JAG HAR ALDRIG GÅTT PÅ VATTNET

Har just läst bloggen från Hönökonferensen. Om dopet i havet. Mina tankar går tillbaka:

Det är mitt enda besök på Hönökonferensen. En morgon är det dop i havsviken. En underbar stund. Många sitter på klipporna och ser på då den ene efter den andre döps i det friska vattnet. Sång, bön, glädje och välsignandet av människor som tagit beslut för livet att följa Jesus.

Sången är över, talet är slut, folk är på väg att lämna. Då kommer en man fram till mikrofonen och säger: ”Jag ska be att få läsa en dikt innan ni går.” Så tar han sitt papper och läser långsamt och med tonvikt på de rätta orden, för han har själv skrivit dem:

”Jag har aldrig gått på vattnet. Gått på lina har jag gjort - balanserat mellan tro och tvivel. … Men jag har inte varit rädd, för när jag fallit ner har Guds hand fattat mig…”

Ungefär så läser han. Det var flera år sedan...Han läser hela dikten. Andlös tystnad. Mannen tackar och går från mikrofonen. Orden hänger i luften – starka. Och de ristar sig in i mig. Fast. År efter år bär jag dem med mig och jag citerar dem.
Vem var den mannen? Var finns hela dikten? Jag har ingen aning, men jag vet att han talade in i en persons hjärta. Kanske han tvekade. ”Vågar jag? Skämmer jag ut mig? Är det inte framfusigt?” Men han läste. ”När jag fallit ner så har Guds hand fattat mig…”

Visst, så är det.