VISST HAR NÅGOT GÅTT SNETT ...

Visst har något gått snett med den skapelse vi inbjudits att besöka. Jag såg det igår kväll. Ondskans ursprung, vem kan förklara den? Inte många frågar efter kärlekens, godhetens och den självutgivande omsorgens ursprung. Och ändå: Det onda inte är allt. Det är inte ursprunget – och inte målet.
Det finns en evighetslängtan nerlagd längst inne i varje (!) människa, har jag förstått. Potatisen i den mörka jordkällaren slingrar ut sina gulvita groddar mot ljuset i dörrspringan. När de tränger ut genom springan i ljuset, ändrar de färg, blir gröna, bredbladiga. Så är det, tänker jag, med människorna. Varifrån kommer denna längtan efter kontakt med det bortomvärldsliga – med det gudomliga? Med Gud. Varifrån? Han som gav oss livet lade ner denna kontaktlängtan och möjlighet längst därinne. Annars vore inte kontakt mellan Gud och människa möjlig. Så söker vi ständigt, sträcker oss mot ljuset. Genom halvdunkel och dimridåer. Mot ett ljus som finns där borta. Mot den Gud vi inte kan förstå, men som kom, och sa att han är världens ljus. Alla når inte fram till ljuset i dess fullhet. Vem gör det? Bara Ljuset självt vet vart det når. Och Ljuset längtar att penetrera varje liv som är i skymning eller mörker. Är det genom oss det ska ske? ”Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg…?”. Så sa han ju en gång, han som kom att uppenbara Guds kärleks ljus…..

Det mest oerhörda är detta, att Gud själv kom att dela vår erfarenhet av livets kluvenhet! Han kom att dela vår kamp, att göra sig utsatt och sårbar på våra villkor. Det kan jag inte förstå. Det är orimligheters orimlighet. Detta är inte religion. Det måste vara Gud.