske kommer regn nästa vecka! Vem vet? Seså, gå nu och överlev! Det är din uppgift. Se till att du överlever – du och din familj!”

Ja så skulle jag säga.

Kamerun? Nej Sverige!

"Ja, ni har ju en del pingstvänner här på skolan. Hur är de – är de konstiga?"

En fråga från en tonåring? Nej från representanter för HÖGskoleverket till studerande på Örebro Teologiska Högskola! För att undersöka den akademiska kvalitén på skolan ...

Hur fördomsfull måste man vara för att lyckas få jobb på statliga Lågskoleverket? Här i Kamerun tror förresten alla på Gud. Men de är så konstiga, människorna från andra länder ...

Sverige? Nej, Kamerun!

”Psshht!” Jag inser att jag fått min andra punktering på tjugo minuter. Stannar bilen på den skumpiga grusvägen mellan Kumbo och Oku i Kamerun. Inget mer däck. Ensam i bilen med en massa dyr utrustning för en workshop i Oku. Hur långt är det kvar? Vad ska jag göra? Jag kan inte lämna bilen med den här utrustningen? Hur ska jag få däcket lagat?

En motorcykel passerar med tre män. Jag stoppar dem och berättar vad som hänt. De ska till Oku, och visst de kan ta med hjulet till ett ställe där de reparerar däck! Motorcykeln ger sig iväg. Mannen längst bak håller krampaktigt i mitt tunga bilhjul.
Jag ser ekipaget sega sig uppför en lång backe. Okända män. Ska jag få se däcket igen? Kan jag lita på dem? Vad händer om de inte kommer tillbaka?

Ett par timmar senare är däcket tillbaka. Männen sätter på det åt mig. Inte ska jag göra det! Åtta och femtio kostade reparationen. Jag gav dem det dubbla. Glada ger dem sig iväg. Jag träffar senare en av männen i Oku. Jag är känd där nu! Den vite som fick två punkteringar på vägen mot Oku. Sverige? Nej, Kamerun!

”Vi har aldrig sett Awing uppifrån förr!”

De var fascinerade, Bibelöversättarna, att se sin egen bygd
i bergstoppsperspektiv. Det var i lördags. På förmiddagen innan regnet kom. Hela byn kunde man inte se. Awing är stort och bebyggelsen slingrar sig in bakom utskjutande bergsformationer..

Där nere arbetar ett hängivet team med att översätta Bibeln till Awing språket. Någon har upplåtit ett hus till gruppen att användas som kontor. Massor av människor väntar på resultatet…

Lukasevangeliet jobbar man med nu – ett arbete som tar tid. Översättningen ska testas ute i samhället för att se att folk förstår vad man skrivit. Sedan ska den granskas av en speciell översättningskonsult och revideras….

Dessutom pågår ett enträget ALFABETISERINGSPROGRAM i skolor och kyrkor. Tala om folkbildningsarbete!
Många ungdomar och vuxna får chans att lära sig läsa och skriva sitt eget modersmål. De unga går ju i skolan och lär sig engelska. Men många vuxna kan varken läsa eller skriva. Här gör teamet ett stort arbete. Många som kan läsa hjälpligt ställer också upp för att lära andra. Men det finns svårigheter. Folk har inte råd med en läsebok som kostar 17 kronor. Läraren får skriva på svarta tavlan i halvmörka utrymmen. TÄNK OM man kunde sponsra med lite böcker! TÄNK OM!

Awing är ett av de språkteam jag, Roland, har till uppgift att hjälpa att bli än effektivare i sitt alfabetiseringsarbete. Genom att träna dem i planering och ”management”. Nyligen hade vi seminarier i tre dagar om detta. Jag försöker också inspirera och motivera dem på andra sätt. Allt detta kallas ”team building”! Det är ett härligt teamet att arbeta med! Nu planeras en veckolång serie seminarier för Literacylärarna.Det ska handla om undervisningsmetoder och management av literacykalsser.

Men i lördags var vi med Bibelöversättarna/alfabetiseringslärarna på bergsklättring – bara för att vara tillsammans! På måndag ska jag åka till Awing igen och ha en dags ”workshop”. Det ska bli roligt!
Ikväll är Lena är borta i byn Bafumen – som vanligt. Hon kommer tillbaka på torsdag.

Vad är effektivaste vägen till framgång i skolan?

Tänk dig två alternativ.

Alternativ ett: Du tvingas börja i en skola som liten där hela undervisningen i alla ämnen är på engelska eller franska - ett språk du inte kan förstå bra eftersom det inte talas hemma. Alla förklaringar ges på ett för dig främmande eller halvfrämmande språk.

Alternativ två: Du får din första undervisning på ditt modersmål. Det "större" språket ("language of wider communication", LWC), exempelvis engelska, införs gradvis. Allteftersom skolåren går ökar undervisningen på engelska - och minskar på modersmålet.

Vilket av dessa alternativ leder till det oemotsägligt bästa slutresultatet vad gäller kunskap och flerspråkighet? Och till bästa kunskapen i engelska?

Om din Gud är så mäktig som du säger...

“Om din Gud är så mäktig som du säger -varför kan han då inte tala vårt språk?"
Så utmanades Cameron Townsend (1896-1982) av en person i Latinamerika
en dag i början av förra århundradet. Och så började ett stort Bibelöversättningsarbete.
Idag pågår det i nästan 2000 olika översättningsprojekt i världen.

HÄR ÄR BAFUMEN!

I nordvästra delen av Kamerun finns de flesta språken. Många är ganska små. Andra är större.

Man beräknar att det finns ca 270 olika språk och dialekter i landet. Tänk dig att åka från Nässjö till Jönköping och du passerar 2-3 språkområden!

Engelska och franska har status av officiella språk. Franska gäller som sådant i större delen av landet, medan engelska talas mest i nordväst. Där talas till vardags även "pidgin English". En stor del av befolkningen på landsbygden kan dock inte dessa språk.

Även i Sverige finns ett antal språk med "officiell status". Tiden är lyckligtvis förbi då samiska barn blev slagna i skolan om de talade sitt modersmål.

Tänk samma kväll ...

Samma kväll som solen enligt uppgift kraschade i Riddarfjärden i Stockholm ... sågs den landa i Kamerunska Bamendabergen. Tänk samma kväll ...

Inte en text på svenska!?

Tänk dig att det inte skulle finnas en enda text på svenska språket! Inte en bok. Inte en tidning. Inte ens en broschyr eller affisch! Och allt beroende på att det inte finns något utarbetat skriftspråk för de ca 40 000 mmentalarna: ingen skriven grammatik, inget alfabet och ingen ordbok.

Entusiasmen i Bafumen är stor inför utsikten att snart en gång få se böcker skrivna på mmen! Vägen dit är dock relativt lång. Först behövs ett alfabet, en ordbok och en grammatik. Det räcker inte heller. Det kommer att behövas ett alfabetiseringsprogram i stor skala. Analfabetismen är mycket stor bland den vuxna befolkningen.

När barnen vuxit upp hoppas vi det finns böcker på mmen för dem att läsa!