AR BYGGKLOTSAR ANDLIGA?

”Så som det står skrivet…”. Vi känner igen formuleringen från evangelierna. Jesus själv hänvisar ofta till ”Skrifterna” i sin undervisning. ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå Skrifterna”, säger Lukas om lärjungarna efter uppståndelsen. Det har sedan alltid varit ett kraftfullt argument genom historien, för dem som räknar med Bibeln som någon slags ledstjärna i livet och vägvisare till mening med tillvaron.

Utgångspunkten är givetvis att det finns något skrivet som någon kan läsa. Och att folk kan läsa. Och att det som läses kan förstås och tolkas. Och att förståelsen fördjupas med utökad kunskap om varje Bibelboks karaktär och syfte. Och att detta är en fantastisk berikande utmaning i sig…
Enkelt och självklart kan man tycka! Läs och forska i Bibeln och hela floran av kringlitteratur! Visst.

Men vänta nu…! Detta är självklart bara för dig och mig som kan läsa det här! Det är mindre självklart för de 350 miljoner människorna i de ca 2200 språken som saknar Bibeln i skrift. Och det är mindre självklart för de oändligt många fler människorna i en mängd andra språk, som trots att Bibeln och andra böcker finns översatta, inte är läskunniga!

Det finns en utmaning här! Organisationen Wycliffe har som mål att alla språk som behöver Bibeln ska få det före 2025! Se själv i Dagenartikeln den 15 juli. Det låter fantastiskt. Det är bra med mål! Tänk att kunna säga: ”Vad underbart! Nu har även den språkgruppen fått sitt nya Testamente! Invigningen skedde under pompa och ståt förra torsdagen! Nu kan vi gå vidare till nästa språkgrupp…!”

Eller… vänta nu! Kan vi det? Gå vidare alltså? Så där utan vidare..? Vad händer om folk inte kan läsa det som översatts? Vad händer om man missar att göra människor läskunniga? Så att böckerna bara blir liggande i kartonger? Om man bara är glad över översättningsstatistiken? Vad har man då vunnit?

Är det en ”andligare” uppgift att översätta Bibeln än att lära folk läsa? För mig är svaret självklart. Översättningen kan förvisso vara mer inspirerande för den som jobbar med det. Men ett pussel kräver alla bitar. Den vackra bordskivan kräver benen också.

VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR OCH ENSKILDA KRISTNA SOM VÅGAR UTVIDGA ANDLIGHETS -BEGREPPET TILL ATT OCKSÅ INNEFATTA ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT LÄSA? ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT FÖRBÄTTRA SINA LEVNADSVILLKOR? ATT FÖRBÄTTRA SIN HÄLSA? ATT KUNNA VÄRJA SIG MOT MASSIVA ORÄTTVISOR OCH FÖRTRYCK I SAMHÄLLET MAN LEVER I?
VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR SOM ÄR BEREDDA ATT SÄGA: ”HÄR ÄR VI. LÅT OSS VARA MED OCH STÖDJA ETT PROGRAM FÖR ALFABETISERING (LÄSUNDERVIS- NING) I ETT AV DE SPRÅK SOM BEHÖVER DET!”

”OM DIN GUD ÄR SÅ STOR – VARFÖR KAN HAN DÅ INTE TALA VÅRT SPRÅK?” sa en gång en man i Sydamerika till Cameron Townsend. Det blev en väckarklocka. Och starten för Wycliffe och SIL.

Gud kan nog tala. Frågan är om människorna kan läsa hans Ord?

JAG HAR ALDRIG GÅTT PÅ VATTNET

Har just läst bloggen från Hönökonferensen. Om dopet i havet. Mina tankar går tillbaka:

Det är mitt enda besök på Hönökonferensen. En morgon är det dop i havsviken. En underbar stund. Många sitter på klipporna och ser på då den ene efter den andre döps i det friska vattnet. Sång, bön, glädje och välsignandet av människor som tagit beslut för livet att följa Jesus.

Sången är över, talet är slut, folk är på väg att lämna. Då kommer en man fram till mikrofonen och säger: ”Jag ska be att få läsa en dikt innan ni går.” Så tar han sitt papper och läser långsamt och med tonvikt på de rätta orden, för han har själv skrivit dem:

”Jag har aldrig gått på vattnet. Gått på lina har jag gjort - balanserat mellan tro och tvivel. … Men jag har inte varit rädd, för när jag fallit ner har Guds hand fattat mig…”

Ungefär så läser han. Det var flera år sedan...Han läser hela dikten. Andlös tystnad. Mannen tackar och går från mikrofonen. Orden hänger i luften – starka. Och de ristar sig in i mig. Fast. År efter år bär jag dem med mig och jag citerar dem.
Vem var den mannen? Var finns hela dikten? Jag har ingen aning, men jag vet att han talade in i en persons hjärta. Kanske han tvekade. ”Vågar jag? Skämmer jag ut mig? Är det inte framfusigt?” Men han läste. ”När jag fallit ner så har Guds hand fattat mig…”

Visst, så är det.

REKLAM PÅ MARKNADEN!

Radioreklam en hel dag. Högtalare. Reklam av lärarna på marknaden. Tal. Klippning av bandet. Sång. Skyltar. Försäljning i en uppfräschad lokal. Varför? För att förbättra rekryteringen av elever till läskurserna. Och för att öka spridningen av läsmaterial på oku språket!

Läsmaterial? Ja, små enkla böcker som tryckts tack vare gåvor från Sverige!
Från Malmbäck.

FOTBOLLSSUPPORTER NUMMER ETT!

Överallt möter man dem. Dyker upp in kurva. I dimman. I en backe. Har man sett kommer det fler.
Öltransportörerna. Inga smålastbilar. Det är långtradare på kanske 12-20 meter. De måste vara rejäla för det går åt mycket öl i det här landet.

Jag kan inte göra någon uttömmande utvärdering av industrin i Kamerun. Men min intuition säger mig att bryggerierna måste gå bra! På den Internationella Kvinnodagen ordnade bryggeriet ett stort öljippo för kvinnorna. En stor insats för att höja deras status och markera deras värde enligt tidningarna!
Negativa konsekvenser? För familjeekonomin? För barnens skolavgifter? För matförsörjningen? För alfabetiseringen? För kvinnorna? För…?

Well, för säkerhets skull förkunnas längst bak på långtradarna : ”Supporter nr 1 av fotbollen!”
Ok, men då då så!

NU TESTAR VI EFFEKTIVITETEN. PÅ LÄSUNDERVISNINGEN. OCH VÄGTRANSPORTERNA!

Nu jobbar vi på en kartläggning av hur effektivt alfabetiserings arbetet varit i åtta olika språk under de senaste
åren. 15 slumpvis utvalda f.d. deltagare från vart och ett av de tre sista åren väljs ut. De får svara på en lång enkät och göra ett lästest. Alltså beräknar vi att 360 personer ska delta.

Vi hoppas att resultatet ska ge information som kan hjälpa till att förbättra upplägget i framtiden!

I Oku har man nu gjort alla intervjuer. tre av literacylärarna har åkt omkring och sökt upp de som skulle intervjuas. Väntar just nu att svarsformulären ska komma hit endera dagen. "Om jag hittar någon pålitlig person som ska åka buss till Bamenda så ska jag skicka dem!" 

Det är ofta så den lokala "postgången" funkar här. Fast i det här fallet har jag mina farhågor: Kan verkligen en buss köra vägen från Oku nu i regnet...? Jag vet hur vägen är! Ska jag hinna få papperen inna vi åker till Sverige om en dryg vecka?

Men "Om jag hittar någon, så..."

NU FINNS DET ETT ALFABET PÅ SPRÅKET MMEN !


Juli 2010. Alfabetet är klart. Lena började för drygt ett år sedan att samla ord och har sedan jobbat med en fonologisk analys av språket för att utforska vilka ljud som finns i språket. Det krävs för att kunna avgöra vilka bokstäver (ortografi) som ska finns.

Detta är bara början. Nu är två personer från Mmen, Kristina och Muh Gabriel, tillsammans med Lena och flera andra på en kurs här i Bamenda för att lära sig nya sätt att samla ord på ett effektivt sätt.

Entusiasmen är uppenbarligen stor. Ikväll tittade Lena och Kristina, som bor hos oss några dagar, tillsammans på bokstäverna och spelade in sånger!

Så här ser vokalerna ut (i spalten Grapheme):

Phoneme                          Grapheme                 

/i/                                      I i                 iwə       one hundred                        
/e/                                     E e               echi       small stone         
/ɛ/                                     ɛ ɛ                ɛyzo     clean                               
/ə/                                     Ɨ ɨ                 ɨŋgɛ      wrinkle                                  
/ɜ/                                    Ə ə                əzhi      defeated                           
/a/                                    A a                aku       forest                                   
/u/                                    U u                apuse    bellows           
/o/                                    O o                sepomə agree                                       
/ɔ/                                    Ɔ ɔ                efɔm      brain             

VILKEN VANSINNIG OPTIMISM! Jag VET att det inte går!

Efter invigningen av det lilla alfabetiseringscentret i Oku bestämde vi oss för att åka hem till Bamenda samma dag. Fyra extra passagerare. Tre potatissäckar. Två var gåvor till oss. Den tredje var stor och tung och tillhörde en av pasagerarna.

Det hade regnat på dagen. Det gör vägen uppför det höga Okuberget slipprig. Vi vet det. Men vi behöver komma hem. Och passagerarna ska hinna med bussar från Bamenda till Yaoundé och Douala. Själva ska vi till Yaounde på måndag.

Slipprig väg. Lerhål. Platser med vassa stenar. Bilen glider hit och dit. Stup på ena sidan och inga skydd. Vi möter en vit landcruiser på väg mot Oku. "Hur är vägen framöver?". "Det är svårt!" säger chauffören som just lyckats ta sig genom. "Vi lyckades komma igenom därför att vi hade nedförslut! Men uppför...nej det blir svårt!"

Vi lyckas ta oss genom flera svåra ställen med 4-hjulsdriften. "Det här ska nog gå!" säger jag lättad.

Framför oss dyker stigningen upp. Djupa hjulspår i gyttjevällingen. Jag tar fart men bilen men kör fast i gyttjan bara en bit upp i backen. Nytt försök. Samma resultat. Backar långt för att kunna vända bilen. Nu är det bara tillbaka som gäller. Efter en bit förstår vi att det inte är självklart att vi kan återvända heller. Ett rykte säger att den vita landcruisern sitter fast i leran mitt på vägen och blockerar den... Det är dessutom redan sent. Snart är det mörkt. Vi åker tillbaka. Ber en bön och tänker, att  det finns nog en utväg på något sätt ur detta! Men att sova i bilen med en massa utrustning på en ödslig väg känns inte lockande...

I en uppförsbacke är det stopp. Bilen glider ner i djup ränna regnvattnet skapat. Ett gäng killar kommer och bär sten och gräver  och skjuter och lyfter och ....mot alla odds kommer vi upp på vägen igen..

"Finns det några hus vi kan ta in i efter vägen?" frågar jag. En av passagerarna, som är alfabetiseringslärare går iväg någonstans. Kommer tillbaka efter en stund med en kvinna. "Kom och stanna i mitt hus över natten. Ni kan parakera bilen alldeles utanför! Ni kan inte fortsätta nu."

"Men vi är sex personer!"  Sådant är sällan problem i Afrika. Så vi lastar ur bilen. Lena och jag får ett eget rum. Några måste ha flyttat på sig för vår skull! Tillsammans skalar vi potatis och äter potatis kokt i palmolja! Fantastiskt gott.

Nästa morgon startar vi tidigt. Så att inte regnet ska komma igång igen. Vi beslutar ta en annan väg. Jag och pastorn, passageraren, går till fots för att inspektera backen som vi vet finns där. "Detta går inte! Ingen chans!"

Pastorn lastar sin potatissäck och kålsäck på en motorcykel och drar iväg själv. Ett gäng killar säger: "Det går att åka. Vi ställer upp och hjälper till! Det är sånt vi gör varje dag."

Eftersom vägen ändå lär vara blockerad i båda riktningarna och vi har dagen på oss, beslutar vi försöka!
En backe, kanske 100 m lång ligger framför. Djupa hjulspår visar att många kämpat här.Full fart uppför backen. Eller..20 meter. Bilen glider ner i en djup ränna.Sidan av bilen är centimetrar ifrån att helt skrapas sönder av jordvallen till vänster. Jag kravlar mig ur via passagerarplatsen.

"Jag är en idiot!" utropar jag. "Jag visste att det inte skulle gå! varför gav vi oss in i det här?"
Killarna skrattar. "Det kommer att gå! Vi lyfter upp bilen.!". Vilken idiotisk optimism! Hur kan man ta så lättsinnigt på detta! Det är ju vi som får lida av  att de lurat upp oss i denna gyttjebacke!

Jag VET att det inte går......  En stund senare är bilen uppe på lervägen igen. Många händer skjuter på. Jag gasar.....

Obotlig, orimlig, vansinnig optimism. Fast kanske inte ogrundad optimism. Här är man van att hantera "olösliga" lägen.  Hur skulle man annars ta sig fram?

"Vi gör inte det här för betalt!" hade killarna sagt. Vi gav dem ändå något. Naturligtvis.

Konferensen i Yaoundé var bra.

Afrika! Cameroon!