PÅ EN FÄRJA I MÄLAREN FÖR MÅNGA ÅR SEDAN....

Jag tror det var på en färja i Mälaren jag såg dem.  Måste i så fall ha varit på väg över till Ekerö. Inte minns jag vad färjeläget heter, men jag ser det framför mig. Minnet dök upp då jag idag läste en av krönikorna i Tomas Sjödins bok ”Jag lutar åt Gud”.

Vi har kört ombord bilen och färjan lägger ut. Det är en fin försommardag.  Färjans motor surrar någonstans djupt nere då farkosten glider iväg över vattnet. Hur lång tid kan det ta över viken? Kanske 20 minuter. Eller är det bara en kvart?

En del passagerare har gått ur sina bilar o tittar sig omkring. Ner i vattnet på skummet. Ut över vattenytan. Buller och rörelse.

Jag är fågelskådare, så jag upptäcker dem direkt. Några hussvalor som kretsar rund färjan. Inget konstigt med det. Men så får jag se hur de dyker ner och landar på ett bo någonstans under en utstickande takkant på färjans hytt.

Ett bo på färjan! Men färjan rör sig ju! Om en stund är boet på ett helt annat ställe än det var vid resans början! Dag efter dag denna resa. Men svalorna bryr sig inte. De ser bara sin viloplats och hem. Omgivningens växlingar är oväsentliga. Tryggheten ligger inte i det föränderliga. Utan i den trygga instinkten att den fasta punkten finns kvar i allt. Alla dagar på Mälaren dallrar väl inte av sol heller. Vissa dagar är det nog piskande regn. Ruggigt. För svalan spelar det mindre roll. Tryggheten regnar inte bort.

Svalorna har lärt sig känna igen omgivningen. Utskottet där boet sitter fast. Förändringarna runtom som resan medför. Vassruggarna. Holmarna. Vågorna. Hon vet att snart lägger färjan till… Så börjar en ny färd. Då är det bara att följa med.

Det var många år sedan jag gjorde den här observationen. Jag undrar hur det är. Finns det nya generationer som följ i spåren?  Som bygger sin trygghet på samma färja? Som lärde sig var tryggheten finns?

Tror faktiskt, om chansen dyker upp, att jag ska stanna till någon gång vid det där färjläget och titta. Ser jag då svalor på färjan ska jag fråga dem hur det kommer sig att de hamnat där. Hur de kan ha sin trygghet mitt i rusningstrafiken.

Rörelse och vila samtidigt. Kontinuitet mitt i det som förändrar sig. Hemma då man är borta.

En trygghetsgrund som finns kvar…

Så vitt jag förstår, är det just detta som är Guds erbjudande till oss. Jag önskar att jag alltid hade svalans tillit. När allt stannar upp. Och när det rör sig runtom. Att jag alltid vet var platsen finns…

Förresten, har du läst Tomas Sjödins bok Jag lutar åt Gud?  Libris förlag.

Ett lästips inför sommaren…

Och så det här. Mer än två och ett halvt millennium har det väl gått vid det här laget sedan någon satt och reflekterade över samma sak: ”Even the sparrow finds a home, and swallow a nest for herself, where she may lay her young. At your altars O Lord….my king and my God”

En trygghestgrund som består.