”De är väl glada i u-länderna om de får bistånd, för då slipper de ju arbeta … Vi fick ju minsann arbeta oss upp till vad vi har idag …! Vi fick ju minsann arbeta upp oss ...”
Hon sa det, mamman som inte ville dottern skulle stödja klassens fadderbarn. I början av sjuttiotalet. Vad gör de här barnen idag? De som tog med sig pengar till fadderbarnen? Emma som fick lära sig att afrikaner är lata? Var är de? Vad gör de? De är vuxna nu. Har barn. Och barnbarn. Vilka värderingar har de med sig? Vad har de lärt sina barn? Hur många generationer tar det att förändra attityder?
”Då slipper de ju arbeta..!” Jag tittar ut genom fönstret och ser de Kamerunska bergssluttningarna långt borta. Där uppe på de branta sidorna bor människor. Där odlar man. I slutet av torrtiden är marken hård. En kvinna med ett barn på ryggen, ett i magen, en börda på huvudet och sin hacka på axeln Barnen som går med sina. Tidigt på morgonen. Hur långt ska hon gå? Hur många timmar ska hon hacka upp grästorvor för att göra jorden beredd för plantering innan regnen kommer. Om de kommer. Om hon har pengar till att plantera något.
Hon måste också hinna hem för att göra mat till familjen. Innan dess måste hon hämta vatten – eller skicka sin 7-åring att bära hem vatten. 15 kilo vatten på huvudet. Det klarar en sjuåring lätt. Varje dag. Kilometrar om dagen.
”Då slipper de ju arbeta..!” Jag skulle vilja sätta en hacka i händerna på Emma-mammorna, ge dem trettio kronor – eller femtio för att vara generös – och släppa av dem ute på en hård, torr afrikansk jordlapp. Eller så skulle jag vilja placera dem vid en stupande bergssluttning och säga ”Klättra upp femhundra meter. Det finns lite jord där åt dig!”
Jag skulle vilja säga: ”Här har du hackan och femtiolappen! Där är jordplätten! Den är torr och hård. Men vem vet, det kanske kommer regn nästa vecka! Vem vet? Seså, gå nu och överlev! Det är din uppgift. Se till att du överlever – du och din familj!”
Ja så skulle jag säga.
Så sant!
SvaraRadera