"Där borta ligger mitt hus! Bakom eukalyptusträden vid foten av berget!"
Hon gick på vägen i uppförslut med en bebis på ryggen. Vi tog upp henne i bilen, eftersom vi såg hon var en av deltagarna i kursen för alfabetiseringslärarna. Varje dag har hon kommit. För att lära sig hur man lär andra att läsa. I morse kom hon för sent till kursen. Varför måste alltid folk komma försent?
Nu tog vi upp henne i bilen. Henne och bebisen. "Oh, vilken tur jag har...!". "Bor du här borta?" frågade jag. När vi åkt långt, sa hon: "Ni kan släppa av mig där vid gräshuset, så tar jag en genväg hem!". Bakom majsplanteringar och buskar skymtade hennes hus. "Hur lång tid tar det för dig att gå till Awing och lektionerna?" Kunde alltid vara roligt att veta, tänkte jag. "Två timmar", sa hon. "Två timmar? Och två timmar tillbaka på kvällen?"
"Ja..", sa hon. "Ha nu en bra resa nu till Bamenda! Och tack att jag fick åka med." Så gick hon iväg genom majsen med bebisen på ryggen. På tisdag ska vi ses igen. Nere i byn. Två timmar bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar