Ska man se dem någon gång mer i livet?För någon vecka sedan åkte vi till Awing och sa hej då till språkteamet där innan vi lämnar landet för gott! Vår gäst, f.d. "Outlookaren" Maria,var också med. Som tur var, annars hade det inte blivit några bilder. Vår kamera har ju pajat.
Att besöka en plats man vet man aldrig mer kommer att se. Det är lite konstigt. Ingen mer slingrande resa genom eucalyptusskogen, förbi sjön och längs de höga bergsryggarna. Ingen mer "workshop" med teamet där, Patrick, Helen, Godlove och de andra. Jag kommer att minnas dem. Flera minnesvärda episoder finns det att tänka på.
Vi sa hej då till värdshusvärden "Chi som vi träffade längs vägen. Teamet bjöd på mat och vi samtalade om arbetet i framtiden. Ska de i framtiden börja använda materialet om mänskliga rättigheter som vi håller på att utarbeta? Hoppas det.
Må det gå bra för Awing-teamet! Planscherna vi ritade och skrev under en workshop sitter kvar på väggen, såg jag. Kanske finns det kvar något mer än pappersplanscher från vår samvaro. Jag hoppas det. Tror det. Kanske. Men jag har varit där....Det vet jag. Och inget vi gör är meningslöst. Vi sätter nog spår. Du. Och jag....och dom.
Kommer vi att ses? Eller är det bara spåren som blir kvar..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar