VAD LÄMNADE JAG BAKOM...?

Vi är hemma i Sverige efter att bott i Kamerun i ett par år. Kamerun är ett land där förfäderna spelar en helt avgörande roll i de flesta männiksornas liv. Det gäller att hålla sig väl med dem. Det tar sig många uttryck.Vid en begravningen måste s.k. "Jujus" alltid närvara och dansa extatiskt i sina masker. Den som inte vet kan kanske inbilla sig att det handlar om en kulturell tradition bara. Men ceremonin har en oerhörd religiös innebörd. Om inte Jujus tillåts uppträda - vid exv. kristna begvravningar - så är grannar och släktingar övertygade om att olycka kommer att drabba familjen. Så man offrar till de avlidna. Och man fruktar dem. "Witchcraft" (häxeri) är en påtaglig realitet. Demoner och gudomligheter talas det mycket om.

Men nu har vi kommit till Sverige och lämnat det där bakom oss! Lena slår sig till ro på bussen från Arlanda till Linköping och börjar prata med den unga tjejen på sätet bredvid. 25 år gammal  eller däromkring var hon väl. Tjejen börjar berätta. Hon har invigt sitt liv åt gudinninnorna, säger hon. På vintern offrar hon skinka till dem. På sommaren offrar hon  fläder.  Det är en gammal religion som funnits bland kvinnor i Västra Götaland i generationer.  Så säger hon. På bussen från Arlanda. I Sverige.

De sista månaderna har jag ägnat åt att författa texter  om mänskliga rättigheter. Bl.a. har jag skrivit berättelser om hur man röstar. Om att inte låta sig utsättas för påtryckningar eller  låta sin röst köpas varken med pengar eller hot.

Men nu är vi i Sverige och jag läser i Dagen (3/6) om en vetenskaplig undersökning som kom till följande resultat: "21% AV DE UNGA KAN TÄNKA SIG BYTA PARTI FÖR EN MINDRE SUMMA PENGAR!"

Jag kommer från ett land där ledaren suttit i nära tre decennier och där han vill hålla sig fast i ytterligare en mandatperiod. Allt går genom lagändringar. Många anser nu att det är dags för en fördjupad demokrati. I skuggan av resningarna i Medelhavsområdet hör man folk uttrycka en längtan efter något nytt.

Men nu är vi tillbaka i Sverige. Så jag läser i Dagen om ovannämnda undersökning: "26% av dagens 18-29 åringar tycker inte att demokratin är viktig. De tycker snarare att det vore bra med en stark ledare som inte behöver  bry sig om riksdag och regering!"

Jag behöver några dagar för att smälta detta. Resan från platsen där vi bodde i Afrika till Linköping tog ca 3 dagar och en natt. Och ändå. Hur långt är egentligen avståndet?

GRISBACKEN – SYMBOLEN FÖR DET OKÄNDA – OCH KÄNDA!

Det är märkligt med det okända!  Det vi inte känner till skrämmer. Och skapar osäkerhet. Okända vägar. Okända människor. Okända händelseförlopp… Bäst att undvika sådant. Man vill inte riskera att utsätta sig för något som kan rubba cirklarna…

För två och ett halvt år sedan gick Lena och jag, och två till, vägen som leder upp från Nwken Street i Bamenda, Kamerun, för att söka oss mot gästhuset där vi skulle bo en tid tills vi hittade ett eget boende. Det var kväll. Mörkt. Vi missade vägen och gick fel. Jag gick ner i en becksvart gränd och sa ”Här är det nog!” De andra höll inte med, så vi vände. Hade vi fortsatt ett par hundra meter hade vi varit framme, visade det sig senare.

Uppför en liten backe i en av gränderna kom någon med en bunden och skriande gris på en skottkärra. Ut ur det okända. Vart ledde den vägen? Vad fanns där nere i det okända? ”Grisbacken” kallade vi alltid den platsen senare. Symbolen för det okända. Skulle man våga gå ner där? Kanske riskerade man att bli rånad?

I tisdags packade vi ihop det sista av våra saker och låste dörren till lägenheten vi bott i de sista månaderna.  Lena hade sagt adjö till grannarna. Nu ser vi dem inte mer, kvinnan som säljer grönsaker från containern alldeles utanför vårt hus. Familjen Nkwenti som vi hyrde av. Den gamla gumman som bodde i ett rum i samma hus som vi.  Alla ungdomar som varje dag gick förbi till sin skola. Alla barn som brukade bära vatten i hinkar på huvudet till sina hem under alla veckor vattenförsörjningen var ur spel i området…

När vi var färdiga körde vi sakta uppför ”Grisbacken”. Långt därnere i Grisbackegränden har vi bott under flera månader nu. Grisbacken är hemmaplan nu.  Eller var. För nu drar vi vidare – någonstans.

PÅ EN FÄRJA I MÄLAREN FÖR MÅNGA ÅR SEDAN....

Jag tror det var på en färja i Mälaren jag såg dem.  Måste i så fall ha varit på väg över till Ekerö. Inte minns jag vad färjeläget heter, men jag ser det framför mig. Minnet dök upp då jag idag läste en av krönikorna i Tomas Sjödins bok ”Jag lutar åt Gud”.

Vi har kört ombord bilen och färjan lägger ut. Det är en fin försommardag.  Färjans motor surrar någonstans djupt nere då farkosten glider iväg över vattnet. Hur lång tid kan det ta över viken? Kanske 20 minuter. Eller är det bara en kvart?

En del passagerare har gått ur sina bilar o tittar sig omkring. Ner i vattnet på skummet. Ut över vattenytan. Buller och rörelse.

Jag är fågelskådare, så jag upptäcker dem direkt. Några hussvalor som kretsar rund färjan. Inget konstigt med det. Men så får jag se hur de dyker ner och landar på ett bo någonstans under en utstickande takkant på färjans hytt.

Ett bo på färjan! Men färjan rör sig ju! Om en stund är boet på ett helt annat ställe än det var vid resans början! Dag efter dag denna resa. Men svalorna bryr sig inte. De ser bara sin viloplats och hem. Omgivningens växlingar är oväsentliga. Tryggheten ligger inte i det föränderliga. Utan i den trygga instinkten att den fasta punkten finns kvar i allt. Alla dagar på Mälaren dallrar väl inte av sol heller. Vissa dagar är det nog piskande regn. Ruggigt. För svalan spelar det mindre roll. Tryggheten regnar inte bort.

Svalorna har lärt sig känna igen omgivningen. Utskottet där boet sitter fast. Förändringarna runtom som resan medför. Vassruggarna. Holmarna. Vågorna. Hon vet att snart lägger färjan till… Så börjar en ny färd. Då är det bara att följa med.

Det var många år sedan jag gjorde den här observationen. Jag undrar hur det är. Finns det nya generationer som följ i spåren?  Som bygger sin trygghet på samma färja? Som lärde sig var tryggheten finns?

Tror faktiskt, om chansen dyker upp, att jag ska stanna till någon gång vid det där färjläget och titta. Ser jag då svalor på färjan ska jag fråga dem hur det kommer sig att de hamnat där. Hur de kan ha sin trygghet mitt i rusningstrafiken.

Rörelse och vila samtidigt. Kontinuitet mitt i det som förändrar sig. Hemma då man är borta.

En trygghetsgrund som finns kvar…

Så vitt jag förstår, är det just detta som är Guds erbjudande till oss. Jag önskar att jag alltid hade svalans tillit. När allt stannar upp. Och när det rör sig runtom. Att jag alltid vet var platsen finns…

Förresten, har du läst Tomas Sjödins bok Jag lutar åt Gud?  Libris förlag.

Ett lästips inför sommaren…

Och så det här. Mer än två och ett halvt millennium har det väl gått vid det här laget sedan någon satt och reflekterade över samma sak: ”Even the sparrow finds a home, and swallow a nest for herself, where she may lay her young. At your altars O Lord….my king and my God”

En trygghestgrund som består.

ORDSPRÅKEN PROVLÄSES

ALFABET I RÖK FRÅN KÖK

En vardagsbild. Lena säger tack och farväl till en kvinna i vars hus hon sovit.
Alfabetsplanschen är klar, så den fick hon liksom en liten ABC-bok på Mmen. Kommer hon få en chans att vara med i läskurserna som kommer att börja framöver....? hoppas det.
Tänk vad tiden går fort... Längst ner i botten på den här bloggen kan du se hur allt började för ett par år sedan.

Hjälmen läggs undan och regnrocken också. Men bara för en tid: Snart kommer en efterträdare till Lena. Hon ska få dem. Det kommer hon att behöva.

Pussel. En bit läggs till den andra. I Bafumen saknas många bitar. Men det är många som lägger sina bitar. En del pusselläggare är från Sverige. Men de flesta är från Kamerun. Alla behövs.

ALLT HAR SIN TID!

Ska man se dem någon gång mer i livet?
För någon vecka sedan åkte vi till Awing och sa hej då till språkteamet där innan vi lämnar landet för gott! Vår gäst, f.d. "Outlookaren" Maria,var också med. Som tur var, annars hade det inte blivit några bilder. Vår kamera har ju pajat.

Att besöka en plats man vet man aldrig mer kommer att se. Det är lite konstigt. Ingen mer slingrande resa genom eucalyptusskogen, förbi sjön och längs de höga bergsryggarna. Ingen mer "workshop" med teamet där, Patrick, Helen, Godlove och de andra. Jag kommer att minnas dem. Flera minnesvärda episoder finns det att tänka på.

Vi sa hej då till värdshusvärden "Chi som vi träffade längs vägen. Teamet bjöd på mat och vi samtalade om arbetet i framtiden. Ska de i framtiden börja använda materialet om mänskliga rättigheter som vi håller på att utarbeta? Hoppas det.

Må det gå bra för Awing-teamet! Planscherna vi ritade och skrev under en workshop sitter kvar på väggen, såg jag. Kanske finns det kvar något mer än pappersplanscher från vår samvaro. Jag hoppas det. Tror det. Kanske. Men jag har varit där....Det vet jag. Och inget vi gör är meningslöst. Vi sätter nog spår. Du. Och jag....och dom.
Kommer vi att ses? Eller är det bara spåren som blir kvar..?

VATTEN!

Häromdagen kom vattnet tillbaka efter att ha varit borta en hel månad i hela stadsdelen.
Under tiden har det gällt att hämta vatten i dunkar nere på stan varje dag. Man vänjer sig vid allt!
Orsaken? Nya vägar skulle byggas och en caterpillar tillkallades. PVC-slangarna som leder vattnet till olika stadsdelar ligger ofta någon decimeter under ytan. Det vet man eftersom de här och där ligger i öppen dager pga regnerosionen ...

Lite besvärligt. Visst. Fast egentligen....för massor av människor runtomkring gör det ingen större skillnad om kranarna inte har vatten. De har ändå inga kranar. De hämtar vatten varje dag i någon brunn eller bäck.

Men visst var det skönt när vattnet kom! Relax.
Två dagar senare försvann det igen.... men så dök det upp igen. Ska kolla nu snart hur det är i dagsläget...
Men allt går. Med lite vana.

ÄR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER NÅGOT ATT SYSSLA MED??

Nu ska jag låta E. berätta. Jag översätter hennes historia så bra jag kan. E. är en av alfabetiseringslärarna ute i en Kamerunsk by. Vi pratar inte om någon storstad. Inte om en välutbildad kvinna. Inte om en rik person. Jag känner E. genom mina besök i byn. Hon är glad och timid.

Bakgrund: Vi jobbar med att starta upp ett alfabetiseringsprojekt där mycket handlar om att diskutera mänskliga rättigheter som en väg att förbättra livet för enkla människor i byarna. Mänskliga rättigheter? Är det något att syssla med? Well, det handlar om saker som är självklara för de flesta som läser det här....

Hur som helst. Här kommer E:s historia efter att hon deltagit i en veckokurs för de lärare som ska undervisa utifrån materialet vi tagit fram:
"Mitt namn är E. Jag är alfabetiseringslärare....Innan jag kom till den här kursen, var det en man som var skyldig mig en del pengar. Han lånade de pengarna (46 000 CFA, ca 690 kr) från mig för mer än ett år sedan och lovade att betala tillbaka dem efter 4 månader. Men den tiden passerades och jag har kämpat för att få tillbaka vad han var skyldig mig, men det har inte lyckats. Jag hade t.o.m. beslutat mig för att det var lika bra att lämna de där pengarna.

När jag deltog i undervisningen om mänskliga rättigheter de första två dagarna, så kom jag ihåg att den här summan faktiskt rätteligen tillhörde mig. Efter lektionerna den andra dagen gick jag raka vägen till mannen och sa åt honom att återbetala summan, annars skulle jag vidta rättsliga åtgärder mot honom. Mannen trodde att jag skojade. Trodde det skulle vara som tidigare. Men han var också tagen av att jag denna gång talade med stort självförtroende!

Han vägrade i alla fall att betala tillbaka, så jag gick till de rättsliga myndigheterna  och rapporterade honom. Han kallades in av dem. Han blev väldigt rädd och kom genast och betalade vad han var skyldig och vädjade till mig att dra tillbaka min anmälan. Och det gjorde jag.

Jag är väldigt glad för detta "Functional literacy program". Jag kommer att uppmuntra alla kvinnor in byn och andra människor att anmäla sig till klasserna! JAG VET ATT AV DET JAG LÄRT UNDER DENNA VECKA ATT MITT LIV ALDRIG KOMMER ATT BLI DET SAMMA SOM DET VARIT."

Så berättar E. Men ska man inte vara snäll och efterskänka sina skulder? Ska man "bråka"?

Då ska vi veta att det här handlar om hur relativt rika personer utnyttjar godtrogenhet och undergivenhet hos människor som inget vet om normala lagar o förordningar. Mannen i berättelsen hade pengarna till hands - men varför skulle han betala tillbaka till en enkel kvinna, om han slapp? Och det handlar om en kvinna för vilken varje franc är viktig för försörja familjen. Kvinnorna är en utsatt "grupp" här...på många sätt.

Praktisk hemuppgift!

GENIALISK FÖRETAGSIDÉ!

Arbetslösheten är stor i Kamerun. En siffra säger 30%. Sanningen är att det inte finns några säkra uppgifter.  Högre än 30% måste den ändå vara! Många unga går utan sysselsättning.  Dyker ett  jobb upp är ansökningarna många.  Samtidigt är uppfinningsrikedomen stor då det gäller att hitta på försörjningskällor. Häromkvällen fick jag höra om en företagsamhet jag inte hade en aning om förut! Smart faktiskt.

Så här är det. Majoriteten av alla bilar i Bamenda är gula taxibilar. Importerade Toyotor vars glansdagar för länge sedan är över. Vägarna här tär på fordonen. Hur som helst: på nätterna parkerar förarna sina bilar på bensinstationerna.  Mot ett par hundra francs (ca 3 kronor) har man bilen tryggt vaktad över natten.

Tätt, tätt står bilarna på bensinstationen.  Här kommer affärsidén in i bilden. Bilarna utnyttjas nämligen som hotell!  Personer som inte har råd att ta in på hotell kan, mot en billig penning på ca 3 kronor, få sova i en taxibils baksäte. Där kan man låsa om sig och veta att det dessutom finns en vakt i närheten. Bagaget tar vakten hand om och låser in någon annan stans. Allt för att förminska rånrisken i nattens mörker.

Resenärer som kommer med bussen från Douala eller Yaoundé sent på kvällen eller natten kan vilja undvika att i mörkret ta sig till något hotell. Rånrisken finns ju alltid. Bamenda är en ganska stor stad. Och mörk på natten. Då är taxihotellet en bra lösning!

Taxihotell! Mycket smart! Ville bara nämna det. Många söker ju företagsidéer även i Sverige.

ÅRET ÄR 2011

Det är februari 2011. Sent på kvällen är vi på hemväg från Bafumen. Har haft en samling med gruppen där som jobbar varje vecka med att skriva material för de första böckerna som snart ska tryckas på språket Mmen med det alfabet som nyss sett dagens ljus.  Två-tre gånger i veckan samlas en grupp på ca 12 personer efter jobbet för att arbeta med detta.

De nya illustrerade alfabetsplanscherna hade just kommit från tryckeriet. Vi tog med dem till Bafumen och lämnade 200. Det räcker nog ett tag tänkte vi. Att sälja dem lär ta en tid!

På vägen hem släpper vi av ordföranden i Språkkommittén vid några hus en bit innan vi kommer fram till hans eget hem.
- Släpp av mig här! Då får jag en chans att sälja en del av planscherna här!

Det är mörkt och egentligen för sent att göra resan tillbaka till Bamenda så vi är ivriga att dra vidare. Men vi märker att ordföranden är inte nöjd.
- De här planscherna kommer att ta slut. Redan nästa vecka kommer det att vara brist på dem. Jag behöver fler!

Vi räknar upp 200 exemplar till. En del kringstående samlas kring bilen. Nyfikna. Är det Mmen på planschen?  När vi tar en bild vill de gärna vara med.

Vi ska till Bafumen igen på "Internationella Modersmålsdagen" ("International Mother Tongue Day") den 21 Februari. Då hoppas vi kunna ha en "open air show" med ett PowerPoint program om alfabetet!

Det första alfabetet på Mmen. Februari 2011.

VAD HÄNDER HÄR? Uppdaterad gåta!

10 poäng till den som gissar rätt! Vad visar bilden?

1. Ett traditionellt bymuséum

2. Ett bankkontor

3. En hantverksverkstad

SVAR: Ingen har lyckats svara rätt, så därför känner jag mig förpliktad att själv ge en lösning:
Bilderna är från ett traditionellt bysparprojekt. Man kan spara o låna med ränta. Vid varje transaktion inristas det på respektive persons käpp! Effektivt och bra. Lägg märke till att datorer ej fungerar utan ström, vilket dock handkraft gör.
OBS: Alla banker i Kamerun har inte samma utformning!

VID SEXSNÅRET – PÅ MORGONEN

En bild från livet
. En grannflicka passerar utanför "Lenas hus". På morgonkvisten, vid sex ungefär – eller före från stigen som sligrar fram genom sockerrören. Det kommer att gå åt ved under dagen. Och skolan börjar ju snart …

TEKNIKENS UNDER I BYN!

På en bakgård i Bafumen. Långt från närmaste elledning sitter Lena och instruerar Språkkommitténs vice ordförande i datorns användande. Nej, något e-mail blev det inte. Men däremot samtal samtidigt i mobilen! En mobil har de flesta. Här pratar Christina med Roland i Bamenda för att berätta det fantastiska att laptopen funkar även på en bakgård i Bafumen. Tills batteriet tar slut.

I bakgrunden gräsbuntarna som snart ska förnya det gamla taket…

UPPDATERAD BLOGG OM ÖL OCH TVÅL!

Konsekvenserna av en liten episod - vem kan ana dom?
Jag önskar jag kunde ta till mig lärdomen från livsfilosofin i händelsen med kvinnan och hinken, som jag berättade om för ett bra tag sedan. Vi trodde den var passé. Borta. Slut. Glömd.
Men inte. Häromdagen fick den liv igen!

Men först. Det här är det som hände och som jag skrev om:
På vägen till språklektionen i Bafumen stöter Lena ihop med en kvinna på vägen.(Inte hon på bilden). Hon bär en rejäl dunk på huvudet och en hink i handen. På väg till marknaden av allt att döma. Här är nog läge att erbjuda sig hjälpa till, tänker Lena.

”Jag kan hjälpa dig bära!” säger hon glatt.

Kvinnan blir glad och tar tacksamt emot hjälpen.

De vandrar fram på grusvägen. Det är ju en bra bit till marknaden.

”Vad är det i hinken?” Lena börjar bli nyfiken.

”I hinken? Det är öl!”

”Jaha. Det är öl jag bär...” tänker nykteristen Lena. Hon vet hur mycket folk dricker på marknadsdagarna! Speciellt männen. Pengar som skulle komma väl till pass för andra familjebehov…

Nåja, det är inte mycket att göra. Här gäller det att knoga på. Kvinnan måste ju ändå få ihop pengar till barnens skolgång och mycket mer!

Strax innan de kommer fram till byn, händer det! Handtaget på hinken brister! Ölet rinner ut på marken, kjolen och skorna! Retligt.

”Jag är ledsen! Jag kan betala ölet!”

”Nej! Nej! Det gör inget.” Säger kvinnan som ju dock har mer öl på huvudet.

…….

På kvällen går Lena och Kristina och hälsar på kvinnan för att höra om hon verkligen inte vill ha betalt. Hon vidhåller att det inte behövs. Hon har nämligen i färskt minne en händelse som tilldragit sig i grannskapet:

”En liten pojke hade tagit en borste från en granne och gått ner till vattnet och lekt med den. Så hade strömmen tagit borsten så den försvann. Den bestulna frun blev så arg och krävde att pojkens mamma skulle betala 500 francs (7 kr)! Strax därpå råkade hennes egen son kasta en sten på en tupp. Stenen träffade i ögat på toppen, som avled! Mamman tvingades betala 3500 franc (49 kr) till tuppägaren!”

Kvinnan med ölet ville sannerligen inte hamna i samma situation!

”Dessutom har det hänt mig också att hinkens handtag gått av!”

Går inte tankarna lite till Matt 18:21-35 ? I alla fall lite grann.

Ja, så var det jag berättade. Det slutade med att Lena ändå ville kompensera kvinnan på något sätt. Skulle det bli med pengar - eller vad? Det blev en tvål! En enda tvål. En lokaltillverkat kub som man använder här i landet till att tvätta kläder med.
"Hoppas" tänkte Lena "att det duger!"

Häromdagen träffade någon kvinnan.
"Tänk vad bra att jag inte fick pengar! De skulle ju ha tagit slut redan. Nu har jag ju en tvål och med den kan jag tvätta en massa kläder!"

Att tolka allt till det bästa. Att göra det bästa av situationen. Att inte gräma sig över att det inte blev som man tänkt.

Tänk om man alltid kunde lära sig det!
Hur skulle det påverka livet...

I AFRIKA – DÄR ÄR DET VÄL VARMT!?

Det är en vanlig kommentar då man i Sverige talar om att man bor i Afrika. Ofta är det enda man kommer på att säga.  Jag klandrar inte någon. Det är inte lätt att säga något om en miljö man inte känner till.

Nå, men hur är det nu med värmen då?  Well, allt är relativt. Det beror på var man bor. I Douala och Yaoundé är det säkert varmt så det räcker. Här uppe i Bamenda är det annorlunda. Bara som en upplysning: Jag har i flera dagar suttit med t-shirt, bomullsskjorta, två tröjor och tidvis ytterjacka på. Inomhus.

Harmattan hänger i luften. Stoftet från Sahara. Solen är dämpad bakom diset.

Har svårt att bryta igenom.

Det är vackert med beslöjad sol. Speciellt i gryningen. Och skymningen.

Och det är tryggt att veta att solen finns där.

HÅLLER BRON?

Alla broar verkar inte lika bärkraftiga. En del är märkta av vädrets krafter. Då dalen är full av forsande vatten bryts broarna sönder. Sedan blir de hängande över den torra ravinen då allt är över.

Man undrar ibland om det ska bära. Tvekar. Om det finns en väg framåt. Men oftast går det. Man ser det efteråt : Det gick. Varför ska man alltid ha asfalterade sträckor? Dammfritt. Lagom av allt. Fri passage.

Blir inte det tråkigt i längden och monotont?

Även i Kamerun finns det asfalterade vägbitar. Och så de här broarna.

Det är som i livet....