VILKEN VANSINNIG OPTIMISM! Jag VET att det inte går!

Efter invigningen av det lilla alfabetiseringscentret i Oku bestämde vi oss för att åka hem till Bamenda samma dag. Fyra extra passagerare. Tre potatissäckar. Två var gåvor till oss. Den tredje var stor och tung och tillhörde en av pasagerarna.

Det hade regnat på dagen. Det gör vägen uppför det höga Okuberget slipprig. Vi vet det. Men vi behöver komma hem. Och passagerarna ska hinna med bussar från Bamenda till Yaoundé och Douala. Själva ska vi till Yaounde på måndag.

Slipprig väg. Lerhål. Platser med vassa stenar. Bilen glider hit och dit. Stup på ena sidan och inga skydd. Vi möter en vit landcruiser på väg mot Oku. "Hur är vägen framöver?". "Det är svårt!" säger chauffören som just lyckats ta sig genom. "Vi lyckades komma igenom därför att vi hade nedförslut! Men uppför...nej det blir svårt!"

Vi lyckas ta oss genom flera svåra ställen med 4-hjulsdriften. "Det här ska nog gå!" säger jag lättad.

Framför oss dyker stigningen upp. Djupa hjulspår i gyttjevällingen. Jag tar fart men bilen men kör fast i gyttjan bara en bit upp i backen. Nytt försök. Samma resultat. Backar långt för att kunna vända bilen. Nu är det bara tillbaka som gäller. Efter en bit förstår vi att det inte är självklart att vi kan återvända heller. Ett rykte säger att den vita landcruisern sitter fast i leran mitt på vägen och blockerar den... Det är dessutom redan sent. Snart är det mörkt. Vi åker tillbaka. Ber en bön och tänker, att  det finns nog en utväg på något sätt ur detta! Men att sova i bilen med en massa utrustning på en ödslig väg känns inte lockande...

I en uppförsbacke är det stopp. Bilen glider ner i djup ränna regnvattnet skapat. Ett gäng killar kommer och bär sten och gräver  och skjuter och lyfter och ....mot alla odds kommer vi upp på vägen igen..

"Finns det några hus vi kan ta in i efter vägen?" frågar jag. En av passagerarna, som är alfabetiseringslärare går iväg någonstans. Kommer tillbaka efter en stund med en kvinna. "Kom och stanna i mitt hus över natten. Ni kan parakera bilen alldeles utanför! Ni kan inte fortsätta nu."

"Men vi är sex personer!"  Sådant är sällan problem i Afrika. Så vi lastar ur bilen. Lena och jag får ett eget rum. Några måste ha flyttat på sig för vår skull! Tillsammans skalar vi potatis och äter potatis kokt i palmolja! Fantastiskt gott.

Nästa morgon startar vi tidigt. Så att inte regnet ska komma igång igen. Vi beslutar ta en annan väg. Jag och pastorn, passageraren, går till fots för att inspektera backen som vi vet finns där. "Detta går inte! Ingen chans!"

Pastorn lastar sin potatissäck och kålsäck på en motorcykel och drar iväg själv. Ett gäng killar säger: "Det går att åka. Vi ställer upp och hjälper till! Det är sånt vi gör varje dag."

Eftersom vägen ändå lär vara blockerad i båda riktningarna och vi har dagen på oss, beslutar vi försöka!
En backe, kanske 100 m lång ligger framför. Djupa hjulspår visar att många kämpat här.Full fart uppför backen. Eller..20 meter. Bilen glider ner i en djup ränna.Sidan av bilen är centimetrar ifrån att helt skrapas sönder av jordvallen till vänster. Jag kravlar mig ur via passagerarplatsen.

"Jag är en idiot!" utropar jag. "Jag visste att det inte skulle gå! varför gav vi oss in i det här?"
Killarna skrattar. "Det kommer att gå! Vi lyfter upp bilen.!". Vilken idiotisk optimism! Hur kan man ta så lättsinnigt på detta! Det är ju vi som får lida av  att de lurat upp oss i denna gyttjebacke!

Jag VET att det inte går......  En stund senare är bilen uppe på lervägen igen. Många händer skjuter på. Jag gasar.....

Obotlig, orimlig, vansinnig optimism. Fast kanske inte ogrundad optimism. Här är man van att hantera "olösliga" lägen.  Hur skulle man annars ta sig fram?

"Vi gör inte det här för betalt!" hade killarna sagt. Vi gav dem ändå något. Naturligtvis.

Konferensen i Yaoundé var bra.

Afrika! Cameroon!