”HON KUNDE HA FÅTT BÖTA TRE GETTER!”

”Oh, welcome, Roland!” Det var häromveckan. Jag dök upp för att delta i firandet av ”The international literacy day”, och välkomnades hjärtligt av alfabetiseringslärarna som jag träffat på kurser flera gånger. Men det var ett problem med den hälsningen! Ordföranden i den lokala språkkommittén hade snappat upp den och registrerat att här fanns en komplikation!

”Om fonen(=kungen) hade hört den där personen hälsa dig på det sättet, kunde han ha dömt ut böter på tre getter!”. Tre getter? För vad då? ”Hälsningen var respektlös. Man måste säga ’Mr Roland’!” Använder man ingen titel så visar man inte respekt!

Försökte förklara att i Sverige reagerar vi inte på sådant. Där kan man hälsa t.o.m. på statsministern som på en ”vanlig” människa. Världens mest jämställda land?

Förvånad blick. ”Men nu är vi i Afrika!” Jag vet. I Afrika är respekt viktig. Man vänjer sig vid titlarna. Fast det var skönt de där minuterna då någon glömde ”Mr” och ropade bara ”Roland!”

SKA TURACON FÖRSVINNA? eller: ”HUR SKA MAN VETA OM EN PERSON ÄR VIKTIG?”

Här i landet är status viktig. En viktig person identifieras av en röd fjäder i mössan. Inte vilken röd fjäder som helst. Inte en målad fjäder. Det är en vingfjäder från en turaco som gäller – Bannerman’s turaco. Man måste ju veta om personen är förmer än vanliga medborgare. Annars kan man riskera att inte visa tillbörlig respekt. En viktig persons status kan bara markeras med en fjäder från en riktigt unik fågel.
I lördags vandrade Lena och jag runt sjön Awing. På jakt efter turacon. Bannerman’s turaco. Den fågeln finns bara här i ett mycket begränsat område i Kamerun. Det är en endemisk art. Ingenstans mer i världen finns den. Vi hade tur. Vi såg den två gånger och hörde flera ropa. Turacon är en vacker fågel klädd i blått och grönt. Och så de röda, åtrådda vingpennorna. De vingpennorna kan bli turacons öde...

”Hur ska man annars kunna veta om en person är viktig?” sa min vän. Jag försökte antyda risken att turacon kan riskera att utrotas för att man envisas med att använda dess fjädrar för att markera sin egen viktighet. Då fick jag det självklara svaret. ”Hur ska man annars kunna veta…?”

Självkänsla är viktig! Vi samlar gärna ”fjädrar i hatten” – både i Kamerun och Sverige! Fjädrar – det är sådant som ska synas av andra. Finns det kanske andra sätt….? Hänger ’värdighet’ samman med vad andra ser- eller?

VARFÖR HAR BARNEN PLASTPÅSAR PÅ HÄNDERNA?

Vi hade bara sett husen på avstånd förut. Med kikare från en bergstopp hade vi sett fulanifamiljens boställe på bergsluttningen. Fulani är boskapsskötare och finns i hela Västafrika. Nu passerade vi deras boställe med vår vän. Men varför hade mamman satt plastpåsar på händerna på barnen? Och vad var den gröna massan hon smort in deras händer med?

”Det är en massa gjord av en viss typ gröna blad. Vi har köpt den av hausa-folket. Den ger en vacker färg på händerna! Barnen ska bara ha plastpåsen på händerna en halvtimme. Tills färgen fastnat!”.

Det förklarade saken! Överallt i världen vill man göra sig fin.
”Och varför gör ni detta just nu?”
”Det är Id-al-fitr i morgon! Den muslimska fastemånaden Ramadan över! Det blir fest!”

VAD ÄR DET I SÄCKEN?

På vandring runt sjön Awing, på jakt efter fågeln turaco, mötte vi barnen. Ett efter ett kom de.Tunga bördor på huvudet. ”Vad är det i säcken?”, frågade jag vår följeslagare, Patrik. ”Majskolvar! De kommer från familjens odling med majsen de skördat…” Lena försökte lyfta på en säck som låg på kanten av stigen. Den var tung.Vi vandrade vidare på stigar som slingrar sig mellan kassawa och majsodlingar.

Ett rop stoppade oss. En av alfabetiseringslärarna gick där böjd och hackade sina fåror av sötpotatis och bönor. Med barnen vid sin sida. Det gäller att hinna med både att överleva och lära sina grannar att läsa och skriva!Lena och jag och Patrik fortsatte ner genom Awingskogen. Kanske skulle vi se en turaco igen? Eller en gulbröstad boubou? Barnen segade sig vidare med sina majssäckar på huvudena. Hem. Barnarbete är inte bara fabriksarbete i väverier i Asien. Men utan att barnen hjälper till – hur ska familjen få ihop det?

OBAMA!

Jag har läst två böcker av Barack Obama."The Audacity of Hope". "Min far hade en dröm" köpte jag på pressbyrån innan resan hit till Kamerun. Obama kunde utan tvekan ha försörjt sig som författare - om han inte blivit president.Två saker fick mig idag att tänka på Obama.

För det första: Han är mycket populär i Kamerun, liksom i många länder i Afrika. Kanske lägger jag in en taxi med texten "Obama" på bloggen en dag. Eller åtminstone en bild på restaurangen "Obama". Uppenbarligen har valet av Obama till president radikalt ändrat bilden av USA här.

För det andra: Birger Turesson skriver i Dagen om det hätska motståndet mot Obamas planerade sjukvårdsreform för de miljoner amerikaner som saknar sjukvårdsförsäkring."Varför ska jag betala skatt för din dotter!" Så utropade en ung man enligt artikeln. Turesson kommer att tänka på Kains fråga:"Ska jag ta vara på min broder?"

Associationen till Obama? Sjukförsäkringssystemet! Hur ser det ut här i Kamerun? Svar: Man tar "vara på sin broder!" Den som har ett jobb ansvarar för den som inget har. Den som är i en desperat ekonomisk situation ber sin bror - eller annan släkting om hjälp. En familj har kanske fem barn. Tre är de egna barnen. Två är barn till en släktings som har det sämre ställt. De bor bara där och tas om hand.Så fungerar "socialförsäkringen". Det kan vara betungande för vissa -men få vägrar ställa upp. Vilket är alternativet? En Obamareform?

Någon protesterade mot en tidigare notis i den här bloggen:

"Läste dock någonstans på bloggen att Roland dessemellan åkt på bitvis asfalterad väg till Oku... Hm. Var det där en skröna, dröm eller möjligen en syn han fick på vägen, likt den store missionären Paulus en gång?!!

Själv lämnade jag Oku i fredags vid sjutiden på kvällen och kom fram till Kumbo och BBH halvtre på natten. 8 personer i bilen och nästan lika många på flaket. Två punkteringar på vägen och mycket "push-push"(kamerunengelska) + "poto-poto"(kongofranska för lervälling) och resan fick ett hastigt slut mitt i natten i skogen utanför Kumbo, där bilen till slut blev stående och vi fick klara oss bäst vi kunde utan den i lervällingen... De' ni!

Inte såg jag någon asfaltsflamma, än mindre asfaltsblomma, på den vägen, men det var ju, som sagt, mitt i natten och jag har ju inte lika bra syn som Roland!".

KANSKE NÅGON UNDRAR...?

”A LOCAL WORKSHOP FOR LITERACY SUPERVISORS AND TEACHERS"

Kanske någon undrar vad det är? Det är rätt intressant faktiskt. Det kan handla om mycket. Här är det viktigaste:
A. Motiv och vision för alfabetiseringsarbetet
B. Mål och måluppfyllelse
C. Planering,uppföljning,utvärdering,rapportering m.m.)
D. Vilka är huvuduppgifterna för en literacysamordnare
E. Vilka är alfabetiseringslärares kvalifikationer?
F. Grundläggande principer för lärande/undervisning
G. Att undervisa vuxna
H. Att använda ”teaching aids” (Games etc)
I. Undervisningsmetod i alfabetiseringsklasserna. Praktisk övning.
J. Att hantera utmaningar beträffande undervisningssituationen:
Den fysiska miljön
Den Psykologiska miljön
Behovet av läseböcker ("primers" och annat läsmaterial)
J. Genderfrågan i alfabetiseringsarbetet
Hur få män att komma till klasserna?!
K. SWOT analysis (Styrkor-svagheter-möjligheter -hot)

Detta görs med hjälp av diskussioner, fallstudier, drama, PowerPoint presentationer, praktiska övningar, materialtillverkning .

LENA: "JAG KÄNNER EN JÄMNÅRIG I BAFUMEN..."

Christina bor i Bafumen. Det är "min" by. Varje vecka tillbringar jag fyra dagar där. Christina och jag är exakt lika gamla. Hennes son, Benjamin läser till pastor och bibelöversättare. Han och jag har samarbetat under hans "sommarlov" (Läs: "regntidslov"). Christina har långt att gå till mig men ändå satsar hon stort på att komma och hjälpa till med ordkollen. Det är den jag är inne i nu. Även om det inte är hennes grupps tur, så kommer hon.

Idag kom hennes dotter till mig med flera kilo egenodlad majs. "Ta med det här till Bamenda och låt mala det!" var hälsningen. "Sedan kan du koka "corn fufu" av det!" Majsgröt. Visst, det ska vi göra. Det känner vi till. I Tanzania heter det "ugali".

Igår kom Christina med en annan majsprodukt. Av den har jag kokat majsvälling två gånger. Ändå har jag över till nästa vecka. Dagen innan fick jag två olika sorters kokt "yams". Det åt jag av den dagen - och nästa.

Christina är änka och har sammanlagt 9 barn och barnbarn, som hon har ansvar för att försörja eller hjälpa i olika mån. Så idag kom hon inte själv. Hon behövde gå och jobba på sin åker, där allt måste göras för hand.

Jämnåriga och känner varandra - ändå så olika liv...

Men en sak har vi gemensamt. Christinas familj är baptister, en minoritet i det stora folkhavet i Bafumen. Vi önskar båda att dagen ska komma snart då Gud ska tala till folket i Bafumen på deras eget språk!

GÄLLER MIN GLASÖGONFÖRSÄKRING ÄN?

Jag har en glasögonförsäkring hos en optiker i Nässjö. En gång tidigare har jag utnyttjat den - då glasögonen gick sönder i Uganda. Nu är det dags igen. Inte för att jag ser några repor i glasen. Men någonting är det . Hur jag än läser artikeln i Dagen av Lars Stjernkvist, f.d. partisekreterare i S, så ser jag samma sak: "Om kyrkan bara blir en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart den Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra."
"Stjernkvist varnar för de kyrkligt aktiva" , står det i en annan rubrik. Ungefär så.

Konklusion ett? Kyrkan ska ledas av politikerna. Även om de inte tror på kyrkans budskap och sällan sätter sin fot där. Är det så han menar?

Konklusion två? Kyrkan ska bry sig om de utsatta! Så sant. Så otroligt sant. Och detta gör inte "alla andra" kyrkor. Och ett engagemanget för de utslagna ,som i Klara Kyrka, det kan bara ske om den styrs av de som inte är "kyrkligt mest aktiva". Är det så han menar?

I början, för mycket länge sedan, fanns dom som sa att de börjat följa "den Vägen". Jag hörde det från Paulus. De där Kristus-efterföljarna kallades för "kristna", eller rent av "Vägens folk". Det talades om "levande stenar", pånyttfödda människor och om ett "heligt tempel" byggt på en grund som inte kan ersättas - Jesus Kristus (1 Kor 3:11). Och det talades om att nå ut med berättelsen om att det finns frälsning genom Jesus.

Har vi nu lyckats göra "kyrkan" till en samhällsinstitution med fint medborgerligt engagemang som huvudmål? I så fall kan ju politikerna vara duktiga. Låt dem i så fall styra. Låt oss akta oss för dem som berättar om att mötet med Jesus Kristus gett dem nytt liv och som säger sig tro att kyrkans största uppgift idag kvarstår: Att nå ut med Jesusbudskapet i världen och att "leva" det budskapet överallt. Sådana människor är farliga...

Men, vänta nu. Finns det inte en poäng i det Stjernkvist säger? En omedveten poäng? Dold bland nedlåtande syn på "andra" samfund... Kan det faktiskt vara så att kyrkan alltför ofta blivit "en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva". En klubb och mötesplats för de redan frälsta. En verksamhet där vi sysselsätter oss med sång och bön och predikan och "verksamhet"....

Kan det vara så att kyrkan egentligen faktiskt inte i grunden är till för "de kyrkligt mest aktiva". Kan det vara så att kyrkan är avsedd att vara till för världen? För de små. De utstötta. De små, och "stora", som längtar - men ännu inte hittat den Gud de anar finns... De "vanliga" som önskar de kunde hitta "Vägen". Kan det vara så?

Helt säker är jag inte på att det är detta Stjernkvist menar. Men lite sanning finns det kanske i det han säger? Eller är det mycket sanning - från en sida sett? Jag tror i alla fall inte jag ska utnyttja min glasögonförsäkring än.

JAG MINNS EN TJEJ

Ibland får man för sig att skriva om sådant man kanske inte borde skriva om. Man vill inte utmana sig själv. Man vill inte riskera att bli missförstådd.

Men ändå. Jag minns en tjej i Outlook – missions- och biståndskursen på Viebäck. Hon uttryckte sin frustration. Tre och en halv månad hade hon varit i Afrika.I Tanzania, Uganda och Etiopien. Hon hade träffat gatumänniskorna i Addis Abeba.I beckmörkret, med bara ficklampa, hade hon varit med på nattvandringar i gränderna i Mbarara i västra Uganda - och träffat gatubarnen där. Blivit vän med dem. Förbundit deras sår. Lekt med dem i parken. Gett mat. Sett deras sovplatser i en källare fylld med avskräde och bajs. Sett deras kartongbitar till sovplats. Varit med att starta ett hem för de barnen…. Tillgivna barn. Begåvade som andra barn.

Hemma igen hamnade hon på en samling med ungdomar. Hennes egen ålder tror jag. ”Jag stod knappt ut. Det enda stora viktiga samtalsämnet var mode och utseende. Ytliga, meningslösa saker". Så ungefär minns jag hennes ord…..

Det är en svår fråga. Vad lever vi för? Åren är inte så många vi har. Vad gör vi med det vi sett? Stuvas det undan i något fack i medvetandet, som en depå av vilande kunskap? Men vi som sett får inte glömma. Vi måste berätta. Vågar vi det? Vem gör det annars?

Så kan man tänka. Och nu har jag skrivit något jag inte borde. Eller kanske inte..?

Så händer det som hände häromdagen! Jag hade berättat i ett Nyhetsbrev om behovet av Läseböcker till alfabetiseringsklasserna här i Kamerun. ”Är det någon som har en idé..?” kastade jag fram lite löst. Några dagar senare kom ett mail från en ung tjej. ”Finns det något konto att sätta in ett bidrag på?" Två dagar senare var 5400 kronor insatta…. En ung tjej. Vad hade hon hört? Sett?

För länge sen – väldigt länge sedan faktiskt – skrev någon ett brev till en vän. Jag hittade brevet häromdagen. Man ska inte citera brev, men jag har fått tillstånd att göra det: ” I have derived much joy and comfort from your love, my brother, because the hearts of the saints have been refreshed through you!” Det måste ha varit uppmuntrande för Philemon att läsa de orden. ”Så det har inte varit förgäves!” måste han ha tänkt….. "Helgon" eller inte "helgon" - tänk om nån människa kan säga så om oss? Nej, inte oss. Mig. Och dig.

SER NI NU ATT JAG KAN LÄSA!

Mer än 100 personer var samlade i Awings "Community hall" idag. "International Literacy Day" firades en dag för sent av lokala skäl. Efter bön,nationalsång och tal av Språkkommitténs ordförande presenterades alla lärarna i alfabetiseringsklasserna.

Sedan fick deltagare i de olika klasserna stolt demonstrera sin läsförmåga på modersmålet Awing. Skratt och applåder. En läste ett blad som tryckts upp med julberättelsen från Lukas. Andra läste små berättelser. En tonåring läste upp Awing alfabetet med rätt uttal.

En animerad och roande (jag märkte det på skratten) debatt arrangerades sedan på temat:"Mother tongue is good". Javisst, modersmålet är bra. Det är det förvisso. Som enda "utlänning" fick jag offentligen fungera som illustration av dilemmat med att inte förstå tilltal...Jag fick chansa på ett svar. Skratt.Tydligen gick det hyfsat.

Roligast var nog ändå när Helen och Promise illustrerade skillnaden mellan "att tolka" och "översätta". Det var så roligt, uppenbarligen, så jag önskade att jag förstått va de sa! Nästa gång ska jag fråga dem....

Awing är Awing. Jag ska sart dit igen. Det ser jag fram mot.

HUR TÄNKER DU FIRA ÅTTONDE SEPTEMBER?

Jag tänker fira i Awing! Med literacyteamet! Rapport kommer i slutet av vecka. Tills dess påminner jag om detta tidigare inlägg:

"DU KAN INTE LÄSA!"

Blev du provocerad? Förolämpad? Läsa det här? Självklart, säger du. Det är väl en mänsklig rättighet att kunna läsa? Man har väl gått i skolan? Självklart!?

Inte för alla. En av fem vuxna kan idag (2009) inte läsa! Av dem är mer än 65 % kvinnor. 75 miljoner barn i skolåldern går inte i skolan.
Men du har rätt: Att kunna läsa ÄR en mänsklig rättighet! Tänk dig in i läget, att du inte kan läsa – och aldrig kunnat det. Du har aldrig fått en chans! Var skulle du vara då idag?

Läskunnighet är grundläggande för att bekämpa fattigdom, minska barnadödligheten, dämpa befolkningstillväxten, åstadkomma jämlikhet mellan män och kvinnor, åstadkomma bestående utveckling. Och för att skapa fred och rättvisa. Är det någon idé att fortsätta listan. Eller räcker det? Testa varje påstående ovan och se om det stämmer…

UNESCO har inrättat den 8 September som ” International Literacy Day” för att fira att det finns 4 miljarder läskunniga människor i världen idag! Och för att påminna om att målet ännu inte uppnåtts – läskunnighet åt alla! Visste du detta om den 8 september?

SKA DE KLARA DET?

Här är gänget som vill förvandla Awing! De har ett klart mål i sikte: En dag ska människorna i Awing vara läskunniga på sitt eget språk. De ska ha böcker av olika slag att läsa. Det ska finnas böcker som bidrar till ökad hälsa och ekonomisk och social utveckling. De vill att människorna bätte ska kunna påverka sin egen utveckling. De ska se att deras språk är lika mycket värt som alla andra språk! En viktig drivkraft för teamet är förhoppningen att en dag Gud ska kunna tala
"Awing" till människorna i dalen.

MEDEL DE ANVÄNDER SIG AV:
Alfabetiseringsklasser ("literacy classes") för vuxna och "mother tongue" undervisning i skolorna - som annars bara undervisar på engelska (som barnen ofta inte förstår, eller förstår dåligt).
Språkarbete ("Linguistics")
Bokproduktion (olika ämnen)
Bibelöversättning

ACCEPTERA ALDRIG ATT ÅKA I SÅDANA BILAR!

I kyrkan idag var det en person som tackade Gud att hon räddats till livet. Så här var det: Hon skulle åka med en minibuss från Bamenda till en plats lång borta. Redan från början märkte de att det var problem med bilen. Passagerarna ville byta bil, men chauffören övertygade dem om att det skulle gå bra. De hade ju också betalt biljetten! Hur kunde de riskera att förlora upp mot 40 kronor? Alltså åkte de iväg. I uppförbacken fick de gå. Efter ytterligare en incident kraschade bilen i en åker!
"Alla passagerare ropade på Jesus!", berättade kvinnan. Det är lätt när livet hänger på en tråd...
Pastorn varnade medlemmarna allvarligt: "Acceptera aldrig att åka i sådan bilar! Gå av. Livet är mer värt än biljetten. Kom till mig. Jag kan efteråt ringa till "the boss" i bussbolaget och ta itu med saken!"
Praktiska råd i en mycket vardaglig situation!

Lena var ute för samma ska: Minibussenhade inga bromsar. Hon vägrade åka längre. Alla passagerare klev av och tog en annan buss.

”FAST GUD KLARAR SIG NOG!”

Idag marscherade vi för Jesus i Awing. Jag hade blivit inbjuden att delta, så jag stannade kvar en extra dag efter ”workshopen” med det härliga språkteamet. En mil måste det ha blivit, som vi vandrade innan vi slutligen hamnade på fotbollsplanen i byns centrum. Och minst hundra personer var vi nog. Två kyrkor arrangerade det hela –”The Baptists” och ”Full Gospel Mission”. En och annan katolik och presbyterian var också med. Nästa år hoppas man på att alla kyrkor är med! Då kan det bli riktigt stort!

"Exakt klockan nio” skulle vi mötas – dvs. 10:00-10:30. Så där på ett ungefär. Afrikansk tid, som de säger här. Alla vet: Det är ingen idé att komma för tidigt – för då har inte de andra kommit! Så vid ”triple junction” sammanstrålade successivt en massa glada människor i gula eller vita t-shirts. Texten ”AWING FÖR JESUS” både på magen och på ryggen. Mängder av textade plakat på inköpta pappskivor från fjolårsalmanackor. ”Varför skriver ni inte texterna på Awing i stället för Engelska?”. ”Det är inte så många än som kan läsa på Awing. De som överhuvud taget läser kan lite engelska”. ”Javisst, ja. Så är det.” Språkprojektet i Awing har inte hållit på så länge….

”Tror du Jesus behöver den här marknadsföringen?”, frågade jag min frukostkamrat på värdshuset? Han funderade några ögonblick. ”Det är nog bra att de kristna visar att de tar på allvar vad de tror på”, sa han. ”Fast Gud själv klarar sig nog utan den här marschen egentligen!” sa jag. ”Det är människorna i Awing, som behöver få veta att Han inbjudit dem att ha kontakt med honom! Det är för det man ska marschera i dag.”

Gud klarar sig alltid. Inte vi. Därför vill han ta våra händer. Barnslig tro? Visst. När blev det fel att vara barnslig?