”Vart är ni på väg?” frågar den glada kvinnan på den trånga stigen och den lastade korgen på huvudet. Hon ler med hela ansiktet. Det är första mötet någonsin med henne. Vi har gått ut på en promenad frampå eftermiddagen. På stigarna utanför stan.
”Vi är bara ute och går lite.” säger vi.
”Jaha. Var bor ni? Jag bor där borta. Vägen här leder ingenstans…”
”Vi prövar i alla fall…. Föresten får jag ta en bild på dig?"
”Kan du ge bilden till mig?” säger hon efteråt.
”Hur skulle det gå till?” Jag visar henne digitalbilden.
Hon ser på bilden skrattade. ”Jag, och min korg…!”
Så skiljs vi. Hon drar iväg ner mot byn. Med sin korg.
Vi fortsätter fram genom planteringarna. Förbi ett hus som är till salu. Men jag tänker att vi redan fått tag på en bostad...
Det syns att man fruktar att skörden ska spolieras av regn eller storm eller någon farsot. Så den skyddande ”medicinen” sitter där på höga stänger. Väl synliga så att alla makter som skulle kunna vilja illa ska förstå att hålla sig på avstånd…
Ikväll ska vi tacka Gud, som vi brukar, att vi får vila i en starkare hand….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar