”Psshht!” Jag inser att jag fått min andra punktering på tjugo minuter. Stannar bilen på den skumpiga grusvägen mellan Kumbo och Oku i Kamerun. Inget mer däck. Ensam i bilen med en massa dyr utrustning för en workshop i Oku. Hur långt är det kvar? Vad ska jag göra? Jag kan inte lämna bilen med den här utrustningen? Hur ska jag få däcket lagat?
En motorcykel passerar med tre män. Jag stoppar dem och berättar vad som hänt. De ska till Oku, och visst de kan ta med hjulet till ett ställe där de reparerar däck! Motorcykeln ger sig iväg. Mannen längst bak håller krampaktigt i mitt tunga bilhjul.
Jag ser ekipaget sega sig uppför en lång backe. Okända män. Ska jag få se däcket igen? Kan jag lita på dem? Vad händer om de inte kommer tillbaka?
Ett par timmar senare är däcket tillbaka. Männen sätter på det åt mig. Inte ska jag göra det! Åtta och femtio kostade reparationen. Jag gav dem det dubbla. Glada ger dem sig iväg. Jag träffar senare en av männen i Oku. Jag är känd där nu! Den vite som fick två punkteringar på vägen mot Oku. Sverige? Nej, Kamerun!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar