Ibland får man för sig att skriva om sådant man kanske inte borde skriva om. Man vill inte utmana sig själv. Man vill inte riskera att bli missförstådd.
Men ändå. Jag minns en tjej i Outlook – missions- och biståndskursen på Viebäck. Hon uttryckte sin frustration. Tre och en halv månad hade hon varit i Afrika.I Tanzania, Uganda och Etiopien. Hon hade träffat gatumänniskorna i Addis Abeba.I beckmörkret, med bara ficklampa, hade hon varit med på nattvandringar i gränderna i Mbarara i västra Uganda - och träffat gatubarnen där. Blivit vän med dem. Förbundit deras sår. Lekt med dem i parken. Gett mat. Sett deras sovplatser i en källare fylld med avskräde och bajs. Sett deras kartongbitar till sovplats. Varit med att starta ett hem för de barnen…. Tillgivna barn. Begåvade som andra barn.
Hemma igen hamnade hon på en samling med ungdomar. Hennes egen ålder tror jag. ”Jag stod knappt ut. Det enda stora viktiga samtalsämnet var mode och utseende. Ytliga, meningslösa saker". Så ungefär minns jag hennes ord…..
Det är en svår fråga. Vad lever vi för? Åren är inte så många vi har. Vad gör vi med det vi sett? Stuvas det undan i något fack i medvetandet, som en depå av vilande kunskap? Men vi som sett får inte glömma. Vi måste berätta. Vågar vi det? Vem gör det annars?
Så kan man tänka. Och nu har jag skrivit något jag inte borde. Eller kanske inte..?
Så händer det som hände häromdagen! Jag hade berättat i ett Nyhetsbrev om behovet av Läseböcker till alfabetiseringsklasserna här i Kamerun. ”Är det någon som har en idé..?” kastade jag fram lite löst. Några dagar senare kom ett mail från en ung tjej. ”Finns det något konto att sätta in ett bidrag på?" Två dagar senare var 5400 kronor insatta…. En ung tjej. Vad hade hon hört? Sett?
För länge sen – väldigt länge sedan faktiskt – skrev någon ett brev till en vän. Jag hittade brevet häromdagen. Man ska inte citera brev, men jag har fått tillstånd att göra det: ” I have derived much joy and comfort from your love, my brother, because the hearts of the saints have been refreshed through you!” Det måste ha varit uppmuntrande för Philemon att läsa de orden. ”Så det har inte varit förgäves!” måste han ha tänkt….. "Helgon" eller inte "helgon" - tänk om nån människa kan säga så om oss? Nej, inte oss. Mig. Och dig.
Men ändå. Jag minns en tjej i Outlook – missions- och biståndskursen på Viebäck. Hon uttryckte sin frustration. Tre och en halv månad hade hon varit i Afrika.I Tanzania, Uganda och Etiopien. Hon hade träffat gatumänniskorna i Addis Abeba.I beckmörkret, med bara ficklampa, hade hon varit med på nattvandringar i gränderna i Mbarara i västra Uganda - och träffat gatubarnen där. Blivit vän med dem. Förbundit deras sår. Lekt med dem i parken. Gett mat. Sett deras sovplatser i en källare fylld med avskräde och bajs. Sett deras kartongbitar till sovplats. Varit med att starta ett hem för de barnen…. Tillgivna barn. Begåvade som andra barn.
Hemma igen hamnade hon på en samling med ungdomar. Hennes egen ålder tror jag. ”Jag stod knappt ut. Det enda stora viktiga samtalsämnet var mode och utseende. Ytliga, meningslösa saker". Så ungefär minns jag hennes ord…..
Det är en svår fråga. Vad lever vi för? Åren är inte så många vi har. Vad gör vi med det vi sett? Stuvas det undan i något fack i medvetandet, som en depå av vilande kunskap? Men vi som sett får inte glömma. Vi måste berätta. Vågar vi det? Vem gör det annars?
Så kan man tänka. Och nu har jag skrivit något jag inte borde. Eller kanske inte..?
Så händer det som hände häromdagen! Jag hade berättat i ett Nyhetsbrev om behovet av Läseböcker till alfabetiseringsklasserna här i Kamerun. ”Är det någon som har en idé..?” kastade jag fram lite löst. Några dagar senare kom ett mail från en ung tjej. ”Finns det något konto att sätta in ett bidrag på?" Två dagar senare var 5400 kronor insatta…. En ung tjej. Vad hade hon hört? Sett?
För länge sen – väldigt länge sedan faktiskt – skrev någon ett brev till en vän. Jag hittade brevet häromdagen. Man ska inte citera brev, men jag har fått tillstånd att göra det: ” I have derived much joy and comfort from your love, my brother, because the hearts of the saints have been refreshed through you!” Det måste ha varit uppmuntrande för Philemon att läsa de orden. ”Så det har inte varit förgäves!” måste han ha tänkt….. "Helgon" eller inte "helgon" - tänk om nån människa kan säga så om oss? Nej, inte oss. Mig. Och dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar