DET ÄR INTE LÅNGT OCH VÄGEN ÄR BRA!

Vi åkte The Ring Road upp mot Nigeriagränsen i veckan med våra gäster Bruno och Barbro. Bruno tyckte att folk alltid svarade samma sak då man frågade om vägen: "Det är inte långt. Och vägen är bra!"

Ville man vara mer specifik kunde man fråga: "Hur lång tid tar det?" Svaren var olika. "En timme." "En och en halv timme." "Med den där bilen tar det en halvtimme!"

Det är bra med alternativ. Då kan man välja svar. Allt efter behag. Det ju populärt nu för tiden.Väl?

PÅ VÄG MOT EUROPA

Häromdagen satt de där och vilade i ett träd längs ”the Ring Road” i nordvästra Kamerun. Ladusvalorna. Vi åkte förbi i dammet och stannade till. Det måste man då man ser europeiska gäster mitt ute i den afrikanska ”bushen”.
De satt samlade precis som de gör på hösten i Sverige. I flockar sitter de där. Så plötsligt är de borta. På väg till Södra Afrika. Nu satt de och vilade på resan mot Europa. Det måste de få göra. Resan är lång och farorna många. Men nu får de nog putsa till sina fjädrar och dra vidare ganska snabbt om det är Småland eller Lappland de siktar på. Vägen är lång.

”NEJ DET HÄR KAN INTE VARA VÄGEN!”

Det vi trott var en väg smalnar av och försvinner in bland stenbumlingar och högt gräs. ”Vi måste ha tagit fel någonstans!” Mödosamt vänder vi den lilla Suzuki-jeepen. Lena och jag och våra gäster Bruno och Barbro ser oss omkring. Det finns inte en människa inom synhåll. Ödsligheten är total.
”Kimbi Forest Reserve” stod det på en skylt vi nyss passerat. Stenarna på vägen är bitvis så vassa att det är ett under att däcken inte skärs sönder.

”Vad gör vi om bilen går sönder?” ”Då får vi stoppa en bil och be om hjälp!” Bil? Vad då för bil? Imorgon? Eftermiddagen är sen och mörkret kommer halv sju. Då ska man inte vara ute. Jag vet vad alla tänker: ”Ska vi hinna fram till det bokade gästhuset i tid?”

Då dyker plötsligt en man upp ur snåren på en cykel. ”Var går vägen till Bum?” frågar vi. Mannen pekar in på spåret vi just gett upp hoppet om. ”Där!” säger han. ”Fortsätt bara så kommer ni till Bum!”

Gästhuset ska finnas i Bum som är utsatt som en by på kartan. Tyvärr visar sig Bum vara en hel region snarare en by. Bum-pricken på kartan visar sig heta Kimbi. Fast där är inte gästhuset, får vi veta. Det ligger i Funfuka. Vid en rondell i Funfuka. ”Tyvärr har dock en bro kollapsat på vägen dit.” Det måste ha skett igår, eller förra veckan, tänker jag. Varför har ingen sagt något? ”Nej det hände förra året!” blir vi upplysta om. Ok, vi förstår.

”Ni måste åka en lång omväg för att komma till Funfuka Först tre kvart till Misaje. Sedan ytterligare tre kvart till Funfuka!” Jag vet vad Bruno tänker: ”Tre timmar till alltså!”

”Finns det något gästhus här i Kimbi?” frågar jag. ”Javisst. Där vid byrondellen!” ”Ni rekommenderas att inte fortsätta nu. Ni hinner inte fram innan det blir mörkt. Dessutom var det ett väpnat rån på vägen i lördags!”
Hela familjen med huset är baptister och husfadern informerar oss – troligen för att vi ska känna oss trygga: ”Jag har varit borgmästare tidigare här i Kimbi!” Så kom det sig att vi sov gott (de flesta av oss) den natten hos en privatfamilj i Kimbi. Madrasser på golvet funkade bra.

NÄR ETT FIASKO HOTAR

”Kan du inte komma upp till oss i Mbembe och ha en kurs med språkteamet?” Två gånger hade jag fått frågan. Men Ako, där språkteamets konor finns ligger långt från Bamenda. Nära gränsen till Nigeria. Och där hade jag aldrig varit. Inte heller har teamet hört till ”mitt” område tidigare. Usla vägar leder dit hade jag hört.

Nu blev det bestämt att vi skulle åka dit ändå. En hel del förberedelse i form av ett Powerpoint program och annat hade krävts. I Ako finns inte el, men en ny bensindriven generator skulle det finnas hade man försäkrat mig. Teamet såg fram mot besöket och skulle samlas trots att det var i påskveckan.

Resan börjar. Vi övernattar i Bafumen – ”Lenas by”. På morgonen blir jag bedrövligt medveten om mitt stora misstag: Jag har glömt projektorn hemma! Kamp. Fiasko. Kan jag lösa det utan materialet jag förberett? Till slut ger jag mig iväg till en annan plats och lyckas få tag på kartongskivor och märkpennor. Kanske jag kan rita något? Att åka tillbaka till Bamenda skulle förskjuta hela resprogrammet och vi skulle komma för sent till gästhuset i Bum.

Så åker vi. Efter en natt i Kimbi (se annat inlägg) kommer vi till den lilla staden Nkambe. Därifrån går en usel ”väg” upp till Ako alldeles vid gränsen till Nigeria.
Vi ska just åka från Nkambe då en tanke slår mig: Tänk om det finns någon här i ”stan” som har en projektor att hyra ut? ”Testa i baptistkyrkan! De har visat film någon gång” tipsar man mig i en affär. Tyvärr, pastorn är borta… Åter till affären. ”Testa med Fackelbärarna!” Vi gör så.

Så kommer det sig att jag nästa morgon packar upp en splitter ny projektor – helt oanvänd – ur dess kartong. Kopplar den till laptopen och har mina lektioner. De 13 deltagarna i teamet som samlats den här skärtorsdagen är mycket intresserade.

”Jag förstår nu att det hade varit svårt för dig att ha de där lektionerna utan projektorn!” säger Barbro.
När timmarna gått hackar generatorn till och dör. Ytterligare bensin kan bara köpas i Nkambe. Två timmars resa bort. Men det gör inget. Jag har inget mer att tillägga. Kursen är över. Bensinen räckte exakt tills allt var klart!

ÄR DET INTE SÅ ETT BÖNESVAR SER UT?

I all sin enkelhet. Och härlighet.

VÄGVISARE

Tänk vad skönt med en vägvisare! Äntligen! Nu löser det sig! Plötsligt stå det en skylt där vid en liten korsning mitt ute i tomma intet någonstans mellan Kimbi och Misaje i den Kemerunska ödemarken… Låt se nu….? Vart går vägarna? Ska vi ta av åt höger eller vänster….eller är det rakt fram vi ska åka? Fyra par ögon stirrar. Fyra hjärnor tänker febril. Sedan återstår bara att chansa. Vi tar den väg som ser bäst ut.

Visst är det väl viktigt med vägvisare? Eller hur? I livet menar jag. Men vilket kaos de kan ställa till om den som gör skylten inte själv vet vägen… Vad snett det kan gå. ”Om en blind leder en blind…”
En karta där en region ser ut som en by. En skylt utan relation till den omgivande terrängen. Så vilseledande.

Jag minns en som fått instruktionen inför en militär orientering:” Om kartan och verkligheten inte stämmer överens – då är det verkligheten ni ska följa!”

Kan det vara så även i livet att det finns kartor som visar fel? Och vägvisare som bara ökar förvirringen?

”Som himlaljus i världen..” (Fil 2:15) Så var det mening vi skulle vara. Himlaljus. Stjärnor på natthimlen. Det är de som leder flyttfåglarna tillbaka hem.

INGA PROBLEM! VI STÄLLER UPP!

I måndags hade vi planering i Mbengwi.Entusiasmen i det lilla taemet var stor. Syfte: Ett projekt för att verkligen försöka marknadsföra allt som publicerats på Meta och för att informera om alfabetiseringsklasserna och värva deltagare till dem.

Så här har vi tänkt:
Vi hyr en lokal vid marknaden och målar den fint.
Abraham med en fårhjord på en helvägg kan väcka intresse i den här kulturen.
Texter på Meta-språket på väggarna. Lärare ska vara där och förklara orden och bokstäverna och visa hur en lektion går till.

I lokalen ska också all litteratur finnas att köpa. Vi ska ha "erbjudanden" och musik. Och så matservering(som sköts av en privat). Ingen ska betalas - alla är frivilliga! "Inga problem. Vi ställer upp!" Så säger dem i teamet.

 De medverkande ska ha speciella T-shirts med en bra text. På marknaden ska några gå omkring och sälja lite skrifter och inbjuda till butiken.

Radion ska skicka gratis reklam trodde någon! Låt oss hoppas det ska bli så.
Ingen som besöker marknaden ska missa att något nytt har hänt på Mbengwis marknad!

Målet? Intresset för läsklasserna ska öka påtagligt! Mycket mer litteratur ska spridas!Bara genom att det finns gott om böcker i olika ämnen kan man lära sig läsa bra.Samtidigt arbetar vi på att alfabetiseringsklasserna ska fördjupas så att de ännu mer tydligt kan påverka människors liv och vardag! Och vi testar nya metoder för att effektivisera undervisningen. Att bygga ord med "bricks" jobbar vi med nu. Precis som när man murar en vägg. Sten på sten. Stavelse på stavelse.Bokstav på bokstav.

Nästa vecka väntar en liknande planering i Oku! Och sedan...?

Klockargårdskyrkan i Malmbäck - literacylärarna i Mbengwi och Oku! Hand i hand.Tillsammans med andra som också är med i teamet- Globalt och lokalt förenat.

FISKBEN I SANDEN

Satt utanför dörren på ett språkteams "office" och åt mat häromdagen. Ris och fisk. Vi hade en "workshop" för alfabetiseringslärarna. Nu var det lunchrast och jag spottade ut några fiskben i sanden. Små tunna fiskben.
Det var då jag såg den, myran. Hon hade sprungit på ett ben och "bestämt sig" för att släpa bort det. Men benet hade fastnat mellan några gruskorn. Den slet och slet. Tanken att ge upp föresvävade den inte. Jo, nu stack den iväg några centimeter! Men nej, nu var den tillbaka vid benet igen. Nytt slit, Envist slit. Ge upp? Nej, varför det? Benet fanns ju kvar.
Lekte med tanken att hjälpa den lite på traven, men, nej jag ville se hur det skulle gå.
Nu dök en kompis upp. Två myror på samma ben. Slet och drog.Milimetrar framåt.

Då kom den tredje myran. Högg tag i ett närliggande fiskben. Ett bra grepp. Benet stod som ett spröt rakt upp. Och så kutade den! I full fart med fiskbenet som var flera gånger dess egen längd. Ja, den formligen sprang. Snart var den flera meter bort i ändan av vattenrännan.

Vid min fot kämpade de andra på med det tyngre benet. Det som hela tiden fastnade i allt möjligt... Såg inte att de kollade avundsjukt på den andra som hade sätt lätt för sig. Eller som hade en lättare börda..eller lärt sig ett bättre grepp... Nej det såg jag inte. Såg bara att de fortsatte.

Nu var det dags att fortsätta "workshopen". Dra i några nya tåtar. Försöka inspirera och öva några metoder att bättre kunna lära fler att läsa sitt eget modersmål. Alfabetiseringskurserna har pågått några år nu. Tänk vad alfabetiseringslärarna kämpat. En del har gett upp. Andra fortsätter. Kanske det ska lossna nu och tempot öka...

Jag kastar en blick bortåt vattenrännan. Ser den inte längre nu, den snabba! De andra två har blivit tre. Och de knogar på.

MÄTER MAN UTVECKLING MED TVÅL?

Kom att läsa en undersökning som gjordes i ett alfabetiseringsprojekt för ett par år sedan: "80% av lärarna var entusiastiska över sitt arbete och de vittnad om hur deras liv hade förändrats" som ett resultat av engagemanget i läsundervisningsprojektet:"Nu har vi råd med minst 4 tvålar per månad!" En universaltvålkub är det i sanning: Den används till både klädtvätt, disk och att tvätta kroppen.

Alfabetiseringslärarna är volontärer.Deras ersättning är blygsam. Men nu kan de köpa tvål. Så de kämpar vidare. Inte alla, men många. Vissa söker bättre betalda jobb. Arbetet hänger på dem som stannar.
"Nu när jag kan läsa vågar jag fråga mycket mer ute i samhället, t.ex. hos myndigheterna! Förr var jag rädd att bli betraktad som dum eftersom jag inte kunde läsa information!" En läsklassdeltagare om hur läsundervisningen påverkat livet.
"När jag fick läsa om HIV/AIDS på mitt eget språk förstod jag bättre vad det är! Nu kan jag prata med mina barn om sjukdomen."  Tack vare en liten berättelse om Aids som översatts till det egna språket och används i läsklassen.

Fast....hur mäter man levnadsstandard och utveckling?
Där i byn vet man nog inte mycket om Human Development Index (HDI), som mäter BNP/capita, förväntad livslängd och utbildningsstandard. Inte heller är väl PPP, köpkraftsparitet, GEM, Gender Related Index, GEM, Gender Empowerment Index eller HPI, Human Poverty Index något man diskuterar varje dag…

Men tvål känner man till. Nödvändigtvis. Frågan är om statistikerna vid skrivborden går ner på tvålnivån? Hoppas det. Någonstans där bland siffrorna i livslängdskolumnen finns naturligtvis tvålen. Anonym och onämnd. Men nödvändig. För de som inte känner till HDI är det tvålen som gäller som mått….

GUDSTJÄNSTORDNING

Först in först ut! De första till kyrkan får första bänkarna. De som kommer sist hamnar längst bak.Bänkarna fullpackade! "Träng ihop er!" Efter gudstjänsten börjar de som sitter på första raderna att gå ut genom mittgången.Först naturligtvis pastorerna. Sedan följer bänkraderna efter undan för undan. Sist in sist ut!

Men innan dess ska förstås hönan och kassavaroten som någon lämnade i kollekten auktioneras ut! Inkomsterna redovisas noga på storbildsprojektion nästa söndag: Insamlat i gudstjänsten, i söndagsskolan..Insamlat till Haiti....

Utanför står pastorerna och hälsar på alla som går ut....

Efteråt saft och bullar vid vårt hus med en kamerunsk kollega och hans barn. Barnen ville så gärna se vår 7 hundvalpar... Låter som en idyll? Well, det är en del av livet...

JESUS GICK VIDARE......!

Varför har jag läst den här julklappsboken två gånger på kort tid? ”JESUS GICK VIDARE OCH KYRKAN STÅR KVAR”. Författare Carl-Henrik Jaktlund,

”Hoppas denna enkla bok direkt från hjärtat får vara till nytta och betydelse för livet och för tron.” Så har författaren skrivit på försättsbladet. Det är en bok från hjärtat. Ärlig. Självutlämnande. Rannsakande och kritisk men ändå med framtidshopp. Det är ingen betraktelse eller teologisk utläggning. Mer som ett uppriktigt samtal vid köksbordet. Med köksbordsord. Ett samtal utifrån egna upplevelser – men som också är så många andras. En bok för alla med rötter i frikyrkan!

”70-90 procent av alla tar alltså sina avgörande beslut kring tro före tjugo års ålder”. Frikyrkorna skulle ha haft över två miljoner medlemmar idag om de som varit en del av barn- och tonårsverksamheten hade stannat kvar. Alla brinnande hjärtan. Vad händer med dem? Den här boken handlar om detta. Ett samtal om trons utveckling och kamp: Tonårstro. Vuxentro. Att uppleva” trons vakuum”. Troskriser. Tydlighet. Radikalitet. Nyanser. Trovärdig tro. Barnslig tro. Barnatro. Inga klichéer om vad tro är.

Boken är äkta. Berörande. Engagerande. Nog därför jag läst den två gånger nu… Och så det att man känner igen så mycket… Carl-Henriks egna upplevelserna speglas gång på gång i den fascinerande berättelsen om Emmanusvandrarna i Lukasevangeliet. ”Hade min gudstro funnits kvar utan den? … Tänkbart, men säkert är det inte”.Jag älskar också den berättelsen. Har läst den på nytt nu.

Ibland orkar man inte läsa böcker som bara skrivits för att ”uppbygga”. Den här boken brottas med frågor som är svåra. Inga schablonartade påståenden och plattityder. Men många rader är starka…

Det här är inte försök till en recension. Ville bara säga att jag läst en julklappsbok två gånger nu. Det händer inte så ofta… Har du läst boken?

VI BOR DÄR INGEN KUNDE BO!

Kullen vi bor på var obeboelig! Där begravde man folk som dött ”på onaturligtvis vis”.
Sådan mark var drabbad av förbannelse och olycka. Vem ville bo där? Så marken uppläts till tyska missionärer. De byggde sitt hus där. Och en Bibelskola. Nu kryllar det av bibelskoleelever här. Från olika håll i landet. Kanske är de 200 och två år studerar dom. Klockan fem drar de igång. Lovsång och bön klockan fem. På morgonen alltså!

Kyrkan är stor. Varje söndag samlas många till gudstjänst där. Lovsång och dans. Predikan. Bön. Evangelisation. Musik.

Tänk att en så stor anläggning vuxit upp här på kullen. Men det var ju ändå ingen som ville bo här! Inte på den här obeboeliga backen. ”Vart ska du?” frågar taxichauffören. ”Till Full Gospel Mission Hill!” ”Ok!” Inget mer behöver sägas.

Inte idag. Förr var det annorlunda. Ödets ironi? Eller är det Guds humor? Kanske rent av ett Guds tilltal:"Frukta inte mörkret!"
Hur var det nu Jakob sa för länge sedan? "Sannerligen här bor Gud! Och jag visste inte det!"...Och han kallade den platsen Betel. Det betyder Guds hus.

Jag hör dem sjunga nu i kyrkan därnere i backen...

"LENA, VARFÖR HAR DU INTE SAGT TILL MIG?" ROPAR KUNGEN.

"Lena, varför har du inte sagt till att du skulle komma med gäster?" Kungen låter nästan lite upprörd. Fast jo, det var en person fått i uppdrag att meddela vår ankomst! Men han hade väl glömt... Sånt händer.

På det stora hela finns det stor anledning att vara tacksam för den positiva och förväntansfulla attityden hos människorna i Bafumen inför utsikten att mmen språket snart ska ha ett eget skriftspråk! Böcker ska kunna skrivas. Läsklasser startas. Och för många är utsikten att Gud en dag ska kunna tala till dem på deras eget språk, en stor sporre.

Ja, han är lite besviken, kungen (fonen). "Om jag hade vetat att ni skulle komma hade jag kunnat be palatsets kvinnor att göra mat som jag kunnat bjuda er på!"

Egentligen kallas han "fon of fons", Kungars kung. För han lär vara lite över de andra.
Men visst finns det väl en annan också som bär det namnet? "Kungars Kung och Herrarnas herre!" Det låter bekant på något sätt. Jag tror att det kommer att stå om honom i någon av böckerna som en dag ska finnas på språket Mmen.

NU STANNAR ELEVERNA KVAR EFTER LEKTIONEN OCH BYGGER ORD!

”Att göra ord och meningar är som att bygga en mur eller ett hus av tegelstenar!”
Så sa vi, då träklossarna introducerades för lärarna i läsklasserna på lärarkursen för ett par månader sedan. Vi övade hur man skulle använda dem. Wilfred var läraren som fick ansvaret att testa metoden i sin undervisning.

”Hur har det gått med klossarna?” frågar jag projektledaren Richard. ”Det har blivit succé. Nu använder Wilfred klossarna både i vuxenklasserna och på lektionerna i skolan!” förklarar han. ”Eleverna stannar kvar efter lektionen och försöker bygga ord med klossarna!”

Så nu har vi beställt ett stort parti klossar som ska räcka till alla 24 klasserna i Mbengwi. Tack vare att vänner i Malmbäck lovat stödja projektet. Nu planerar vi för en satsning på att trycka upp och marknadsföra all litteratur som någonsin producerats på meta språket. Det är ett spännande arbete. Ska berätta mer om det senare. På måndag ska teamet mötas och planera.

Läsundervisningen är viktig för utvecklingen. Den kräver material att läsa. Bra läsmaterial. Material om hälsa, malaria, HIV/aids, odling, affärer, vattenrening, Bibeln, lokala ordspråk, berättelser, sånger…

En utmaning. Men lite rädd är jag. Rädd att det inte ska finnas medel att göra det som behöver göras.
Att vi måste prioritera bort några viktiga bitar.

Men vi måste våga försöka.

OM DU HAR VÄGARNA FÖRBI AFRIKA

Om du har vägarna förbi Afrika nån gång så missa inte Chi lilla gästhusservering. Kycking och ris för 12 kronor hos Chi är värt priset! Vi var nio som åkte dit i söndags eftermiddag. Först kyrkan. Sedan bergsbestigning och vandring runt Awingsjön. Sen mat hos Chi.

Han ringde mig på kvällen och frågade hur hemresan gick. "Den gick jättebra." sa jag. Nämnde inte att det var mörkt då vi åkte. Den vägen ska undvikas i mörker. "Din mat var jättegod! Du vet hur man gör god sås till kycklingen. Jag kanske kommer med fler gäster någon gång!"
Ett belåtet skratt. Det var förvisso det han ville höra. Att hans mat är god alltså.

IT'S THE AFRICAN CULTURE!

De låg vid sina säckar på kanten av stigen. Säckarna var proppade med morötter och stigen ledde från de höga Awing bergen ner mot den slingrande vägen mot Bamenda. Måste ha varit ett slit att ta fram säckarna till stigen! "De odlas däruppe bortom krönet på bergsåsen" säger de och pekar uppåt sluttningen. "Ska ni sälja morötterna på marknaden?" frågar jag. "Ja visst!" "I Bamenda?" "Nej längre bort. De skickas till Gabon!" Morötter som 'cash crops.' Till grann-landet i söder. Och jag som trott de var odlare för den lokala marknaden!

Under samtalets gång dras buntar av morötter upp ur en säck och delas ut till oss som stannat till. Med förvånade blickar ser vi på männen och Patrik, vår följeslagare. "It is the African culture!" förklarar Patrik och skrattar. The African culture! Ett fint drag, faktiskt i den afrikanska kulturen. "Varsågod. En morot!"

HUSPROBLEM

Vi kommer att behöva få tag på ett nytt hus att bo i om några månader. Bäst att börja leta redan nu tänkte vi. Sagt och gjort. Vi tog en promenad och kollade vad som fanns. Det blev snabbt napp. "Ni kan få hyra mitt hus däruppe på kullen!" sa mannen vi träffade. Häftigt palats. Inte riktigt klart än. Men rymligt vore det ju. "Nej tack, det får nog vara, tror vi. Vi vill nog leta efter något diskretare och mer smidigt!" "Ok, inga problem!".

Det är fler som har husbekymmer i stan. Ett dekret påbjöd häromdagen att alla små affärer inrymda i praktiska containrar runt om i stan omedelbart måste stänga. Containrar ska inte längre tillåtas. Inte trätak heller. Hus ska vara byggda på riktigt vis. Murade. Så nu rivs det och flyttas runtom. "Vem kommer att bygga här nu då?" frågade jag ägaren till den nu tillbommade containern där vi varit stamkunder länge. "Ingen!" blev svaret. Jag förstår. det kostar att bygga.

Affärsinnehavarna försöker nu överleva genom att sätta upp sina stånd utan tak här och där längs vägarna istället. "Ashia!" får man säga då man handlar där. "Beklagar!"

.

DU BÄR SOM ETT BARN!

När Lena är i Bafumen bor hon hos sin vän Kristina. Förra veckan följde hon med henne ut och jobbade på farmen. Det är hårt jobb att hacka i torr jord. ”Varför hackar ni nu? Det är ju så torrt. Inte kan ni plantera nu?”
”Vi måste vara beredda. Den 15:e mars när det första regnet kommer – då går vi ut och planterar direkt!” Arbetsamhet.
…….
”Du måste vila nu!” säger Kristina till Lena. ”Du får inte ta ut dig! Du är inte van vid sånt här arbete.” Omsorg.
Nästa dag tar hon med Lena för att samla ved istället i skogen. Lena samlar grenar och lägger dem på huvudet, som man ska.
”Du bär som ett barn!” utropar Kristina och skrattar. Så här bär man. Uppriktighet.

”Varför gick ni till skogen och inte till åkern den andra dagen?” frågade jag efteråt.
”Jag tänkte det är lite lättare för Lena än att hacka i jorden!” sa Kristina.
Arbetsamhet. Omsorg. Uppriktighet.

Och så lär sig Lena orden. Och meningarna: ”Jag måste vila nu”. ”Vad är det här?” ”Vi går dit upp”…

Hon åkte just igen dit ut till byn. Kommer tillbaka på torsdag.

BOR NI KAMERUN NU? DIT KOMMER JAG VARJE ÅR!

Vi lärde känna varandra i Liberia. Åkte med vår lilla Suzuki omkring i byarna. Hade möten. Det handlade om att utrusta sig med Guds vapenrustning. Efesierbrevet 6. Vi hade en bild på en soldat som vi klädde med de olika delarna av ”Guds vapenrustning”: trons sköld, frälsningens hjälm, rättfärdighetens bröstpansar. Och som skor på fötterna ”ivern att utbreda fridens Evangelium” .
Jag talade. Min vän tolkade. Det var länge sedan. Trettio år sedan. Vad sa jag? Förstod folk vad vi pratade om? Betydde det något för byfolket? Vet inte. Men vänskapen mellan min vän och mig befästes.

Sedan kom inbördeskriget. Och soldaterna. Förödelsen. Inte ”fridens evangelium” precis. Landet trasades sönder. De vadade över gränsfloden till Guinea med barnen på ryggen, vår vän och hans fru. Undan kriget i Liberia. Hjälptes av en vän att komma till USA med sin familj.

Han är pastor nu. Reser runt och predikar i USA och Afrika."Fridens Evangelium". Billy Africa, minns jag att han kallade sig som ung. Häromdagen fick vi mail-kontakt. ”Bor ni i Kamerun? Dit kommer jag varje år på besök!...Bamenda?...Till den staden brukar jag alltid bli inbjuden!”
”I can’t wait to see you!”
Inte jag heller.

KOMMER NI IHÅG?

Tittade in på barnhemmet där Ellen gjorde en insats förra året. Hälsade på Mummy och Daddy och alla barnen. De höll på att öva en välkomstsång ifall någon besökare skulle dyka upp...

"Kommer ni ihåg Ellen?" "Jaaa!" "Kommer ni ihåg vad hon lärde er?" "Jaa!"

BUSKSKVÄTTOR I KAMERUN!

Tog en långpromenad idag på eftermiddagen. I sluttningen upp mot barnhemmet, där vår dotter Ellen hjälpte till ett tag i höstas, höll de till, buskskvättorna. Minst ett tiotal såg jag. Det växer högt gräs och buskar där, så det påminner nog om något därhemma. Undrar varifrån i Europa de kommit? Kan det vara Sverige? Småland?

Jag kan aldrig upphöra att fascineras av hur flyttfåglarna kan hitta vägen. Och varför stannar de inte här då våren kommer i Sverige? Jag bara undrar... På rapporteringsajten Svalan hittar jag inte ett enda exemplar som dröjt sig kvar någonstans i Sverige. Lika bra det. Hur kul vore det för en buskskvätta att vara i Småland nu? Tänk om de bara visste hur kallt det är i Sverige det här vintern! Men det vet de inte....

Och ändå. Snart drar de norrut... De jag såg idag sjöng inte. de betedde sig som hemma, men de sjöng inte. Så nu drar snart iväg. Dit där de kan sjunga på nytt.

33,33% CHANS ATT GISSA RÄTT?!

Nu är Lena i byn igen någon vecka. För att öva språket. "Jag har nu en språklektion", stod det i smset som just kom. Jag letade fram en bild på huset hon och Ellen bodde i då de var där sist. Det är väl där hon får bo nu också. Eller i grannhuset.

Obs! Bara en av bilderna ovan är från Bafumen! Här testas din urskiljningsförmåga.

LENA BLEV SÅ GLAD!

Lena har bestämt sig för att bo lite längre perioder i Bafumen nu. För språkets skull. Men var? den tidigare bostaden är nu upptagen? Då kom ett mail: "Jag har ordnat så att du får bo hos min mamma!" . Henne känner Lena bra. Hon har varit hennes informant från början. Nu får hon bo där. I ett jordhus. Utan elektricitet. Utedass med hål i golvet. Vatten...?
Lena blev så glad! Hon längtar till Bafumen. Och nu vet hon var hon ska bo!

DET ÄR FRESTANDE NÄMNA NAMN...

Tre veckor i ett iskallt och vitt Sverige! Hälsat på våra vänner. Släktingar. Barn. Firat min mammas 90-års fest! Inte illa att fylla så pass mitt på julafton! Det har hon alltid gjort - fyllt år på julafton alltså. Nu är hon 90. Och hon ber för oss varje dag... Inte klagar hon på att vi åker tillbaka till Kamerun heller. Det är så självklart för henne!

Så flyttade vi våra saker från huset vi sålt. Borde man slänga allt man inte visste man hade? Även om det är fullt användbart? Det är en fråga med flera bottnar...

Det starkaste bestående intrycket är ändå den enorma upplevelsen av att ha så fantastiska vänner därhemma:
- Enskilda människor i Malmbäck!! Vi som inte ens är urinnevånare! Har ju bara bott där något decennium!
- Malmbäcks Frikyrkoförsamling, som stöttar oss på olika sätt. Det var roligt att besöka Klockargårdskyrkan igen!
- Vår kära, underbara släktingar, som slitit för att vi skulle överleva...
- Och på Viebäcks Folkhögskola: Jullunch!
- Så kul att prata med ett par f.d. Outlookare i Linköping också!
- Glada att vi också fick en chans att träffa vännerna på Folk och Språk!

SOLSKEN OCH ÄNDÅ INTE KLART!

"Jaså, ni åker tillbaka till Afrika nu? Ja, där är det väl varmt!?" Ungefär så brukar det låta. Ja, vad ska man säga? Sannerligen inte lätt att veta hur det är i Afrika. Värmen är det vännerna i Sverige lättast associerar till. Inte minst då man lämnar ett snötäckt Sverige gastkramat av kyla mellan 10-30 grader! Minus.

Så hur är det då i Kamerun? Ut ur flygplanet efter en seg resa via Etiopien och Ekvatorialguinea.
Flygplatsen i Douala, Kamerun. En vägg av het luft. 30 grader varmt. Var gör man av tröjorna snabbt? (Tur att Linus tog våra vinterjackor och kängor i Stockholm!)

Efter en dagsresa i buss äntligen hemkommen till Bamenda! (Lena åkte till Yaoundé). På natten två filtar för att inte frysa. På dagen i arbetsrummet: en T-shirt, en skjorta och två tröjor (tjocka). För att inte frysa. Men ute skiner solen. Varmt.

På morgonen är det helt molnfritt. Ändå inte klart! Ett kraftigt grålila täcke hänger över stan och bergen. Segar sig kvar som ett dis. Harmattan! Stoft från Saharaöknen eller området däromkring. En halv kontinent bort. Det är torrtid i Kamerun nu.

Alla ytor i huset vi ska bo i är täckt av tjocka dammlager! Städade de inte ur efter sig de som bodde här? Förvisso gjorde de det! Man får torka av. Det är torrtid. Harmattan kommer man inte undan. Jo, den upphör i April då regnen kommer. De som håller på till November....

TÄNK, DET HAR JAG ALDRIG SETT FÖRUT!

Busstationen i Douala tidigt i tisdags morgon. "Den där bussen går till Bamenda!" sa man och pekade på ett fordon som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Ingen idé att kolla däckkvalité och annat av säkerhetsintresse. Det fanns ändå inget alternativ! Bara en eller två fanns redan i bussen. Skulle alltså dröja innan bussen blev full. I Kamerun går inte bussarna efter klockan, utan efter "fullhet". Ganska fiffigt och miljösmart.

Satte mig på min plats och läste medan timmarna gick. Intressant bok, faktiskt: "Människa och mer" av Bengt Holmberg som varit teologiprofessor i Lund. En bok om Jesus. Där på busstationen en tidig morgon i Douala. Det står många religiösa sentenser på fordon och byggnader runt om i Kamerun. Den här boken går lite djupare. I forskningen om Jesus och hans samtid och tolkningen av hans anspråk. Om den stora frågan om vem han var! Är.

Bussen fylls. Chauffören klättrar in. Startar åbäket. Nu ska vi åka. Då böjer han huvudet ner och vilar det på sina händer på ratten! En lång stund. En stilla bön. Till Jesus anar jag. Den chauffören såg inte ut att ha studerat teologi någon längre tid. Men Jesus kände han.

Vi anlände till Bamenda sent. Dags att lasta av taklasten där min väska låg. Men först - huvudet mot ratten. En lång stund. Tänk, det har jag aldrig sett förut...