Vi lärde känna varandra i Liberia. Åkte med vår lilla Suzuki omkring i byarna. Hade möten. Det handlade om att utrusta sig med Guds vapenrustning. Efesierbrevet 6. Vi hade en bild på en soldat som vi klädde med de olika delarna av ”Guds vapenrustning”: trons sköld, frälsningens hjälm, rättfärdighetens bröstpansar. Och som skor på fötterna ”ivern att utbreda fridens Evangelium” .
Jag talade. Min vän tolkade. Det var länge sedan. Trettio år sedan. Vad sa jag? Förstod folk vad vi pratade om? Betydde det något för byfolket? Vet inte. Men vänskapen mellan min vän och mig befästes.
Sedan kom inbördeskriget. Och soldaterna. Förödelsen. Inte ”fridens evangelium” precis. Landet trasades sönder. De vadade över gränsfloden till Guinea med barnen på ryggen, vår vän och hans fru. Undan kriget i Liberia. Hjälptes av en vän att komma till USA med sin familj.
Han är pastor nu. Reser runt och predikar i USA och Afrika."Fridens Evangelium". Billy Africa, minns jag att han kallade sig som ung. Häromdagen fick vi mail-kontakt. ”Bor ni i Kamerun? Dit kommer jag varje år på besök!...Bamenda?...Till den staden brukar jag alltid bli inbjuden!”
”I can’t wait to see you!”
Inte jag heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar