Satt utanför dörren på ett språkteams "office" och åt mat häromdagen. Ris och fisk. Vi hade en "workshop" för alfabetiseringslärarna. Nu var det lunchrast och jag spottade ut några fiskben i sanden. Små tunna fiskben.
Det var då jag såg den, myran. Hon hade sprungit på ett ben och "bestämt sig" för att släpa bort det. Men benet hade fastnat mellan några gruskorn. Den slet och slet. Tanken att ge upp föresvävade den inte. Jo, nu stack den iväg några centimeter! Men nej, nu var den tillbaka vid benet igen. Nytt slit, Envist slit. Ge upp? Nej, varför det? Benet fanns ju kvar.
Lekte med tanken att hjälpa den lite på traven, men, nej jag ville se hur det skulle gå.
Nu dök en kompis upp. Två myror på samma ben. Slet och drog.Milimetrar framåt.
Då kom den tredje myran. Högg tag i ett närliggande fiskben. Ett bra grepp. Benet stod som ett spröt rakt upp. Och så kutade den! I full fart med fiskbenet som var flera gånger dess egen längd. Ja, den formligen sprang. Snart var den flera meter bort i ändan av vattenrännan.
Vid min fot kämpade de andra på med det tyngre benet. Det som hela tiden fastnade i allt möjligt... Såg inte att de kollade avundsjukt på den andra som hade sätt lätt för sig. Eller som hade en lättare börda..eller lärt sig ett bättre grepp... Nej det såg jag inte. Såg bara att de fortsatte.
Nu var det dags att fortsätta "workshopen". Dra i några nya tåtar. Försöka inspirera och öva några metoder att bättre kunna lära fler att läsa sitt eget modersmål. Alfabetiseringskurserna har pågått några år nu. Tänk vad alfabetiseringslärarna kämpat. En del har gett upp. Andra fortsätter. Kanske det ska lossna nu och tempot öka...
Jag kastar en blick bortåt vattenrännan. Ser den inte längre nu, den snabba! De andra två har blivit tre. Och de knogar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar