Men vaddå? Lena är i Bafumen. Där hon bor finns inte kranvatten överhuvudtaget. Och inte elbelysning i jordhuset. Men hon är glad. Igår bestämde gruppen som samlas tre gånger i veckan för att öva på alfabetet och stavningen vilka ord och bilder man vill ha på en Alfabetsplansch.
Vi pratade om det i tisdags: "Det skulle vara roligt att kunna trycka en sån där plansch! Och att snabbt få fram en bok för de engelsktalande som också vill lära sig läsa och skriva på sitt modersmål! Det är så viktigt att hänga på nu när intresset är på topp. Nu när några vill vara föregångare...".
Och så igår kom ett mail: "Det har kommit en gåva till läsundervisning i Kamerun. Vet ni något projekt där det skulle komma väl till pass?". Timing? Vems timing? Jag svarade inom tio minuter. Så nu kommer det snart - för första gången i världshistorien att finnas en Alfabetsplansch och en läsebok på språket Mmen!
Varför? "Det har kommit in en gåva..."
Själv sitter jag dagarna i ände och skriver texter om mänskliga rättigheter:
Vilka rättigheter har barnen enligt lagar och konventioner? Vad gäller i det här landet?
Vilka rättigheter har kvinnorna? Vad händer när en kvinna blir änka? Hur är det med arvsrätten?
På vilka premissser kan någon bli arresterad? Hur är det med trafficking?
Det finns flera organisationer som arbetar med de här frågorna här i landet. Organisationen vi arbetar för har som mål att de här ämnena ska diskuteras i läsklasserna framöver... Spännande. Utmanande. Nödvändigt.
Så jag skriver vidare. Men jag blandar upp med att skriva lite om hur man gör kompost, renar vattnet och skyddar sig mot malaria....
Visst önskar vi att det ska ha någon liten effekt. En sak har vi för länge sedan kommit fram till: Det enda vi kan hoppas på det är att det som görs ska vara en pusselbit. Att den ska passa in med andras pusselbitar. Att flera pusselbitar ska läggas. Som passar ihop. Det är många som lägger pussel här. Jag tror det behövs fler.
Både här i kamerun - och där hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar