”Kimbi Forest Reserve” stod det på en skylt vi nyss passerat. Stenarna på vägen är bitvis så vassa att det är ett under att däcken inte skärs sönder.
”Vad gör vi om bilen går sönder?” ”Då får vi stoppa en bil och be om hjälp!” Bil? Vad då för bil? Imorgon? Eftermiddagen är sen och mörkret kommer halv sju. Då ska man inte vara ute. Jag vet vad alla tänker: ”Ska vi hinna fram till det bokade gästhuset i tid?”
Då dyker plötsligt en man upp ur snåren på en cykel. ”Var går vägen till Bum?” frågar vi. Mannen pekar in på spåret vi just gett upp hoppet om. ”Där!” säger han. ”Fortsätt bara så kommer ni till Bum!”
Gästhuset ska finnas i Bum som är utsatt som en by på kartan. Tyvärr visar sig Bum vara en hel region snarare en by. Bum-pricken på kartan visar sig heta Kimbi. Fast där är inte gästhuset, får vi veta. Det ligger i Funfuka. Vid en rondell i Funfuka. ”Tyvärr har dock en bro kollapsat på vägen dit.” Det måste ha skett igår, eller förra veckan, tänker jag. Varför har ingen sagt något? ”Nej det hände förra året!” blir vi upplysta om. Ok, vi förstår.
”Ni måste åka en lång omväg för att komma till Funfuka Först tre kvart till Misaje. Sedan ytterligare tre kvart till Funfuka!” Jag vet vad Bruno tänker: ”Tre timmar till alltså!”
”Finns det något gästhus här i Kimbi?” frågar jag. ”Javisst. Där vid byrondellen!” ”Ni rekommenderas att inte fortsätta nu. Ni hinner inte fram innan det blir mörkt. Dessutom var det ett väpnat rån på vägen i lördags!”
Hela familjen med huset är baptister och husfadern informerar oss – troligen för att vi ska känna oss trygga: ”Jag har varit borgmästare tidigare här i Kimbi!” Så kom det sig att vi sov gott (de flesta av oss) den natten hos en privatfamilj i Kimbi. Madrasser på golvet funkade bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar