PACKAT FÖR SVERIGEBESÖK!

Äntligen har vi pressat in vårt pick och pack för Sverigebesöket över jul och nyår! Hoppas incheckningen i Douala går bra! Likaså utcheckningen på Arlanda och resan med Swebus! Men de är ju service-inriktade så det ska väl gå bra...
Ska bli så roligt att träffa familj och släkt som vi saknat ett tag nu. Och de fantastiska vännerna i Malmbäck! Vi häpnar över vilka vänner vi har!

VÅREN HAR KOMMIT!

Fantastiskt! Nu är våren äntligen här! Jag har längtat efter att budbärarna ska komma. Nu är de här! I går satt en trädpiplärka i vår trädgård! Idag fanns det flera lövsångare i våra träd! De dök upp här lika plötsligt som de försvann från Sverige.
För visst har du saknat dem?

”Till och med storken känner till sina tider, och turturduvan, svalan och tranan håller sina ankomsttider.” (Jer 8:7). Närmare tre millenier har gått sedan Jeremia fascinerades av samma sak!

UPPDATERAD TOMTKRYSSLISTA

NU HAR JAG UPPDATERAT MIN LISTA PÅ TOMTOBSERVATIONER AV FÅGLAR:

Trädpiplärka, lövsångare,tawny-flanked prinia (trol), african dusky flycatcher, african blue flycatcher, northern black flycatcher, african pygmy kingfisher, rufuous-vented paradise flycatcher,, common wattle-eye, tropical boubou, speckled mousebird, squaretailed drongo, splended glossy starling, baglafecht weaver, spectacled weaver, black-and white mannikin,collared sunbird,green headed sunbird, splendid sunbird, northern grey-headed sparrow, bronze mannikin, red-eyed dove, blackcrowned waxbill, orange-cheeked waxbill,white-throated bee-eater,commom bulbul, red-cheeked cordon-bleu, african thrush, mountain saw-wing, littles swift,african palm swift, yellow-rumped tinkerbird,yellow-fronted canary,snowy-crowned robin chat, grey woodpecker,cardinal woodpecker, pin-tailed whydah, shikra, african Scopsowl

- samt diverse andra sunbirds!

Bergsklättring och byvandring i Oku gav följande resultat:

Cameroon olive greenbul,yellow white-eye, baglafecht Weaver,African hill babbler, black-throated apalis,black-collared apalis,dusky flyctacher,green longtail,northern double-collard sunbird,bangwa forset warbler, grey apalis, white-bellied crested flycatcher,thick-billed seed eater, chubbs cisticola¨, whitecrowned robin chat, african stonechat,roch martin

Besöket i Awing:

yellow-rumped tinkerbird, vieillot's black weaver, singing cisticola, village weaver, red-eyed dove, northern double-collard sunbird ,yellow-fronted canary, nountain saw-wing

INTE VISSTE JAG SWAHILI SKULLE BLI SÅ POPULÄRT I KAMERUN!

"Kunde Gud använda en åsna, så kan han väl använda mig!" Visst har vi hört det uttrycket?
Som en illustration lärde jag, som är fullkomligt omusikalisk, literacy-teamet en sång på swahili. Det blev succeé. Nu kommer den säkert att sjungas i kyrkorna i Mbengwi här framöver!

"Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus. Jag ska inte gå tillbaka. Jag ska inte gå tillbaka!"

Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Sitarudi, sitarudi!

Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Sitarudi, sitarudi

Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Sitarudi, Sitarudi

ATT BYGGA ORD ÄR SOM ATT BYGGA ETT HUS!

Tjugosex alfabetiseringslärare var samlade på kurs i fem dagar! Undervisningsmetodik och undervisningsövningar var några saker som fanns i programmet. När vi slutade vid 3-4 tiden på eftermiddagarna hade en del en lång resa framför. Vissa var tvungen att gå ett par timmar. Ändå var man vid gott mod.

Vi testade med byggklossar för att bygga ord och meningar. Det blev populärt. Alla enades om att Wilfred ska få använda dem vi har först. Sedan ska vi se om vi kan få fram klossar till alla lärarna.

VI HAR EN PLAN!

Alfabetisering. Litteraturproduktion. Jättebra! Men marknadsföringen av läsmaterialet i en "icke läsande kultur" är också en utmaning! Mycket eftersatt! Nu har vi en idé:

Nära Mbengwi är det en stor marknad med mycket folk var 8:e dag. Tänk om:
- Vi kan hyra en liten lokal där varje marknadsdag
- Dekorera de smutsiga väggarna med vackra tygskynken och sätta upp en stor
uppseendeväckande skylt utanför.
- Utrusta volontärpersonalen med speciella T-shirts med literacyreklam
- Sälja allt hittills producerat tryckt material i "affären"
- Ha en liten "nyhetstidning" på Meta och Engelska att sälja till självkostnadspris.
- Spela musik och visa en PowerPoint presentation av alfabetiseringsarbetet
- Informera om klasserna och erbjuda folk att anmäla sig
- Ha en demonstrationslektion för att visa hur det går till att lära sig läsa och skriva Meta
- Ha personer i Literacy T-shirt som går omkring och säljer och gör reklam för läsklasserna.
- Ha ett "specialerbjudande" eller en tävling.
- Uppmuntra någon att komma och sälja lite "snacks" i lokalen

INGEN SKULLE SVÄVA I OKUNNIGHET OM ATT NÅGOT NYTTHÄNT!
LITERACYBUTIKEN SKULLE SKILJA SIG FRÅN ALLT ANNNAT PÅ MARKNADEN! Tänk om! Det vore häftigt!

Sekvens från en minibussresa.

Lena och Ellen åkte till Bafumen häromdagen och träffade Lenas vänner! Här är tre bilder från färden.

EN GAMMAL GITARR OCH NÅGRA LEKTIONER

”Det måste vara ni!” Så stod det i mailet som plötsligt dök upp för ett par veckor sedan. ”Ni minns mig nog under namnet F !” skrev han. ”Jag hittade er på facebook. Det var inte lätt att lista ut om det verkligen var ni. Men så hittade jag Ellen bland era vänner! Då visste jag!"Han var bara ca femton då. Nu är han väl 45. Flydde under kriget till grannländerna. Överlevde och återvände. Fick jobb på USAs Ambassad och sedan på US Peace Corps.

”Lena, du lärde mig spela gitarr! Det har jag använt mig av genom alla år för att tjäna Gud! Och jag minns Bibelstudierna om Apostlagärningarna! ” Mina första trevande Bibelstudier… Har väl många gånger undrat hur pass misslyckade de var. Nu skriver någon och berättar att de betydde något för honom. Det var 30 år sedan. En gammal gitarr. Några gitarrlektioner, och ett liv blev välsignat…

Tänk vad lite vi vet om effekterna av det vi gör! Vi får inte ge upp!

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

Jag har blivit påmind om Liberia de sista dagarna. Vi bodde där 1978-81. En dag fann jag mig själv stående med en grönbena i handen utanför vårt hus i Foya. En man hade kommit med fågeln, som han hittat död. Eller hade han kanske dödat den i sitt risfält. Kanske hade han gjort det med en slangbella?

Varför minns jag den där grönbenan? Därför att den hade en ring på sitt ben. Därför att jag tog den ringen den ringen och skickade den till adressen som angavs. Jag fick veta senare att den märkts på Helgoland utanför tyska kusten året innan.

Så hade den flugit till Liberia och omkommit i ett kärr – eller rent av fångats och dödats för att ätas. Jag förstod redan då att det finns risker! Att förlora sig i ett land som inte är mitt. Att komma ur kurs. Att dö bort från livet Gud gett. Att förlora friheten, glädjen, flygförmågan. Att fångas i sådant som dödar livet.

Man kan vara hemma fast man är borta. Har du tänkt på det? Och visst kan man väl vara borta, hemma. Och hemma,hemma. Och borta borta.

En fågel påminde mig om detta.

JAG VILL OCKSÅ FÅ EN CHANS - ÄNTLIGEN!

"Jag vill också lära mig läsa!" Den gamla kvinnan (är hon äldre än jag?) var bestämd. Hon fungerar som "mamma" på barnhemmet där vår dotter Ellen arbetar några veckor som frivilligarbetare. Hon hare levt några år nu och varit med om mycket. Dags nu att lära sig läsa. barnbarnen skrattar. Men hon har inget att förlora!

Så nu undervisar Ellen två grupper med barnhemsbarn i engelska. Och deras "mamma". Vems förtjusning är störst? Den som levt ett långt liv och nu äntligen får chansen? Den som är 7 år och just börjat skolan - och som har livet framför? Ellen, som fått uppgiften och utmaningen att en kort tid betyda något för dem. En kort tid? Vem vet om inte några korta veckor kan få effekter för resten av livet!

Ellens utmaning är att "möta" de här barnen. Att "se" dem och bejaka dem. Ta dem på allvar. Sådant sker inte i skolan. Inte i den här skolan. Inte i en skola med 60-70 barn i varje klass

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

Jag har blivit påmind om Liberia de sista dagarna. Vi bodde där 1978-81. En dag fann jag mig själv stående med en grönbena i handen utanför vårt hus i Foya. En man hade kommit med fågeln, som han hittat död. Eller hade han kanske dödat den i sitt risfält. Kanske hade han gjort det med en slangbella?

Varför minns jag den där grönbenan? Därför att den hade en ring på sitt ben. Därför att jag tog den ringen den ringen och skickade den till adressen som angavs. Jag fick veta senare att den märkts på Helgoland utanför tyska kusten året innan.

Så hade den flugit till Liberia och omkommit i ett kärr – eller rent av fångats och dödats för att ätas. Jag förstod redan då att det finns risker! Att förlora sig i ett land som inte är mitt. Att komma ur kurs. Att dö bort från livet Gud gett. Att förlora friheten, glädjen, flygförmågan. Att fångas i sådant som dödar livet.

Man kan vara hemma fast man är borta. Har du tänkt på det? Och visst kan man väl vara borta, hemma. Och hemma,hemma. Och borta borta.

En fågel påminde mig om detta.

HUR VAR DEN DÄR SÅNGEN NI SJÖNG?

De sjöng så fint, tjejerna i den lilla bykyrkan i Tingo som ligger inklämd mellan bergen och floden Meza. Ellen och Lena vill lära sig den sången!

FÖR ATT BYGGA BEHÖVS SAND!

För att bygga behövs sand. Den bästa finns på flodbottnen. För att ta upp den behövs hinkar, båtar - och dykare. En viktig business!

Det torkar upp nu, ska du se!

Fem timmar ungefär tog det till bergsbyn i måndags. Tre lastbilar nerkörda i lerhål passerade jag. Vägen var rena bilmassakern. Om inte lerhål, så kilometervis med småhål som rister bilen till bitar - även om man kör 10 km i timmen!

Framme i byn slamrar det till någonstans. 4-hjulsdriften har pajat. Bakom ett hus finns en "verkstad". Några killar kastar sig över höger framhjul. Skruvar bort allt som finns innanför. "Men det kanske inte är någon idé, om ni ändå inte har någon reservdel att sätta dit?" försöker jag. "Låt oss nu ta bort det här och se efter. Kanske vi kan hitta på något sätt att fixa det!" Killen som var huvudmekaniker låter lugn och säker. Och jag vet att de här killarna har rotat i bilar förr.

En timme senare är hjulet på plats igen och bilen körduglig. Den felande delen är borttagen. Närmaste reservdel kan fås i ett grannsamhälle. Men dyrt. Jag måste ta mig tillbaka hem utan 4-hjulsdrift. Det går bara om det inte regnar. Våt lera är värre än is!

Nästa morgon. Seminariet ska börja och jag drar igång den nya generatorn med det stolta namnet "Yamaha Original" (Bör vara Yamaha "Original" ). Jag står plötsligt med en brusten startrem i handen. Snabbt iväg att hyra en annan generator. Till slut startar den och den nyreparerade voltregulatorn får ström. Projektorn jag haft med från Sverige kopplas in. Rök väller fram ur dess båda sidor. Ur spel. Kommer jag att ha pengar till en ny?

Här gäller det att improvisera med blädderblock och lite annat. Många "literacylärare" är på plats. Det måste funka.

Byelektrikern tar sig en titt på voltregulatorn - som just reparerats i Bamenda. "Titta, den transformerar upp spänningen till 300 volt!" säger han och ser på sin mätare. Projektorn dog alltså av överspänning! Och jag som behöver projektorn. vad gör jag...?"Är det någon idé att låta byelektrikern titta på den?" "Låt honom försöka!" säger Sam i språkteamet. Nästa morgon är projektorn fixad! Och voltregulatorn!

"Ska jag saffa en mekaniker som kan sätta dit en ny rem i generatorn?" frågar Sam.

"Ja. gör det!" säger jag. En stund senare kommer en liten pojke. Tolv år verkar han vara. "Han fixar det mesta!" säger Sam. En stund senare är generatorn ok. Mekanikern var 15.

Sista natten och morgonen vräker regnet ner. Jag måste nog skicka efter den den där reservdelen från grannbyn ändå! 4-hjulsdrift är ett måste för att ta sig uppför leriga backar. En extra dag minst blir det nog här i byn. Så tänker jag.

Då tar regnet slut. Solen kommer fram. "Nu torkar det upp snabbt! Du kan åka." säger pastorn. Och det är sant. Det torkar fort när solen kommer.

Klockan 11 på förmiddagen åker jag med fullasted bil. Och en passagerare, precis som jag önskat. Fem timmar senare är jag i Bamenda.

I en hopplöst misslyckad situation - finns Gud med då? När allt är lervälling runtomkring? När tekniken felar? När saker och ting inte startar? När ens egna planeringar slår slint? När man känner sig misslyckad? Kan man ändå tro att Gud är med då?

"Det torkar upp nu, ska du se! Det är inte kört. Det finns en utväg. Du kan åka nu!"

I KYRKAN IDAG

Glädje. Allvar. Sång och dans.Hög ljudnivå. Lovsångsdans med vita banderoller. Bebisar i famnen på mammor. Lyfta händer. Handklappning. Bön. Presentation av alla som besöker kyrkan för första gången. Välkomstsång för dem. Folk går fram till dem och hälsar och välkomnar.Entusiasm. Tilltal från Gud. Kollektmarsch. Färger. Smattrande generator som producerar ström till keyboarden och mikrofonen. Förmaning.Förbön. Lovsång. Franska. Engelska.Pidgin.Ungdom. Tre timmar och en kvart. Smak av Tanzania.

”HON KUNDE HA FÅTT BÖTA TRE GETTER!”

”Oh, welcome, Roland!” Det var häromveckan. Jag dök upp för att delta i firandet av ”The international literacy day”, och välkomnades hjärtligt av alfabetiseringslärarna som jag träffat på kurser flera gånger. Men det var ett problem med den hälsningen! Ordföranden i den lokala språkkommittén hade snappat upp den och registrerat att här fanns en komplikation!

”Om fonen(=kungen) hade hört den där personen hälsa dig på det sättet, kunde han ha dömt ut böter på tre getter!”. Tre getter? För vad då? ”Hälsningen var respektlös. Man måste säga ’Mr Roland’!” Använder man ingen titel så visar man inte respekt!

Försökte förklara att i Sverige reagerar vi inte på sådant. Där kan man hälsa t.o.m. på statsministern som på en ”vanlig” människa. Världens mest jämställda land?

Förvånad blick. ”Men nu är vi i Afrika!” Jag vet. I Afrika är respekt viktig. Man vänjer sig vid titlarna. Fast det var skönt de där minuterna då någon glömde ”Mr” och ropade bara ”Roland!”

SKA TURACON FÖRSVINNA? eller: ”HUR SKA MAN VETA OM EN PERSON ÄR VIKTIG?”

Här i landet är status viktig. En viktig person identifieras av en röd fjäder i mössan. Inte vilken röd fjäder som helst. Inte en målad fjäder. Det är en vingfjäder från en turaco som gäller – Bannerman’s turaco. Man måste ju veta om personen är förmer än vanliga medborgare. Annars kan man riskera att inte visa tillbörlig respekt. En viktig persons status kan bara markeras med en fjäder från en riktigt unik fågel.
I lördags vandrade Lena och jag runt sjön Awing. På jakt efter turacon. Bannerman’s turaco. Den fågeln finns bara här i ett mycket begränsat område i Kamerun. Det är en endemisk art. Ingenstans mer i världen finns den. Vi hade tur. Vi såg den två gånger och hörde flera ropa. Turacon är en vacker fågel klädd i blått och grönt. Och så de röda, åtrådda vingpennorna. De vingpennorna kan bli turacons öde...

”Hur ska man annars kunna veta om en person är viktig?” sa min vän. Jag försökte antyda risken att turacon kan riskera att utrotas för att man envisas med att använda dess fjädrar för att markera sin egen viktighet. Då fick jag det självklara svaret. ”Hur ska man annars kunna veta…?”

Självkänsla är viktig! Vi samlar gärna ”fjädrar i hatten” – både i Kamerun och Sverige! Fjädrar – det är sådant som ska synas av andra. Finns det kanske andra sätt….? Hänger ’värdighet’ samman med vad andra ser- eller?

VARFÖR HAR BARNEN PLASTPÅSAR PÅ HÄNDERNA?

Vi hade bara sett husen på avstånd förut. Med kikare från en bergstopp hade vi sett fulanifamiljens boställe på bergsluttningen. Fulani är boskapsskötare och finns i hela Västafrika. Nu passerade vi deras boställe med vår vän. Men varför hade mamman satt plastpåsar på händerna på barnen? Och vad var den gröna massan hon smort in deras händer med?

”Det är en massa gjord av en viss typ gröna blad. Vi har köpt den av hausa-folket. Den ger en vacker färg på händerna! Barnen ska bara ha plastpåsen på händerna en halvtimme. Tills färgen fastnat!”.

Det förklarade saken! Överallt i världen vill man göra sig fin.
”Och varför gör ni detta just nu?”
”Det är Id-al-fitr i morgon! Den muslimska fastemånaden Ramadan över! Det blir fest!”

VAD ÄR DET I SÄCKEN?

På vandring runt sjön Awing, på jakt efter fågeln turaco, mötte vi barnen. Ett efter ett kom de.Tunga bördor på huvudet. ”Vad är det i säcken?”, frågade jag vår följeslagare, Patrik. ”Majskolvar! De kommer från familjens odling med majsen de skördat…” Lena försökte lyfta på en säck som låg på kanten av stigen. Den var tung.Vi vandrade vidare på stigar som slingrar sig mellan kassawa och majsodlingar.

Ett rop stoppade oss. En av alfabetiseringslärarna gick där böjd och hackade sina fåror av sötpotatis och bönor. Med barnen vid sin sida. Det gäller att hinna med både att överleva och lära sina grannar att läsa och skriva!Lena och jag och Patrik fortsatte ner genom Awingskogen. Kanske skulle vi se en turaco igen? Eller en gulbröstad boubou? Barnen segade sig vidare med sina majssäckar på huvudena. Hem. Barnarbete är inte bara fabriksarbete i väverier i Asien. Men utan att barnen hjälper till – hur ska familjen få ihop det?

OBAMA!

Jag har läst två böcker av Barack Obama."The Audacity of Hope". "Min far hade en dröm" köpte jag på pressbyrån innan resan hit till Kamerun. Obama kunde utan tvekan ha försörjt sig som författare - om han inte blivit president.Två saker fick mig idag att tänka på Obama.

För det första: Han är mycket populär i Kamerun, liksom i många länder i Afrika. Kanske lägger jag in en taxi med texten "Obama" på bloggen en dag. Eller åtminstone en bild på restaurangen "Obama". Uppenbarligen har valet av Obama till president radikalt ändrat bilden av USA här.

För det andra: Birger Turesson skriver i Dagen om det hätska motståndet mot Obamas planerade sjukvårdsreform för de miljoner amerikaner som saknar sjukvårdsförsäkring."Varför ska jag betala skatt för din dotter!" Så utropade en ung man enligt artikeln. Turesson kommer att tänka på Kains fråga:"Ska jag ta vara på min broder?"

Associationen till Obama? Sjukförsäkringssystemet! Hur ser det ut här i Kamerun? Svar: Man tar "vara på sin broder!" Den som har ett jobb ansvarar för den som inget har. Den som är i en desperat ekonomisk situation ber sin bror - eller annan släkting om hjälp. En familj har kanske fem barn. Tre är de egna barnen. Två är barn till en släktings som har det sämre ställt. De bor bara där och tas om hand.Så fungerar "socialförsäkringen". Det kan vara betungande för vissa -men få vägrar ställa upp. Vilket är alternativet? En Obamareform?

Någon protesterade mot en tidigare notis i den här bloggen:

"Läste dock någonstans på bloggen att Roland dessemellan åkt på bitvis asfalterad väg till Oku... Hm. Var det där en skröna, dröm eller möjligen en syn han fick på vägen, likt den store missionären Paulus en gång?!!

Själv lämnade jag Oku i fredags vid sjutiden på kvällen och kom fram till Kumbo och BBH halvtre på natten. 8 personer i bilen och nästan lika många på flaket. Två punkteringar på vägen och mycket "push-push"(kamerunengelska) + "poto-poto"(kongofranska för lervälling) och resan fick ett hastigt slut mitt i natten i skogen utanför Kumbo, där bilen till slut blev stående och vi fick klara oss bäst vi kunde utan den i lervällingen... De' ni!

Inte såg jag någon asfaltsflamma, än mindre asfaltsblomma, på den vägen, men det var ju, som sagt, mitt i natten och jag har ju inte lika bra syn som Roland!".

KANSKE NÅGON UNDRAR...?

”A LOCAL WORKSHOP FOR LITERACY SUPERVISORS AND TEACHERS"

Kanske någon undrar vad det är? Det är rätt intressant faktiskt. Det kan handla om mycket. Här är det viktigaste:
A. Motiv och vision för alfabetiseringsarbetet
B. Mål och måluppfyllelse
C. Planering,uppföljning,utvärdering,rapportering m.m.)
D. Vilka är huvuduppgifterna för en literacysamordnare
E. Vilka är alfabetiseringslärares kvalifikationer?
F. Grundläggande principer för lärande/undervisning
G. Att undervisa vuxna
H. Att använda ”teaching aids” (Games etc)
I. Undervisningsmetod i alfabetiseringsklasserna. Praktisk övning.
J. Att hantera utmaningar beträffande undervisningssituationen:
Den fysiska miljön
Den Psykologiska miljön
Behovet av läseböcker ("primers" och annat läsmaterial)
J. Genderfrågan i alfabetiseringsarbetet
Hur få män att komma till klasserna?!
K. SWOT analysis (Styrkor-svagheter-möjligheter -hot)

Detta görs med hjälp av diskussioner, fallstudier, drama, PowerPoint presentationer, praktiska övningar, materialtillverkning .

LENA: "JAG KÄNNER EN JÄMNÅRIG I BAFUMEN..."

Christina bor i Bafumen. Det är "min" by. Varje vecka tillbringar jag fyra dagar där. Christina och jag är exakt lika gamla. Hennes son, Benjamin läser till pastor och bibelöversättare. Han och jag har samarbetat under hans "sommarlov" (Läs: "regntidslov"). Christina har långt att gå till mig men ändå satsar hon stort på att komma och hjälpa till med ordkollen. Det är den jag är inne i nu. Även om det inte är hennes grupps tur, så kommer hon.

Idag kom hennes dotter till mig med flera kilo egenodlad majs. "Ta med det här till Bamenda och låt mala det!" var hälsningen. "Sedan kan du koka "corn fufu" av det!" Majsgröt. Visst, det ska vi göra. Det känner vi till. I Tanzania heter det "ugali".

Igår kom Christina med en annan majsprodukt. Av den har jag kokat majsvälling två gånger. Ändå har jag över till nästa vecka. Dagen innan fick jag två olika sorters kokt "yams". Det åt jag av den dagen - och nästa.

Christina är änka och har sammanlagt 9 barn och barnbarn, som hon har ansvar för att försörja eller hjälpa i olika mån. Så idag kom hon inte själv. Hon behövde gå och jobba på sin åker, där allt måste göras för hand.

Jämnåriga och känner varandra - ändå så olika liv...

Men en sak har vi gemensamt. Christinas familj är baptister, en minoritet i det stora folkhavet i Bafumen. Vi önskar båda att dagen ska komma snart då Gud ska tala till folket i Bafumen på deras eget språk!

GÄLLER MIN GLASÖGONFÖRSÄKRING ÄN?

Jag har en glasögonförsäkring hos en optiker i Nässjö. En gång tidigare har jag utnyttjat den - då glasögonen gick sönder i Uganda. Nu är det dags igen. Inte för att jag ser några repor i glasen. Men någonting är det . Hur jag än läser artikeln i Dagen av Lars Stjernkvist, f.d. partisekreterare i S, så ser jag samma sak: "Om kyrkan bara blir en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart den Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra."
"Stjernkvist varnar för de kyrkligt aktiva" , står det i en annan rubrik. Ungefär så.

Konklusion ett? Kyrkan ska ledas av politikerna. Även om de inte tror på kyrkans budskap och sällan sätter sin fot där. Är det så han menar?

Konklusion två? Kyrkan ska bry sig om de utsatta! Så sant. Så otroligt sant. Och detta gör inte "alla andra" kyrkor. Och ett engagemanget för de utslagna ,som i Klara Kyrka, det kan bara ske om den styrs av de som inte är "kyrkligt mest aktiva". Är det så han menar?

I början, för mycket länge sedan, fanns dom som sa att de börjat följa "den Vägen". Jag hörde det från Paulus. De där Kristus-efterföljarna kallades för "kristna", eller rent av "Vägens folk". Det talades om "levande stenar", pånyttfödda människor och om ett "heligt tempel" byggt på en grund som inte kan ersättas - Jesus Kristus (1 Kor 3:11). Och det talades om att nå ut med berättelsen om att det finns frälsning genom Jesus.

Har vi nu lyckats göra "kyrkan" till en samhällsinstitution med fint medborgerligt engagemang som huvudmål? I så fall kan ju politikerna vara duktiga. Låt dem i så fall styra. Låt oss akta oss för dem som berättar om att mötet med Jesus Kristus gett dem nytt liv och som säger sig tro att kyrkans största uppgift idag kvarstår: Att nå ut med Jesusbudskapet i världen och att "leva" det budskapet överallt. Sådana människor är farliga...

Men, vänta nu. Finns det inte en poäng i det Stjernkvist säger? En omedveten poäng? Dold bland nedlåtande syn på "andra" samfund... Kan det faktiskt vara så att kyrkan alltför ofta blivit "en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva". En klubb och mötesplats för de redan frälsta. En verksamhet där vi sysselsätter oss med sång och bön och predikan och "verksamhet"....

Kan det vara så att kyrkan egentligen faktiskt inte i grunden är till för "de kyrkligt mest aktiva". Kan det vara så att kyrkan är avsedd att vara till för världen? För de små. De utstötta. De små, och "stora", som längtar - men ännu inte hittat den Gud de anar finns... De "vanliga" som önskar de kunde hitta "Vägen". Kan det vara så?

Helt säker är jag inte på att det är detta Stjernkvist menar. Men lite sanning finns det kanske i det han säger? Eller är det mycket sanning - från en sida sett? Jag tror i alla fall inte jag ska utnyttja min glasögonförsäkring än.

JAG MINNS EN TJEJ

Ibland får man för sig att skriva om sådant man kanske inte borde skriva om. Man vill inte utmana sig själv. Man vill inte riskera att bli missförstådd.

Men ändå. Jag minns en tjej i Outlook – missions- och biståndskursen på Viebäck. Hon uttryckte sin frustration. Tre och en halv månad hade hon varit i Afrika.I Tanzania, Uganda och Etiopien. Hon hade träffat gatumänniskorna i Addis Abeba.I beckmörkret, med bara ficklampa, hade hon varit med på nattvandringar i gränderna i Mbarara i västra Uganda - och träffat gatubarnen där. Blivit vän med dem. Förbundit deras sår. Lekt med dem i parken. Gett mat. Sett deras sovplatser i en källare fylld med avskräde och bajs. Sett deras kartongbitar till sovplats. Varit med att starta ett hem för de barnen…. Tillgivna barn. Begåvade som andra barn.

Hemma igen hamnade hon på en samling med ungdomar. Hennes egen ålder tror jag. ”Jag stod knappt ut. Det enda stora viktiga samtalsämnet var mode och utseende. Ytliga, meningslösa saker". Så ungefär minns jag hennes ord…..

Det är en svår fråga. Vad lever vi för? Åren är inte så många vi har. Vad gör vi med det vi sett? Stuvas det undan i något fack i medvetandet, som en depå av vilande kunskap? Men vi som sett får inte glömma. Vi måste berätta. Vågar vi det? Vem gör det annars?

Så kan man tänka. Och nu har jag skrivit något jag inte borde. Eller kanske inte..?

Så händer det som hände häromdagen! Jag hade berättat i ett Nyhetsbrev om behovet av Läseböcker till alfabetiseringsklasserna här i Kamerun. ”Är det någon som har en idé..?” kastade jag fram lite löst. Några dagar senare kom ett mail från en ung tjej. ”Finns det något konto att sätta in ett bidrag på?" Två dagar senare var 5400 kronor insatta…. En ung tjej. Vad hade hon hört? Sett?

För länge sen – väldigt länge sedan faktiskt – skrev någon ett brev till en vän. Jag hittade brevet häromdagen. Man ska inte citera brev, men jag har fått tillstånd att göra det: ” I have derived much joy and comfort from your love, my brother, because the hearts of the saints have been refreshed through you!” Det måste ha varit uppmuntrande för Philemon att läsa de orden. ”Så det har inte varit förgäves!” måste han ha tänkt….. "Helgon" eller inte "helgon" - tänk om nån människa kan säga så om oss? Nej, inte oss. Mig. Och dig.

SER NI NU ATT JAG KAN LÄSA!

Mer än 100 personer var samlade i Awings "Community hall" idag. "International Literacy Day" firades en dag för sent av lokala skäl. Efter bön,nationalsång och tal av Språkkommitténs ordförande presenterades alla lärarna i alfabetiseringsklasserna.

Sedan fick deltagare i de olika klasserna stolt demonstrera sin läsförmåga på modersmålet Awing. Skratt och applåder. En läste ett blad som tryckts upp med julberättelsen från Lukas. Andra läste små berättelser. En tonåring läste upp Awing alfabetet med rätt uttal.

En animerad och roande (jag märkte det på skratten) debatt arrangerades sedan på temat:"Mother tongue is good". Javisst, modersmålet är bra. Det är det förvisso. Som enda "utlänning" fick jag offentligen fungera som illustration av dilemmat med att inte förstå tilltal...Jag fick chansa på ett svar. Skratt.Tydligen gick det hyfsat.

Roligast var nog ändå när Helen och Promise illustrerade skillnaden mellan "att tolka" och "översätta". Det var så roligt, uppenbarligen, så jag önskade att jag förstått va de sa! Nästa gång ska jag fråga dem....

Awing är Awing. Jag ska sart dit igen. Det ser jag fram mot.

HUR TÄNKER DU FIRA ÅTTONDE SEPTEMBER?

Jag tänker fira i Awing! Med literacyteamet! Rapport kommer i slutet av vecka. Tills dess påminner jag om detta tidigare inlägg:

"DU KAN INTE LÄSA!"

Blev du provocerad? Förolämpad? Läsa det här? Självklart, säger du. Det är väl en mänsklig rättighet att kunna läsa? Man har väl gått i skolan? Självklart!?

Inte för alla. En av fem vuxna kan idag (2009) inte läsa! Av dem är mer än 65 % kvinnor. 75 miljoner barn i skolåldern går inte i skolan.
Men du har rätt: Att kunna läsa ÄR en mänsklig rättighet! Tänk dig in i läget, att du inte kan läsa – och aldrig kunnat det. Du har aldrig fått en chans! Var skulle du vara då idag?

Läskunnighet är grundläggande för att bekämpa fattigdom, minska barnadödligheten, dämpa befolkningstillväxten, åstadkomma jämlikhet mellan män och kvinnor, åstadkomma bestående utveckling. Och för att skapa fred och rättvisa. Är det någon idé att fortsätta listan. Eller räcker det? Testa varje påstående ovan och se om det stämmer…

UNESCO har inrättat den 8 September som ” International Literacy Day” för att fira att det finns 4 miljarder läskunniga människor i världen idag! Och för att påminna om att målet ännu inte uppnåtts – läskunnighet åt alla! Visste du detta om den 8 september?

SKA DE KLARA DET?

Här är gänget som vill förvandla Awing! De har ett klart mål i sikte: En dag ska människorna i Awing vara läskunniga på sitt eget språk. De ska ha böcker av olika slag att läsa. Det ska finnas böcker som bidrar till ökad hälsa och ekonomisk och social utveckling. De vill att människorna bätte ska kunna påverka sin egen utveckling. De ska se att deras språk är lika mycket värt som alla andra språk! En viktig drivkraft för teamet är förhoppningen att en dag Gud ska kunna tala
"Awing" till människorna i dalen.

MEDEL DE ANVÄNDER SIG AV:
Alfabetiseringsklasser ("literacy classes") för vuxna och "mother tongue" undervisning i skolorna - som annars bara undervisar på engelska (som barnen ofta inte förstår, eller förstår dåligt).
Språkarbete ("Linguistics")
Bokproduktion (olika ämnen)
Bibelöversättning

ACCEPTERA ALDRIG ATT ÅKA I SÅDANA BILAR!

I kyrkan idag var det en person som tackade Gud att hon räddats till livet. Så här var det: Hon skulle åka med en minibuss från Bamenda till en plats lång borta. Redan från början märkte de att det var problem med bilen. Passagerarna ville byta bil, men chauffören övertygade dem om att det skulle gå bra. De hade ju också betalt biljetten! Hur kunde de riskera att förlora upp mot 40 kronor? Alltså åkte de iväg. I uppförbacken fick de gå. Efter ytterligare en incident kraschade bilen i en åker!
"Alla passagerare ropade på Jesus!", berättade kvinnan. Det är lätt när livet hänger på en tråd...
Pastorn varnade medlemmarna allvarligt: "Acceptera aldrig att åka i sådan bilar! Gå av. Livet är mer värt än biljetten. Kom till mig. Jag kan efteråt ringa till "the boss" i bussbolaget och ta itu med saken!"
Praktiska råd i en mycket vardaglig situation!

Lena var ute för samma ska: Minibussenhade inga bromsar. Hon vägrade åka längre. Alla passagerare klev av och tog en annan buss.

”FAST GUD KLARAR SIG NOG!”

Idag marscherade vi för Jesus i Awing. Jag hade blivit inbjuden att delta, så jag stannade kvar en extra dag efter ”workshopen” med det härliga språkteamet. En mil måste det ha blivit, som vi vandrade innan vi slutligen hamnade på fotbollsplanen i byns centrum. Och minst hundra personer var vi nog. Två kyrkor arrangerade det hela –”The Baptists” och ”Full Gospel Mission”. En och annan katolik och presbyterian var också med. Nästa år hoppas man på att alla kyrkor är med! Då kan det bli riktigt stort!

"Exakt klockan nio” skulle vi mötas – dvs. 10:00-10:30. Så där på ett ungefär. Afrikansk tid, som de säger här. Alla vet: Det är ingen idé att komma för tidigt – för då har inte de andra kommit! Så vid ”triple junction” sammanstrålade successivt en massa glada människor i gula eller vita t-shirts. Texten ”AWING FÖR JESUS” både på magen och på ryggen. Mängder av textade plakat på inköpta pappskivor från fjolårsalmanackor. ”Varför skriver ni inte texterna på Awing i stället för Engelska?”. ”Det är inte så många än som kan läsa på Awing. De som överhuvud taget läser kan lite engelska”. ”Javisst, ja. Så är det.” Språkprojektet i Awing har inte hållit på så länge….

”Tror du Jesus behöver den här marknadsföringen?”, frågade jag min frukostkamrat på värdshuset? Han funderade några ögonblick. ”Det är nog bra att de kristna visar att de tar på allvar vad de tror på”, sa han. ”Fast Gud själv klarar sig nog utan den här marschen egentligen!” sa jag. ”Det är människorna i Awing, som behöver få veta att Han inbjudit dem att ha kontakt med honom! Det är för det man ska marschera i dag.”

Gud klarar sig alltid. Inte vi. Därför vill han ta våra händer. Barnslig tro? Visst. När blev det fel att vara barnslig?

"JAG HADE INTE ENS EN TVÅL!"

Vi var i Bafut igår. På gudstjänst i en liten huskyrka. Det är roligt med de små församlingarna. De behöver uppmuntran. Roland predikade och Lena och Timothy sjöng. Församlingen sjöng lovsånger till dubbeltrumma.

Gudstjänsten börjar alltid med att ge chans för de som har ett "vittnesbörd" om vad Gud gjort för dem sedan sist. I går var det sju stycken som ville berätta....

"Jag hade inte ens en tvål att tvätta kläderna med!" Kvinnan som berättar är fattig -men sprudlande glad. "Jag bad till Gud om hjälp. Då kom en kvinna och bara gav mig 4 tvålar!" Församlingen skrattade av glädje. Men kvinnan fortsatte: "Sedan kom en annan och gav mig ytterligare en tvål! Efter en stund kom en till och gav mig 2 tvålar!" Jubel av tacksamhet.

En skoltjej berättade om en tumör i magen, som man bett för. Röntgenplåten visade sedan att den försvunnit helt och hållet. En annan ung tjej kunde inte hålla sig för skratt då hon berättade sin historia. "Det är bara en småsak jag har,...men ändå. Jag spelade fotboll. Så la de en straff. En hård boll. Och jag tog den! Fattar inte hur. Ingen fattade!" Ingen ha förväntat sig att hon överhuvudtaget skulle kunna ta någon boll. Så kommentaren från en annan av spelarna måste ha kommit fullkomligt spontant:"Det måste ha varit en ängel som tog bollen åt henne!"
Att ta allt som en gåva ur Guds hand. Vad är stort och vad är smått? Vad är värt att tacka Gud för....?

DÄR BORTA BOR JAG!

"Där borta ligger mitt hus! Bakom eukalyptusträden vid foten av berget!"

Hon gick på vägen i uppförslut med en bebis på ryggen. Vi tog upp henne i bilen, eftersom vi såg hon var en av deltagarna i kursen för alfabetiseringslärarna. Varje dag har hon kommit. För att lära sig hur man lär andra att läsa. I morse kom hon för sent till kursen. Varför måste alltid folk komma försent?

Nu tog vi upp henne i bilen. Henne och bebisen. "Oh, vilken tur jag har...!". "Bor du här borta?" frågade jag. När vi åkt långt, sa hon: "Ni kan släppa av mig där vid gräshuset, så tar jag en genväg hem!". Bakom majsplanteringar och buskar skymtade hennes hus. "Hur lång tid tar det för dig att gå till Awing och lektionerna?" Kunde alltid vara roligt att veta, tänkte jag. "Två timmar", sa hon. "Två timmar? Och två timmar tillbaka på kvällen?"

"Ja..", sa hon. "Ha nu en bra resa nu till Bamenda! Och tack att jag fick åka med." Så gick hon iväg genom majsen med bebisen på ryggen. På tisdag ska vi ses igen. Nere i byn. Två timmar bort.

VISST HAR NÅGOT GÅTT SNETT ...

Visst har något gått snett med den skapelse vi inbjudits att besöka. Jag såg det igår kväll. Ondskans ursprung, vem kan förklara den? Inte många frågar efter kärlekens, godhetens och den självutgivande omsorgens ursprung. Och ändå: Det onda inte är allt. Det är inte ursprunget – och inte målet.
Det finns en evighetslängtan nerlagd längst inne i varje (!) människa, har jag förstått. Potatisen i den mörka jordkällaren slingrar ut sina gulvita groddar mot ljuset i dörrspringan. När de tränger ut genom springan i ljuset, ändrar de färg, blir gröna, bredbladiga. Så är det, tänker jag, med människorna. Varifrån kommer denna längtan efter kontakt med det bortomvärldsliga – med det gudomliga? Med Gud. Varifrån? Han som gav oss livet lade ner denna kontaktlängtan och möjlighet längst därinne. Annars vore inte kontakt mellan Gud och människa möjlig. Så söker vi ständigt, sträcker oss mot ljuset. Genom halvdunkel och dimridåer. Mot ett ljus som finns där borta. Mot den Gud vi inte kan förstå, men som kom, och sa att han är världens ljus. Alla når inte fram till ljuset i dess fullhet. Vem gör det? Bara Ljuset självt vet vart det når. Och Ljuset längtar att penetrera varje liv som är i skymning eller mörker. Är det genom oss det ska ske? ”Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg…?”. Så sa han ju en gång, han som kom att uppenbara Guds kärleks ljus…..

Det mest oerhörda är detta, att Gud själv kom att dela vår erfarenhet av livets kluvenhet! Han kom att dela vår kamp, att göra sig utsatt och sårbar på våra villkor. Det kan jag inte förstå. Det är orimligheters orimlighet. Detta är inte religion. Det måste vara Gud.

FRÅN OKU-BERGETS SKOGSRESERVAT!

TOTAL MOTORRENOVERING PÅ VÄGKANTEN!

Vissa bitar av "the ring road" på väg till OKU är asfalterade. Där i en uppförs-backe stod en stor lastbil med motorhaveri då jag passerade i onsdags. När jag åkte tillbaka tre dagar senare var motorn isärplockad i sina beståndsdelar. Cylinderkolvarna uppradade på asfalten. Killar under bilen. Andra som vaktar bilen dygnet runt. Halva dagen vräker det ner regn. Oftast i alla fall. Men arbetet pågår. Jag vet att den där lastbilen kommer att köra vidare. Imorgon, eller i övermorgon - eller om en vecka. Men den kommer att köra vidare. Det är det som är så imponerande! Totalrenovering på vägkanten...

Imponerande är också naturen! Bergsmassiv klädda med majs- och potatisodlingar övergår i tät, lummig lövskog på krönet.Genomtränglig bara på stigarna. Ett enormt fågelparadis. Många endemiska arter,dvs fåglar som enbart finns i denna begränsade del av Afrika.

Efter två dagars seminarier med språkteamet i Oku, stannade jag kvar till lördagen för att gå upp på Okumassivet med en utbildad fågelguide, Isaac. Han är duktig. Elva nya arter för min del!

Resan hem tog ca 5 timmar.Timme efter timme, mil efter mil, i en hastighet av mellan 10-30 km/timmen! Tvättbrädesvägar och lerhål. Men resan gick bra. Nu ska jag bara svetsa bilen igen! Men det får bli efter besöket i Awing den här veckan. Där ska jag vara med på en literacy kurs några dagar. Medan Lena fortsätter med ordanalysen i Bafumen.

KANSKE DE ÄR GALNA?

”Maybe they are mad?” frågade en Kamerunsk pastor när han fick se bilderna från gatu-barnsprojektet Amagara Masya (Nytt Liv) i Uganda. ”Varför skulle de annars bo så där?”
”Nej, de är inte galna. Det behöver bara kärlek!” försökte jag förklara. ”Det är intelligenta barn, många gånger. En Nobelpristagare för några få år sedan berättade på TV att han en tid varit Gatubarn i Italien.”
”Kanske de är besatta?” försökte samma person. Och jag sa att, nej, det är inte det vi ska titta efter. Om de är galna. Om de är besatta. Den analysen kan de vara utan. Det är kärlek de behöver! Det kunde ha varit ditt barn! Visst kunde det ha varit det?

”Det kunde det! Visst.” Jag såg att han, och de andra där i byn i Kamerun, berörda av bilderna och berättelsen. Barn ska inte ha det så där. Och ändå…i världen..

AMAGARA MASYA initierades av OUTLOOKKURSEN på Viebäcks Folkögskola i samarbete med Redeemed Church i Kampala. Nu kan man förmedla kärlek och Nytt Liv till de barnen genom Erikshjälpen. Jag hoppas en gång få möta någon av de där pojkarna med ett liv som blev annorlunda. Det var artikeln i Dagen av Anders Gustavsson om Madame Consolatas arbete för gatubarnen i Bujumbura, Burundi, som påminde mig om detta. Känner igen så mycket i barnens historia.

Det var inte illvilja eller brist på medkänsla bakom pastorns ord. Han visste bara inte. Hade inte sett. MEN VI HAR SETT. DET HAR VI VÄL?

LENA FICK EN NY VÄN IDAG!

IDAG KOM VI TILL FEL KYRKA!

Idag bestämde vi oss för att åka till en liten kyrka på en liten ort en bit utanför Bamenda.Det är oftast inspirerande att hälsa på ute på landet. De blir glada för besök där och kan behöva lite uppmuntran. I det här fallet har vi träffat pastorn/elektrikern några gånger tidigare. Han har inbjudit oss att komma till sin lilla församling, som samlas i ett stort rum i huset där han bor.(Det vet vi nu att de gör).

Så vi åkte till Bafut. Där låg kyrkan och vi gick in. Visste redan då att något inte stämde. Fel kyrka. Försent att leta reda på den andra. Så vi stannade.

Församlingen blev jätteglad. Predikanten avstod sin predikan och annonserade med entusiasm, att nu hade de blivit välsignade med besök ända från Sverige. Och att nu skulle jag predika. Jag var halv beredd. Men inte helt. Men Gud var helt beredd!
Ämnet för predikan: Håll dina ögon på Jesus på löparbanan. (Hebr 12:1-3)

Kan man göra så? Byta predikant så där bara ? Ja, om man får gäster. "Det är inte bra att äta coco-jam varenda dag! Får man chansen till omväxling bör man ta den". Så sa den ansvarige för programmet efteråt. "Gud visste nog att ni skulle hit!"
Efteråt sökte vi upp den andra kyrkan också! Dit åker vi igen en annan söndag.

DET LIKNAR FLODEN JORDAN

Vi åkte till den andra kyrkan efteråt och hälsade på. Församlingen kom just från ån där tre personer döpts i dag. Tre personer som bestämt sig för att följa Jesus Kristus...
"Kom med så ska vi visa er dopplatsen!" sa pastorn. Det var nog bara 500 meter dit, så vi gick.
"Det liknar floden Jordan!" sa jag, fast jag aldrig varit där. Men man kan ju föreställa sig. Ån var smutsbrun.... Men de tre hade börjat ett helt nytt liv. De hade fått del av "det levande vattnet".

DÅ SKYMTADE DET FRAM...

Det var mycket och många som trängde på. Från alla håll. Det gällde att se upp. Vad som helst kunde hända. Då - mitt i virrvarret av signaler, buller, oljud och trängsel - skymtade det fram för ett ögonblick! Några sekunder bara, och sedan var det borta! "In God we trust!" Ja, vad annat kan vi göra! "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!" (Joh 6:68)

SELLERI I REGN

Bibelöversättning – kan det förändra världen?

Bibelöversättning – kan det förändra världen? Bibeln i sig, bär ett budskap som kan förvandla människors livsvillkor – om det tas på allvar. Samtidigt är det imponerande att se allt annat som ingår i översättningsprojekten. Stora välorganiserade "literacy projects" ledda av välutbildade och hängivna människor pågår i massor av språkgrupper. Det är lätt att inse att läskunnighet ("literacy") är en grundförutsättning för att översättning av någon litteratur överhuvud taget ska vara meningsfull! Den här Dagen-artikeln av Jacob Zetterman lyfter fram detta bra!

Som nämns i en annan artikel i den här bloggen, så väntar en stor del av världens vuxna befolkning på möjligheten att få lära sig läsa och skriva. Även sådana som är läskunniga på engelska eller franska, saknar möjlighet att läsa på sitt eget modersmål, eftersom det inte ens finns nedskrivet. Det som för många av oss är en självklarhet saknar dessa människor.

Även de som inte är det minsta intresserade av Bibeln skulle bli imponerade av att se den enorma och långsiktiga satsningen på alfabetisering som pågår omkring översättningsarbetet. Att kunna läsa innebär inte bara att kunna stava sig igenom en text. "Literacy" är mycket mer. det handlar om att få makt över sin egen livssituation. "Empowerment" är ordet. Det är en viktig förutsättning för bestående utveckling.

TÄNKER DU BOSÄTTA DIG I AFRIKA?

Det är inte alls något dumt beslut, i så fall. Men några råd vill jag ge dig i alla fall:
Se till att du bryter alla ekonomiska band med Sverige först – dvs. förvissa dig om att du inte har några avtal med någon instans därhemma:
- Har du något mobiltelefonavtal med ett telefonbolag? Dra dig ur det innan du lämnar landet!
- Ska du ställa av eller på ett släp i Sverige - räkna med att det blir en invecklad historia.
- Ska du anmäla en adressändring - å hu!
- Ska du hyra ut ditt hus? - Alla räkningar kommer att skickas till dig även om du anmält annat.
- Ska du säga upp en försäkring på IF? Tro inte att det går via internet.

För att sammanfatta: Allt, där du måste uppge en adress är dömt att bli komplicerat.
Brev är uteslutet - det kan ta hur lång tid som helst - om det överhuvudtaget kommer fram.
Återstår alltså internet. Dock: Att uppge sin adress via internet stupar på att systemet vägrar godta varje adress i Sverige, ty "Du är inte skriven på den". Nå, man kan väl ändå skriva sin utländska adress? Nej, tyvärr, formatet passsar inte!
Fax då? Det visar sig vara komplicerat att hitta ett ställe att faxa från även om stan man bor i är stor.Du bör komma in personligen och signera! Jovisst, det kan man ju. Det kostar bara 9 000 kronor ToR.

"Kontakta oss", står det inbjudande på IF:s hemsida. Tack så mycket! Jättevänligt! Men formuläret kräver en svensk adress! Något annat sätt att komma i kontakt med företaget från utlandet finns inte - om du inte vill sitta i telefonkö från din mobil. Då blir det lika dyrt som att behålla försäkringen.Så vi har kvar den onödiga försäkringen. Moment 22.

Svenska myndigheter och företag borde låta sina anställda göra ett besök utomlands någon gång. Bara för att få pröva på, menar jag. Inte "fortbildning" på Mallorca eller Creta. Nej, i det inre av Afrika.

Dock ska erkännas: Det finns undantag! Då vi skulle ställa av släpet, meddelande en tjänsteman slutligen: "Vi får tillämpa en regel som talar om 'Speciella omständigheter'!" Vad kreativt! Jag blev så glad och kände mig så uppfriskad!

Till slut: Se till att du har en hjälpsam bror i hemlandet, som kan rycka ut när det behövs...

JORDSKRED!

De sista dagarna har två olyckor drabbat Bamenda. Vägen som leder ner mot Bamenda från Yaoundéhållet är brant. Mycket brant.Då regnen anfaller den sluttningen, forsar vattnet ner över bergssidan och rakt in i stan. Bamenda ligger som i en gryta. Det är fin utsikt däruppfrån över hela stan. Men nu regnar det. Varje dag. Så häromdagen hände det: Vattnet rev med sig ett stort parti jord som störtade rakt över vägen. Även hus drabbades. Flera människor omkom, sägs det.

Någon dag senare revs en bro bort av överströmmande vatten. Det är på stora vägen från Yaoundé och Douala. Så nu får vi se hur länge bensinen räcker i stan. tankbilarna kommer ju inte fram. Själv tankade jag igår.För säkerhets skull.

MAN HAR OLIKA LASTER

GOD MORGON DU OCKSÅ!

-Åpjena! (Godmorgon!) säger Lena .

-Åpjen kesä!" (God morgon du också!), svarar kvinnorna på vägen till Cha.

Mängder av människor, vuxna och barn, möter vi på vägen till Kook. De kommer från bafumen och ska till sina åkerlappar i Cha för att jobba. Rensning - för det regnar varje eftremiddag nu. Det har det gjort länge, och ska hålla på ända in i oktober. Och majsen ska skördas. Allt för hand förstås.

Det gäller att ha med sig det som behövs. Det är långt dit de ska. Mycket långt. Så därför stannar man flera dagar i något enkelt hus där. Barnen har skollov, så det blir många händer som kan hjälpa till!

DET ÄR MITT BIDRAG....

"Det är mitt bidrag, säger mannen som upplåtit två rum i sitt hus till Lena. Det betyder: "Det är mitt bidrag till arbetet med att utveckla ett skriftspråk och få en Bibel och annan litteratur på Mmen!"

Så Lena har en hel liten avdelning i det fina huset nu, som hon kan utnyttja de 3-4 dagar i veckan då hon är i Bafumen.

Det bor en familj i den andra delen av huset och i ett hus bredvid. Ofta samlas de och andra spontant hos Lena. Då blir det barnmöte och sång...

PRECIS SOM I LIVET

”Här nere ligger Lake Kook”, sa Benjamin. Men allt vi såg var kompakt dimma. Ett vitt kompakt golv nere i dalen. En halvtimme senare var vi på tillbakaväg. Då hade dimman lättat.
”Och ändå”, sa vi till varandra, ”är det samma sjö, samma vatten,
samma stränder!" Ingenting har egentligen ändrats.

Det var bara vi som inte såg klart förut. Precis som i livet.

SPRÅKDETEKTIV?

Om du har följande information från ett främmande språk-
kan du då lista ut vad orden längst ner betyder?

1. o gela bood - hon vill ha ägg
2. o sa’ab bood - hon vill ha gröt
3. po’a nyuur bood - kvinnan vill ha yams
4. o po’a gela mor - hans fru(kvinna) har ägg
5. o sid nyuur dite - hennes man äter yams
6. o gela dite han äter ägg

Ägg = ? Kvinnan = ? Vill ha = ?
Yams = ? Äter = ? Gröt = ?

FLER ÄN FEM POÄNG? KANSKE DU ÄR KALLAD.....

SVAR:

1 ägg = gela 1 poäng
2 kvinnan =po'a 1 poäng
3 vill ha =bood 1 poäng
4 yams =nyuur 1 poäng
5 äter = dite 1 poäng
6 gröt =sa’ab 1 päng

Vilka olika betydelser kan ordet ‘o’ ha?
1. Hon 1 poäng 2. hans poäng 3. hennes 1 poäng
4. han 1 poäng

ÖVERSÄTT: HAN ÄTER GRÖT:o sa'ab dite 2 poäng

HUR MÅNGA AV 11 POÄNG FICK DU? FLER ÄN 5?

Du bör se upp! Kanske du är kallad att bli språkarbetare
någonstans i världen? Att bli Bibelöversättare? Att arbeta med
"literacy" i något språk i världen?

Jag önskar att jag själv hade skrivit...

Jag önskar att jag själv hade skrivit Birger Thuresons blogginlägg på Dagens ledarblogg den 12 juli om Obamas tal i Ghana. Det är bra.

LUGN, NÄSTA ÅR ÄR DET ER TUR!

Mer än 80 000 människor bor i de 33 byarna som ligger insprängda i dalarna och på branterna kring berget Oku. Ingen liten kulle förresten! Över 3000 m.ö.h. Kameruns näst högsta berg. De flesta byarna binds samman av stigar. EN stor vulkansjö delar folkgruppen i två delar. Under regntiden är det verkligen svårframkomligt. Man arbetar hårt och odlar mycket: Kaffe, bönor majs – och potatis!

Guds ord kom till Oku på engelska. Sedan,1991,fick man sitt alfabete som godkändes av den lokala språkkommittén. Idag pågår mer än 40 alfabetiseringsklasser runtom i Oku. Nästan 20 småskrifter om olika ämnen har publicerats på språket.

I slutet av 2010 ska hela Nya Testamentet vara färdigtestat och redo för tryckning….Nästa år.
Sverige fick sitt Nya Testamente 1526! Visst var det så…

VARJE DAG KOMMER HON

Hon kommer varje morgon och varje kväll till Lena. Glider in diskret i rummet. Bara för att hälsa på Lena när hon är i byn Bafumen några dagar varje vecka. Ungefär 18 år lär hon vara och ensamstående mamma. Hon säger inte mycket, bara tittar in. Nej,inte riktigt. Hon har ofta med sig något att äta. Majsgröt och kokt kål, guava, rostade majskolvar, kassawagröt med grönsaker, kokta bönor.

Så varje kväll kommer hon in och sitter en stund för sällskaps skull. Nu har Lena och hon börjat läsa Johannesevangeliet tillsammans på engelska. På språket mmen finns ännu inget skrivet. Inte ens ett skriftspråk. Men en dag…

Nu kan du skriva en kommentar!

Nu kan du skriva en kommentar anonymt. Då slipper du krånglet med lösenord.
Men skriv vem du är så att vi kan ha kvar den här vägen öppen!
You are welcome!
Roland

Genom dimman såg jag korset ...

Det var dimmigt och grått i går morse. Dalarna nedanför vårt hus var skymda av diset. Lite grann som det var i mina tankar ... Då såg jag korset genom diset.
Jag har inte sett det förut. Det var i dimman jag såg det. Nere i dalen. Så kan det vara.

Åsknedslag!

En blixt slog ut internetkontakten! Dessutom har vi varit i Yaoundé i en vecka. Därför har det inte blivit något skrivet på ett tag.
Hoppas de fixar kontakten snart. Nu sitter jag på ett annat ställe och skriver.
Förresten resan från Y-dé till Douala tar större delen av en dag med buss. Men det är ingen fara. Man kan köpa snacks genom fönstret då bussen stannar då och då. Eller annars av någon försäljare av jordnötter eller kex som tränger sig på då.

Någonstans längs vägen stannar bussen 20 minuter för lunch. Lena och jag tog grillspett och en slags bulle. Så finns ju alltid kex ...

”Nu får det räcka. Fyra år får räcka!"

”Det är inte det här jag vill leva för!” Hon är ung – kanske 24. Hade ett bra jobb i USA.
På ekonomiavdelningen i ett stort byggnadsföretag. Började fundera: Tjäna pengar. Få det bättre. Lyxsemestrar vid kusten. Samla. Fokusera på sig själv. Kläder och mode och utseende. Är det livet? ”Nu får det räcka. Fyra år får räcka. Jag vill göra något meningsfullt med mitt liv! Vill höra om Gud kan leda mig vidare…”.
Så nu jobbar hon i Kamerun. Med ekonomin på en missionsorganisation. Inte för evigt kanske. Men, som hon sa : ”Jag vill komma loss!”. Vi har ett liv bara. Låt oss förvalta det väl – vare sig vi är borta eller hemma!

Rabatt för takplats på taxin?

Christian var just här. Teamledaren för Bibelöversättarna i Awing. Vi planerade ihop.
Kom tyvärr 4 timmar för sent. Några smärre missöden kom emellan. Taxin, som i Kamerun går vissa sträckor som en buss i Sverige, var full då den kom, fast platsen var betald. Ny taxi fick inväntas. Den avgick från Awing med 14 personer – 5 i de två framsätena, 5 i baksätet, 4 personer på taket. Dessutom ett enormt baggage som tvingade bakluckan att stå rakt upp. De har kapacitet de där små Toyota Corollorna…
”Man fick nästan sitta och trängas!”, tyckte Christian. Skyfallet kom sedan. Taxin tvingades stanna så de fyra på taket fick ta skydd till regnet gick över! Rabatt för takplats? Icke! Betala fullt eller gå av!

Väl ute på stora vägen: Punktering! Så Christian blev lite sen. Nu, efter vår planering, ska han åka med en buss hela natten till en annan ort. Glad i hågen drar han iväg med ett ”Hej då!” Sverige? Nej, Kamerun!

Här var det katastrof …

Den 21 augusti 1986 dog 3000 människor av ett koldioxidutbrott från kratersjön Lake Nyos.
Rykten: Västerländsk vetenskaplig forskning ligger bakom.
Vi var där i fredags. Äventyrlig resa genom djupa lerhål, över steniga berg och rakt genom en flod.
Vakterna visade runt. Det är tyst där nu och tragiskt folktomt. Fast fåglar finns. De var inte rädda att återvända efter katastrofen: jättekungsfiskare, afrikansk skarv, byvävare, rostgumpsvala, brun glada och mer …

Otroligt! Hur kan man som fågelskådare ”råka” få kontakt med Nyos och Bafumen och bli tilldelad både Oku och Awing? Platser berömda för en rad endemiska fågelarter, dvs. sådana som bara finns där i området! Och dessutom känna rätta personerna där ... Bibelöversättning och fåglar – ja det går ihop! Det har jag visat i det andra inlägget.

Här sitter vi tre svenskar på en träbänk och en pall

Här sitter vi tre svenskar på en träbänk och en pall. I ett tomt rum utan elektricitet. Bara ett fotogenkök att koka kaffe på. Utanför västafrikanskt beckmörker. Här sitter vi alltså. Pratar engagerat om fonetiska tecken och om ords uttal på ett språk som pratas i byarna kring Bafumen.. Hur pass konstiga är vi egentligen? Hade de kanske rätt de där från Högskoleverket….? Fast vi är inte ens pingstvänner alla av oss…

Idag lät jag svetsa fast skärmen igen…

Har svetsats ihop bilen idag. Ljuddämparen och skärmen. I lördags var vi nämligen till Nyos och igår åkte jag, Roland, till Oku för tre dagars seminarier med bibelöversättarna och alfabetiseringslärarna om team work. Så idag lät jag svetsa fast skärmen igen…

David och jag! Tänk en exkursion tillsammans i Palestinas träskmarker ...

Såg en kille igår med en fågel han fångat. Fötterna var hopbundna och döden väntade.
Stackars fågel! Den som var född till frihet och glad flykt över berg och dal ...
Då mindes jag vad David utbrast:
”We have escaped as a bird from the snare of the fowlers; the snare is broken and we have escaped” (Ps 14:7). Jesus följde upp: ”If the Son sets you free you are free indeed” (Joh 8:36).
Kul att hitta en fågelintresserad kollega I Bibeln! David och jag! Tänk en exkursion tillsammans i Palestinas träskmarker ...

"DÅ SLIPPER DOM JU ARBETA ...!"

”De är väl glada i u-länderna om de får bistånd, för då slipper de ju arbeta … Vi fick ju minsann arbeta oss upp till vad vi har idag …! Vi fick ju minsann arbeta upp oss ...”

Hon sa det, mamman som inte ville dottern skulle stödja klassens fadderbarn. I början av sjuttiotalet. Vad gör de här barnen idag? De som tog med sig pengar till fadderbarnen? Emma som fick lära sig att afrikaner är lata? Var är de? Vad gör de? De är vuxna nu. Har barn. Och barnbarn. Vilka värderingar har de med sig? Vad har de lärt sina barn? Hur många generationer tar det att förändra attityder?
”Då slipper de ju arbeta..!” Jag tittar ut genom fönstret och ser de Kamerunska bergssluttningarna långt borta. Där uppe på de branta sidorna bor människor. Där odlar man. I slutet av torrtiden är marken hård. En kvinna med ett barn på ryggen, ett i magen, en börda på huvudet och sin hacka på axeln Barnen som går med sina. Tidigt på morgonen. Hur långt ska hon gå? Hur många timmar ska hon hacka upp grästorvor för att göra jorden beredd för plantering innan regnen kommer. Om de kommer. Om hon har pengar till att plantera något.

Hon måste också hinna hem för att göra mat till familjen. Innan dess måste hon hämta vatten – eller skicka sin 7-åring att bära hem vatten. 15 kilo vatten på huvudet. Det klarar en sjuåring lätt. Varje dag. Kilometrar om dagen.

”Då slipper de ju arbeta..!” Jag skulle vilja sätta en hacka i händerna på Emma-mammorna, ge dem trettio kronor – eller femtio för att vara generös – och släppa av dem ute på en hård, torr afrikansk jordlapp. Eller så skulle jag vilja placera dem vid en stupande bergssluttning och säga ”Klättra upp femhundra meter. Det finns lite jord där åt dig!”

Jag skulle vilja säga: ”Här har du hackan och femtiolappen! Där är jordplätten! Den är torr och hård. Men vem vet, det kanske kommer regn nästa vecka! Vem vet? Seså, gå nu och överlev! Det är din uppgift. Se till att du överlever – du och din familj!”

Ja så skulle jag säga.

Kamerun? Nej Sverige!

"Ja, ni har ju en del pingstvänner här på skolan. Hur är de – är de konstiga?"

En fråga från en tonåring? Nej från representanter för HÖGskoleverket till studerande på Örebro Teologiska Högskola! För att undersöka den akademiska kvalitén på skolan ...

Hur fördomsfull måste man vara för att lyckas få jobb på statliga Lågskoleverket? Här i Kamerun tror förresten alla på Gud. Men de är så konstiga, människorna från andra länder ...

Sverige? Nej, Kamerun!

”Psshht!” Jag inser att jag fått min andra punktering på tjugo minuter. Stannar bilen på den skumpiga grusvägen mellan Kumbo och Oku i Kamerun. Inget mer däck. Ensam i bilen med en massa dyr utrustning för en workshop i Oku. Hur långt är det kvar? Vad ska jag göra? Jag kan inte lämna bilen med den här utrustningen? Hur ska jag få däcket lagat?

En motorcykel passerar med tre män. Jag stoppar dem och berättar vad som hänt. De ska till Oku, och visst de kan ta med hjulet till ett ställe där de reparerar däck! Motorcykeln ger sig iväg. Mannen längst bak håller krampaktigt i mitt tunga bilhjul.
Jag ser ekipaget sega sig uppför en lång backe. Okända män. Ska jag få se däcket igen? Kan jag lita på dem? Vad händer om de inte kommer tillbaka?

Ett par timmar senare är däcket tillbaka. Männen sätter på det åt mig. Inte ska jag göra det! Åtta och femtio kostade reparationen. Jag gav dem det dubbla. Glada ger dem sig iväg. Jag träffar senare en av männen i Oku. Jag är känd där nu! Den vite som fick två punkteringar på vägen mot Oku. Sverige? Nej, Kamerun!

”Vi har aldrig sett Awing uppifrån förr!”

De var fascinerade, Bibelöversättarna, att se sin egen bygd
i bergstoppsperspektiv. Det var i lördags. På förmiddagen innan regnet kom. Hela byn kunde man inte se. Awing är stort och bebyggelsen slingrar sig in bakom utskjutande bergsformationer..

Där nere arbetar ett hängivet team med att översätta Bibeln till Awing språket. Någon har upplåtit ett hus till gruppen att användas som kontor. Massor av människor väntar på resultatet…

Lukasevangeliet jobbar man med nu – ett arbete som tar tid. Översättningen ska testas ute i samhället för att se att folk förstår vad man skrivit. Sedan ska den granskas av en speciell översättningskonsult och revideras….

Dessutom pågår ett enträget ALFABETISERINGSPROGRAM i skolor och kyrkor. Tala om folkbildningsarbete!
Många ungdomar och vuxna får chans att lära sig läsa och skriva sitt eget modersmål. De unga går ju i skolan och lär sig engelska. Men många vuxna kan varken läsa eller skriva. Här gör teamet ett stort arbete. Många som kan läsa hjälpligt ställer också upp för att lära andra. Men det finns svårigheter. Folk har inte råd med en läsebok som kostar 17 kronor. Läraren får skriva på svarta tavlan i halvmörka utrymmen. TÄNK OM man kunde sponsra med lite böcker! TÄNK OM!

Awing är ett av de språkteam jag, Roland, har till uppgift att hjälpa att bli än effektivare i sitt alfabetiseringsarbete. Genom att träna dem i planering och ”management”. Nyligen hade vi seminarier i tre dagar om detta. Jag försöker också inspirera och motivera dem på andra sätt. Allt detta kallas ”team building”! Det är ett härligt teamet att arbeta med! Nu planeras en veckolång serie seminarier för Literacylärarna.Det ska handla om undervisningsmetoder och management av literacykalsser.

Men i lördags var vi med Bibelöversättarna/alfabetiseringslärarna på bergsklättring – bara för att vara tillsammans! På måndag ska jag åka till Awing igen och ha en dags ”workshop”. Det ska bli roligt!
Ikväll är Lena är borta i byn Bafumen – som vanligt. Hon kommer tillbaka på torsdag.