För två och ett halvt år sedan gick Lena och jag, och två till, vägen som leder upp från Nwken Street i Bamenda, Kamerun, för att söka oss mot gästhuset där vi skulle bo en tid tills vi hittade ett eget boende. Det var kväll. Mörkt. Vi missade vägen och gick fel. Jag gick ner i en becksvart gränd och sa ”Här är det nog!” De andra höll inte med, så vi vände. Hade vi fortsatt ett par hundra meter hade vi varit framme, visade det sig senare.
Uppför en liten backe i en av gränderna kom någon med en bunden och skriande gris på en skottkärra. Ut ur det okända. Vart ledde den vägen? Vad fanns där nere i det okända? ”Grisbacken” kallade vi alltid den platsen senare. Symbolen för det okända. Skulle man våga gå ner där? Kanske riskerade man att bli rånad?
I tisdags packade vi ihop det sista av våra saker och låste dörren till lägenheten vi bott i de sista månaderna. Lena hade sagt adjö till grannarna. Nu ser vi dem inte mer, kvinnan som säljer grönsaker från containern alldeles utanför vårt hus. Familjen Nkwenti som vi hyrde av. Den gamla gumman som bodde i ett rum i samma hus som vi. Alla ungdomar som varje dag gick förbi till sin skola. Alla barn som brukade bära vatten i hinkar på huvudet till sina hem under alla veckor vattenförsörjningen var ur spel i området…
När vi var färdiga körde vi sakta uppför ”Grisbacken”. Långt därnere i Grisbackegränden har vi bott under flera månader nu. Grisbacken är hemmaplan nu. Eller var. För nu drar vi vidare – någonstans.
Åh, Grisbacken, ja... Tack för påminnelsen. :)
SvaraRaderaDu slutar väl inte skriva nu, fastän ni lämnat Kamerun?