VARFÖR TROR MAN?

Läste ett Facebook inlägg igår. Det handla om att tro - eller inte tro. Om en "irriterande" tro som inte går att bli av med...

Varför tror man? Kanske det inte alltid enbart beror på mängden av bönesvar.

Var man än kommer på jordens yta – mitt inne i djungeln, ute på en ö i Oceanien, eller i Stockholm – så spirar tron på att det måste finnas Någon ”bortom” en själv . Ett ursprung. En hamn.  Varför?  Varifrån kommer detta kontaktbehov, denna kontaktmekanism? Jag tänker på en grodd som växer ut från en potatisknöl i en mörk källare. Den slingrar sig vit och tanig – mot ljuset. Då den tränger ut genom springan i dörren blir den grön och utvecklar sina blad!  Av ljuset. Detta oändliga ljusbehov! Så är det med oss människor också, tänker jag. Och det måste bero på att Någon gett oss det behovet. Och den möjligheten. För mig har de blivit som ett ”gudsbevis”.

Jag har funnit att han som kallar sig ”världens ljus”, också är det. Vem annars? Många gör anspråk på att ha  ljuset. Och visst finns det många – även bland oss kristna – som, både i lära och uttryck , förvränger berättelsen - ”Evangeliet.  Ljuset själv kan vi inte fördärva – bara skymma . För andra – och oss själva.  Vi kan göra det genom att fokusera på skuggorna, avarterna. Men kan det finnas skuggor – om det inte finns ljus?

Tror inte det finns anledning att förtränga den tro som finns. Och inte skämmas för den heller. Många ”tro-lösa” människor längtar efter en tro. Den ”irriterande tron” kan bli en ”bärande tro”.

Jag har kommit fram till att Bron Jesus håller – vare sig jag tror att den håller eller inte. Min tro ändrar inte brons styrka. Det har vi fått testa på en del vägar här i Afrika.

För min del är jag sannerligen ingen ”troshjälte”. Ändå har Gud gett mig exempel på Hans närvaro som jag inte blir av med. Det berättar jag om i boken ”Vägar jag inte visste fanns”. Det är en berättelse för familjen och vänner. Mest för att jag aldrig ska glömma...