Kullen vi bor på var obeboelig! Där begravde man folk som dött ”på onaturligtvis vis”.
Sådan mark var drabbad av förbannelse och olycka. Vem ville bo där? Så marken uppläts till tyska missionärer. De byggde sitt hus där. Och en Bibelskola. Nu kryllar det av bibelskoleelever här. Från olika håll i landet. Kanske är de 200 och två år studerar dom. Klockan fem drar de igång. Lovsång och bön klockan fem. På morgonen alltså!
Kyrkan är stor. Varje söndag samlas många till gudstjänst där. Lovsång och dans. Predikan. Bön. Evangelisation. Musik.
Tänk att en så stor anläggning vuxit upp här på kullen. Men det var ju ändå ingen som ville bo här! Inte på den här obeboeliga backen. ”Vart ska du?” frågar taxichauffören. ”Till Full Gospel Mission Hill!” ”Ok!” Inget mer behöver sägas.
Inte idag. Förr var det annorlunda. Ödets ironi? Eller är det Guds humor? Kanske rent av ett Guds tilltal:"Frukta inte mörkret!"
Hur var det nu Jakob sa för länge sedan? "Sannerligen här bor Gud! Och jag visste inte det!"...Och han kallade den platsen Betel. Det betyder Guds hus.
Jag hör dem sjunga nu i kyrkan därnere i backen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar