HUSPROBLEM

Vi kommer att behöva få tag på ett nytt hus att bo i om några månader. Bäst att börja leta redan nu tänkte vi. Sagt och gjort. Vi tog en promenad och kollade vad som fanns. Det blev snabbt napp. "Ni kan få hyra mitt hus däruppe på kullen!" sa mannen vi träffade. Häftigt palats. Inte riktigt klart än. Men rymligt vore det ju. "Nej tack, det får nog vara, tror vi. Vi vill nog leta efter något diskretare och mer smidigt!" "Ok, inga problem!".

Det är fler som har husbekymmer i stan. Ett dekret påbjöd häromdagen att alla små affärer inrymda i praktiska containrar runt om i stan omedelbart måste stänga. Containrar ska inte längre tillåtas. Inte trätak heller. Hus ska vara byggda på riktigt vis. Murade. Så nu rivs det och flyttas runtom. "Vem kommer att bygga här nu då?" frågade jag ägaren till den nu tillbommade containern där vi varit stamkunder länge. "Ingen!" blev svaret. Jag förstår. det kostar att bygga.

Affärsinnehavarna försöker nu överleva genom att sätta upp sina stånd utan tak här och där längs vägarna istället. "Ashia!" får man säga då man handlar där. "Beklagar!"

.

DU BÄR SOM ETT BARN!

När Lena är i Bafumen bor hon hos sin vän Kristina. Förra veckan följde hon med henne ut och jobbade på farmen. Det är hårt jobb att hacka i torr jord. ”Varför hackar ni nu? Det är ju så torrt. Inte kan ni plantera nu?”
”Vi måste vara beredda. Den 15:e mars när det första regnet kommer – då går vi ut och planterar direkt!” Arbetsamhet.
…….
”Du måste vila nu!” säger Kristina till Lena. ”Du får inte ta ut dig! Du är inte van vid sånt här arbete.” Omsorg.
Nästa dag tar hon med Lena för att samla ved istället i skogen. Lena samlar grenar och lägger dem på huvudet, som man ska.
”Du bär som ett barn!” utropar Kristina och skrattar. Så här bär man. Uppriktighet.

”Varför gick ni till skogen och inte till åkern den andra dagen?” frågade jag efteråt.
”Jag tänkte det är lite lättare för Lena än att hacka i jorden!” sa Kristina.
Arbetsamhet. Omsorg. Uppriktighet.

Och så lär sig Lena orden. Och meningarna: ”Jag måste vila nu”. ”Vad är det här?” ”Vi går dit upp”…

Hon åkte just igen dit ut till byn. Kommer tillbaka på torsdag.

BOR NI KAMERUN NU? DIT KOMMER JAG VARJE ÅR!

Vi lärde känna varandra i Liberia. Åkte med vår lilla Suzuki omkring i byarna. Hade möten. Det handlade om att utrusta sig med Guds vapenrustning. Efesierbrevet 6. Vi hade en bild på en soldat som vi klädde med de olika delarna av ”Guds vapenrustning”: trons sköld, frälsningens hjälm, rättfärdighetens bröstpansar. Och som skor på fötterna ”ivern att utbreda fridens Evangelium” .
Jag talade. Min vän tolkade. Det var länge sedan. Trettio år sedan. Vad sa jag? Förstod folk vad vi pratade om? Betydde det något för byfolket? Vet inte. Men vänskapen mellan min vän och mig befästes.

Sedan kom inbördeskriget. Och soldaterna. Förödelsen. Inte ”fridens evangelium” precis. Landet trasades sönder. De vadade över gränsfloden till Guinea med barnen på ryggen, vår vän och hans fru. Undan kriget i Liberia. Hjälptes av en vän att komma till USA med sin familj.

Han är pastor nu. Reser runt och predikar i USA och Afrika."Fridens Evangelium". Billy Africa, minns jag att han kallade sig som ung. Häromdagen fick vi mail-kontakt. ”Bor ni i Kamerun? Dit kommer jag varje år på besök!...Bamenda?...Till den staden brukar jag alltid bli inbjuden!”
”I can’t wait to see you!”
Inte jag heller.

KOMMER NI IHÅG?

Tittade in på barnhemmet där Ellen gjorde en insats förra året. Hälsade på Mummy och Daddy och alla barnen. De höll på att öva en välkomstsång ifall någon besökare skulle dyka upp...

"Kommer ni ihåg Ellen?" "Jaaa!" "Kommer ni ihåg vad hon lärde er?" "Jaa!"

BUSKSKVÄTTOR I KAMERUN!

Tog en långpromenad idag på eftermiddagen. I sluttningen upp mot barnhemmet, där vår dotter Ellen hjälpte till ett tag i höstas, höll de till, buskskvättorna. Minst ett tiotal såg jag. Det växer högt gräs och buskar där, så det påminner nog om något därhemma. Undrar varifrån i Europa de kommit? Kan det vara Sverige? Småland?

Jag kan aldrig upphöra att fascineras av hur flyttfåglarna kan hitta vägen. Och varför stannar de inte här då våren kommer i Sverige? Jag bara undrar... På rapporteringsajten Svalan hittar jag inte ett enda exemplar som dröjt sig kvar någonstans i Sverige. Lika bra det. Hur kul vore det för en buskskvätta att vara i Småland nu? Tänk om de bara visste hur kallt det är i Sverige det här vintern! Men det vet de inte....

Och ändå. Snart drar de norrut... De jag såg idag sjöng inte. de betedde sig som hemma, men de sjöng inte. Så nu drar snart iväg. Dit där de kan sjunga på nytt.

33,33% CHANS ATT GISSA RÄTT?!

Nu är Lena i byn igen någon vecka. För att öva språket. "Jag har nu en språklektion", stod det i smset som just kom. Jag letade fram en bild på huset hon och Ellen bodde i då de var där sist. Det är väl där hon får bo nu också. Eller i grannhuset.

Obs! Bara en av bilderna ovan är från Bafumen! Här testas din urskiljningsförmåga.

LENA BLEV SÅ GLAD!

Lena har bestämt sig för att bo lite längre perioder i Bafumen nu. För språkets skull. Men var? den tidigare bostaden är nu upptagen? Då kom ett mail: "Jag har ordnat så att du får bo hos min mamma!" . Henne känner Lena bra. Hon har varit hennes informant från början. Nu får hon bo där. I ett jordhus. Utan elektricitet. Utedass med hål i golvet. Vatten...?
Lena blev så glad! Hon längtar till Bafumen. Och nu vet hon var hon ska bo!

DET ÄR FRESTANDE NÄMNA NAMN...

Tre veckor i ett iskallt och vitt Sverige! Hälsat på våra vänner. Släktingar. Barn. Firat min mammas 90-års fest! Inte illa att fylla så pass mitt på julafton! Det har hon alltid gjort - fyllt år på julafton alltså. Nu är hon 90. Och hon ber för oss varje dag... Inte klagar hon på att vi åker tillbaka till Kamerun heller. Det är så självklart för henne!

Så flyttade vi våra saker från huset vi sålt. Borde man slänga allt man inte visste man hade? Även om det är fullt användbart? Det är en fråga med flera bottnar...

Det starkaste bestående intrycket är ändå den enorma upplevelsen av att ha så fantastiska vänner därhemma:
- Enskilda människor i Malmbäck!! Vi som inte ens är urinnevånare! Har ju bara bott där något decennium!
- Malmbäcks Frikyrkoförsamling, som stöttar oss på olika sätt. Det var roligt att besöka Klockargårdskyrkan igen!
- Vår kära, underbara släktingar, som slitit för att vi skulle överleva...
- Och på Viebäcks Folkhögskola: Jullunch!
- Så kul att prata med ett par f.d. Outlookare i Linköping också!
- Glada att vi också fick en chans att träffa vännerna på Folk och Språk!

SOLSKEN OCH ÄNDÅ INTE KLART!

"Jaså, ni åker tillbaka till Afrika nu? Ja, där är det väl varmt!?" Ungefär så brukar det låta. Ja, vad ska man säga? Sannerligen inte lätt att veta hur det är i Afrika. Värmen är det vännerna i Sverige lättast associerar till. Inte minst då man lämnar ett snötäckt Sverige gastkramat av kyla mellan 10-30 grader! Minus.

Så hur är det då i Kamerun? Ut ur flygplanet efter en seg resa via Etiopien och Ekvatorialguinea.
Flygplatsen i Douala, Kamerun. En vägg av het luft. 30 grader varmt. Var gör man av tröjorna snabbt? (Tur att Linus tog våra vinterjackor och kängor i Stockholm!)

Efter en dagsresa i buss äntligen hemkommen till Bamenda! (Lena åkte till Yaoundé). På natten två filtar för att inte frysa. På dagen i arbetsrummet: en T-shirt, en skjorta och två tröjor (tjocka). För att inte frysa. Men ute skiner solen. Varmt.

På morgonen är det helt molnfritt. Ändå inte klart! Ett kraftigt grålila täcke hänger över stan och bergen. Segar sig kvar som ett dis. Harmattan! Stoft från Saharaöknen eller området däromkring. En halv kontinent bort. Det är torrtid i Kamerun nu.

Alla ytor i huset vi ska bo i är täckt av tjocka dammlager! Städade de inte ur efter sig de som bodde här? Förvisso gjorde de det! Man får torka av. Det är torrtid. Harmattan kommer man inte undan. Jo, den upphör i April då regnen kommer. De som håller på till November....

TÄNK, DET HAR JAG ALDRIG SETT FÖRUT!

Busstationen i Douala tidigt i tisdags morgon. "Den där bussen går till Bamenda!" sa man och pekade på ett fordon som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Ingen idé att kolla däckkvalité och annat av säkerhetsintresse. Det fanns ändå inget alternativ! Bara en eller två fanns redan i bussen. Skulle alltså dröja innan bussen blev full. I Kamerun går inte bussarna efter klockan, utan efter "fullhet". Ganska fiffigt och miljösmart.

Satte mig på min plats och läste medan timmarna gick. Intressant bok, faktiskt: "Människa och mer" av Bengt Holmberg som varit teologiprofessor i Lund. En bok om Jesus. Där på busstationen en tidig morgon i Douala. Det står många religiösa sentenser på fordon och byggnader runt om i Kamerun. Den här boken går lite djupare. I forskningen om Jesus och hans samtid och tolkningen av hans anspråk. Om den stora frågan om vem han var! Är.

Bussen fylls. Chauffören klättrar in. Startar åbäket. Nu ska vi åka. Då böjer han huvudet ner och vilar det på sina händer på ratten! En lång stund. En stilla bön. Till Jesus anar jag. Den chauffören såg inte ut att ha studerat teologi någon längre tid. Men Jesus kände han.

Vi anlände till Bamenda sent. Dags att lasta av taklasten där min väska låg. Men först - huvudet mot ratten. En lång stund. Tänk, det har jag aldrig sett förut...