HUSPROBLEM

Vi kommer att behöva få tag på ett nytt hus att bo i om några månader. Bäst att börja leta redan nu tänkte vi. Sagt och gjort. Vi tog en promenad och kollade vad som fanns. Det blev snabbt napp. "Ni kan få hyra mitt hus däruppe på kullen!" sa mannen vi träffade. Häftigt palats. Inte riktigt klart än. Men rymligt vore det ju. "Nej tack, det får nog vara, tror vi. Vi vill nog leta efter något diskretare och mer smidigt!" "Ok, inga problem!".

Det är fler som har husbekymmer i stan. Ett dekret påbjöd häromdagen att alla små affärer inrymda i praktiska containrar runt om i stan omedelbart måste stänga. Containrar ska inte längre tillåtas. Inte trätak heller. Hus ska vara byggda på riktigt vis. Murade. Så nu rivs det och flyttas runtom. "Vem kommer att bygga här nu då?" frågade jag ägaren till den nu tillbommade containern där vi varit stamkunder länge. "Ingen!" blev svaret. Jag förstår. det kostar att bygga.

Affärsinnehavarna försöker nu överleva genom att sätta upp sina stånd utan tak här och där längs vägarna istället. "Ashia!" får man säga då man handlar där. "Beklagar!"

.

DU BÄR SOM ETT BARN!

När Lena är i Bafumen bor hon hos sin vän Kristina. Förra veckan följde hon med henne ut och jobbade på farmen. Det är hårt jobb att hacka i torr jord. ”Varför hackar ni nu? Det är ju så torrt. Inte kan ni plantera nu?”
”Vi måste vara beredda. Den 15:e mars när det första regnet kommer – då går vi ut och planterar direkt!” Arbetsamhet.
…….
”Du måste vila nu!” säger Kristina till Lena. ”Du får inte ta ut dig! Du är inte van vid sånt här arbete.” Omsorg.
Nästa dag tar hon med Lena för att samla ved istället i skogen. Lena samlar grenar och lägger dem på huvudet, som man ska.
”Du bär som ett barn!” utropar Kristina och skrattar. Så här bär man. Uppriktighet.

”Varför gick ni till skogen och inte till åkern den andra dagen?” frågade jag efteråt.
”Jag tänkte det är lite lättare för Lena än att hacka i jorden!” sa Kristina.
Arbetsamhet. Omsorg. Uppriktighet.

Och så lär sig Lena orden. Och meningarna: ”Jag måste vila nu”. ”Vad är det här?” ”Vi går dit upp”…

Hon åkte just igen dit ut till byn. Kommer tillbaka på torsdag.

BOR NI KAMERUN NU? DIT KOMMER JAG VARJE ÅR!

Vi lärde känna varandra i Liberia. Åkte med vår lilla Suzuki omkring i byarna. Hade möten. Det handlade om att utrusta sig med Guds vapenrustning. Efesierbrevet 6. Vi hade en bild på en soldat som vi klädde med de olika delarna av ”Guds vapenrustning”: trons sköld, frälsningens hjälm, rättfärdighetens bröstpansar. Och som skor på fötterna ”ivern att utbreda fridens Evangelium” .
Jag talade. Min vän tolkade. Det var länge sedan. Trettio år sedan. Vad sa jag? Förstod folk vad vi pratade om? Betydde det något för byfolket? Vet inte. Men vänskapen mellan min vän och mig befästes.

Sedan kom inbördeskriget. Och soldaterna. Förödelsen. Inte ”fridens evangelium” precis. Landet trasades sönder. De vadade över gränsfloden till Guinea med barnen på ryggen, vår vän och hans fru. Undan kriget i Liberia. Hjälptes av en vän att komma till USA med sin familj.

Han är pastor nu. Reser runt och predikar i USA och Afrika."Fridens Evangelium". Billy Africa, minns jag att han kallade sig som ung. Häromdagen fick vi mail-kontakt. ”Bor ni i Kamerun? Dit kommer jag varje år på besök!...Bamenda?...Till den staden brukar jag alltid bli inbjuden!”
”I can’t wait to see you!”
Inte jag heller.

KOMMER NI IHÅG?

Tittade in på barnhemmet där Ellen gjorde en insats förra året. Hälsade på Mummy och Daddy och alla barnen. De höll på att öva en välkomstsång ifall någon besökare skulle dyka upp...

"Kommer ni ihåg Ellen?" "Jaaa!" "Kommer ni ihåg vad hon lärde er?" "Jaa!"

BUSKSKVÄTTOR I KAMERUN!

Tog en långpromenad idag på eftermiddagen. I sluttningen upp mot barnhemmet, där vår dotter Ellen hjälpte till ett tag i höstas, höll de till, buskskvättorna. Minst ett tiotal såg jag. Det växer högt gräs och buskar där, så det påminner nog om något därhemma. Undrar varifrån i Europa de kommit? Kan det vara Sverige? Småland?

Jag kan aldrig upphöra att fascineras av hur flyttfåglarna kan hitta vägen. Och varför stannar de inte här då våren kommer i Sverige? Jag bara undrar... På rapporteringsajten Svalan hittar jag inte ett enda exemplar som dröjt sig kvar någonstans i Sverige. Lika bra det. Hur kul vore det för en buskskvätta att vara i Småland nu? Tänk om de bara visste hur kallt det är i Sverige det här vintern! Men det vet de inte....

Och ändå. Snart drar de norrut... De jag såg idag sjöng inte. de betedde sig som hemma, men de sjöng inte. Så nu drar snart iväg. Dit där de kan sjunga på nytt.

33,33% CHANS ATT GISSA RÄTT?!

Nu är Lena i byn igen någon vecka. För att öva språket. "Jag har nu en språklektion", stod det i smset som just kom. Jag letade fram en bild på huset hon och Ellen bodde i då de var där sist. Det är väl där hon får bo nu också. Eller i grannhuset.

Obs! Bara en av bilderna ovan är från Bafumen! Här testas din urskiljningsförmåga.

LENA BLEV SÅ GLAD!

Lena har bestämt sig för att bo lite längre perioder i Bafumen nu. För språkets skull. Men var? den tidigare bostaden är nu upptagen? Då kom ett mail: "Jag har ordnat så att du får bo hos min mamma!" . Henne känner Lena bra. Hon har varit hennes informant från början. Nu får hon bo där. I ett jordhus. Utan elektricitet. Utedass med hål i golvet. Vatten...?
Lena blev så glad! Hon längtar till Bafumen. Och nu vet hon var hon ska bo!

DET ÄR FRESTANDE NÄMNA NAMN...

Tre veckor i ett iskallt och vitt Sverige! Hälsat på våra vänner. Släktingar. Barn. Firat min mammas 90-års fest! Inte illa att fylla så pass mitt på julafton! Det har hon alltid gjort - fyllt år på julafton alltså. Nu är hon 90. Och hon ber för oss varje dag... Inte klagar hon på att vi åker tillbaka till Kamerun heller. Det är så självklart för henne!

Så flyttade vi våra saker från huset vi sålt. Borde man slänga allt man inte visste man hade? Även om det är fullt användbart? Det är en fråga med flera bottnar...

Det starkaste bestående intrycket är ändå den enorma upplevelsen av att ha så fantastiska vänner därhemma:
- Enskilda människor i Malmbäck!! Vi som inte ens är urinnevånare! Har ju bara bott där något decennium!
- Malmbäcks Frikyrkoförsamling, som stöttar oss på olika sätt. Det var roligt att besöka Klockargårdskyrkan igen!
- Vår kära, underbara släktingar, som slitit för att vi skulle överleva...
- Och på Viebäcks Folkhögskola: Jullunch!
- Så kul att prata med ett par f.d. Outlookare i Linköping också!
- Glada att vi också fick en chans att träffa vännerna på Folk och Språk!

SOLSKEN OCH ÄNDÅ INTE KLART!

"Jaså, ni åker tillbaka till Afrika nu? Ja, där är det väl varmt!?" Ungefär så brukar det låta. Ja, vad ska man säga? Sannerligen inte lätt att veta hur det är i Afrika. Värmen är det vännerna i Sverige lättast associerar till. Inte minst då man lämnar ett snötäckt Sverige gastkramat av kyla mellan 10-30 grader! Minus.

Så hur är det då i Kamerun? Ut ur flygplanet efter en seg resa via Etiopien och Ekvatorialguinea.
Flygplatsen i Douala, Kamerun. En vägg av het luft. 30 grader varmt. Var gör man av tröjorna snabbt? (Tur att Linus tog våra vinterjackor och kängor i Stockholm!)

Efter en dagsresa i buss äntligen hemkommen till Bamenda! (Lena åkte till Yaoundé). På natten två filtar för att inte frysa. På dagen i arbetsrummet: en T-shirt, en skjorta och två tröjor (tjocka). För att inte frysa. Men ute skiner solen. Varmt.

På morgonen är det helt molnfritt. Ändå inte klart! Ett kraftigt grålila täcke hänger över stan och bergen. Segar sig kvar som ett dis. Harmattan! Stoft från Saharaöknen eller området däromkring. En halv kontinent bort. Det är torrtid i Kamerun nu.

Alla ytor i huset vi ska bo i är täckt av tjocka dammlager! Städade de inte ur efter sig de som bodde här? Förvisso gjorde de det! Man får torka av. Det är torrtid. Harmattan kommer man inte undan. Jo, den upphör i April då regnen kommer. De som håller på till November....

TÄNK, DET HAR JAG ALDRIG SETT FÖRUT!

Busstationen i Douala tidigt i tisdags morgon. "Den där bussen går till Bamenda!" sa man och pekade på ett fordon som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Ingen idé att kolla däckkvalité och annat av säkerhetsintresse. Det fanns ändå inget alternativ! Bara en eller två fanns redan i bussen. Skulle alltså dröja innan bussen blev full. I Kamerun går inte bussarna efter klockan, utan efter "fullhet". Ganska fiffigt och miljösmart.

Satte mig på min plats och läste medan timmarna gick. Intressant bok, faktiskt: "Människa och mer" av Bengt Holmberg som varit teologiprofessor i Lund. En bok om Jesus. Där på busstationen en tidig morgon i Douala. Det står många religiösa sentenser på fordon och byggnader runt om i Kamerun. Den här boken går lite djupare. I forskningen om Jesus och hans samtid och tolkningen av hans anspråk. Om den stora frågan om vem han var! Är.

Bussen fylls. Chauffören klättrar in. Startar åbäket. Nu ska vi åka. Då böjer han huvudet ner och vilar det på sina händer på ratten! En lång stund. En stilla bön. Till Jesus anar jag. Den chauffören såg inte ut att ha studerat teologi någon längre tid. Men Jesus kände han.

Vi anlände till Bamenda sent. Dags att lasta av taklasten där min väska låg. Men först - huvudet mot ratten. En lång stund. Tänk, det har jag aldrig sett förut...

PACKAT FÖR SVERIGEBESÖK!

Äntligen har vi pressat in vårt pick och pack för Sverigebesöket över jul och nyår! Hoppas incheckningen i Douala går bra! Likaså utcheckningen på Arlanda och resan med Swebus! Men de är ju service-inriktade så det ska väl gå bra...
Ska bli så roligt att träffa familj och släkt som vi saknat ett tag nu. Och de fantastiska vännerna i Malmbäck! Vi häpnar över vilka vänner vi har!

VÅREN HAR KOMMIT!

Fantastiskt! Nu är våren äntligen här! Jag har längtat efter att budbärarna ska komma. Nu är de här! I går satt en trädpiplärka i vår trädgård! Idag fanns det flera lövsångare i våra träd! De dök upp här lika plötsligt som de försvann från Sverige.
För visst har du saknat dem?

”Till och med storken känner till sina tider, och turturduvan, svalan och tranan håller sina ankomsttider.” (Jer 8:7). Närmare tre millenier har gått sedan Jeremia fascinerades av samma sak!

UPPDATERAD TOMTKRYSSLISTA

NU HAR JAG UPPDATERAT MIN LISTA PÅ TOMTOBSERVATIONER AV FÅGLAR:

Trädpiplärka, lövsångare,tawny-flanked prinia (trol), african dusky flycatcher, african blue flycatcher, northern black flycatcher, african pygmy kingfisher, rufuous-vented paradise flycatcher,, common wattle-eye, tropical boubou, speckled mousebird, squaretailed drongo, splended glossy starling, baglafecht weaver, spectacled weaver, black-and white mannikin,collared sunbird,green headed sunbird, splendid sunbird, northern grey-headed sparrow, bronze mannikin, red-eyed dove, blackcrowned waxbill, orange-cheeked waxbill,white-throated bee-eater,commom bulbul, red-cheeked cordon-bleu, african thrush, mountain saw-wing, littles swift,african palm swift, yellow-rumped tinkerbird,yellow-fronted canary,snowy-crowned robin chat, grey woodpecker,cardinal woodpecker, pin-tailed whydah, shikra, african Scopsowl

- samt diverse andra sunbirds!

Bergsklättring och byvandring i Oku gav följande resultat:

Cameroon olive greenbul,yellow white-eye, baglafecht Weaver,African hill babbler, black-throated apalis,black-collared apalis,dusky flyctacher,green longtail,northern double-collard sunbird,bangwa forset warbler, grey apalis, white-bellied crested flycatcher,thick-billed seed eater, chubbs cisticola¨, whitecrowned robin chat, african stonechat,roch martin

Besöket i Awing:

yellow-rumped tinkerbird, vieillot's black weaver, singing cisticola, village weaver, red-eyed dove, northern double-collard sunbird ,yellow-fronted canary, nountain saw-wing

INTE VISSTE JAG SWAHILI SKULLE BLI SÅ POPULÄRT I KAMERUN!

"Kunde Gud använda en åsna, så kan han väl använda mig!" Visst har vi hört det uttrycket?
Som en illustration lärde jag, som är fullkomligt omusikalisk, literacy-teamet en sång på swahili. Det blev succeé. Nu kommer den säkert att sjungas i kyrkorna i Mbengwi här framöver!

"Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus. Jag ska inte gå tillbaka. Jag ska inte gå tillbaka!"

Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Sitarudi, sitarudi!

Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Sitarudi, sitarudi

Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Sitarudi, Sitarudi

ATT BYGGA ORD ÄR SOM ATT BYGGA ETT HUS!

Tjugosex alfabetiseringslärare var samlade på kurs i fem dagar! Undervisningsmetodik och undervisningsövningar var några saker som fanns i programmet. När vi slutade vid 3-4 tiden på eftermiddagarna hade en del en lång resa framför. Vissa var tvungen att gå ett par timmar. Ändå var man vid gott mod.

Vi testade med byggklossar för att bygga ord och meningar. Det blev populärt. Alla enades om att Wilfred ska få använda dem vi har först. Sedan ska vi se om vi kan få fram klossar till alla lärarna.

VI HAR EN PLAN!

Alfabetisering. Litteraturproduktion. Jättebra! Men marknadsföringen av läsmaterialet i en "icke läsande kultur" är också en utmaning! Mycket eftersatt! Nu har vi en idé:

Nära Mbengwi är det en stor marknad med mycket folk var 8:e dag. Tänk om:
- Vi kan hyra en liten lokal där varje marknadsdag
- Dekorera de smutsiga väggarna med vackra tygskynken och sätta upp en stor
uppseendeväckande skylt utanför.
- Utrusta volontärpersonalen med speciella T-shirts med literacyreklam
- Sälja allt hittills producerat tryckt material i "affären"
- Ha en liten "nyhetstidning" på Meta och Engelska att sälja till självkostnadspris.
- Spela musik och visa en PowerPoint presentation av alfabetiseringsarbetet
- Informera om klasserna och erbjuda folk att anmäla sig
- Ha en demonstrationslektion för att visa hur det går till att lära sig läsa och skriva Meta
- Ha personer i Literacy T-shirt som går omkring och säljer och gör reklam för läsklasserna.
- Ha ett "specialerbjudande" eller en tävling.
- Uppmuntra någon att komma och sälja lite "snacks" i lokalen

INGEN SKULLE SVÄVA I OKUNNIGHET OM ATT NÅGOT NYTTHÄNT!
LITERACYBUTIKEN SKULLE SKILJA SIG FRÅN ALLT ANNNAT PÅ MARKNADEN! Tänk om! Det vore häftigt!

Sekvens från en minibussresa.

Lena och Ellen åkte till Bafumen häromdagen och träffade Lenas vänner! Här är tre bilder från färden.

EN GAMMAL GITARR OCH NÅGRA LEKTIONER

”Det måste vara ni!” Så stod det i mailet som plötsligt dök upp för ett par veckor sedan. ”Ni minns mig nog under namnet F !” skrev han. ”Jag hittade er på facebook. Det var inte lätt att lista ut om det verkligen var ni. Men så hittade jag Ellen bland era vänner! Då visste jag!"Han var bara ca femton då. Nu är han väl 45. Flydde under kriget till grannländerna. Överlevde och återvände. Fick jobb på USAs Ambassad och sedan på US Peace Corps.

”Lena, du lärde mig spela gitarr! Det har jag använt mig av genom alla år för att tjäna Gud! Och jag minns Bibelstudierna om Apostlagärningarna! ” Mina första trevande Bibelstudier… Har väl många gånger undrat hur pass misslyckade de var. Nu skriver någon och berättar att de betydde något för honom. Det var 30 år sedan. En gammal gitarr. Några gitarrlektioner, och ett liv blev välsignat…

Tänk vad lite vi vet om effekterna av det vi gör! Vi får inte ge upp!

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

Jag har blivit påmind om Liberia de sista dagarna. Vi bodde där 1978-81. En dag fann jag mig själv stående med en grönbena i handen utanför vårt hus i Foya. En man hade kommit med fågeln, som han hittat död. Eller hade han kanske dödat den i sitt risfält. Kanske hade han gjort det med en slangbella?

Varför minns jag den där grönbenan? Därför att den hade en ring på sitt ben. Därför att jag tog den ringen den ringen och skickade den till adressen som angavs. Jag fick veta senare att den märkts på Helgoland utanför tyska kusten året innan.

Så hade den flugit till Liberia och omkommit i ett kärr – eller rent av fångats och dödats för att ätas. Jag förstod redan då att det finns risker! Att förlora sig i ett land som inte är mitt. Att komma ur kurs. Att dö bort från livet Gud gett. Att förlora friheten, glädjen, flygförmågan. Att fångas i sådant som dödar livet.

Man kan vara hemma fast man är borta. Har du tänkt på det? Och visst kan man väl vara borta, hemma. Och hemma,hemma. Och borta borta.

En fågel påminde mig om detta.

JAG VILL OCKSÅ FÅ EN CHANS - ÄNTLIGEN!

"Jag vill också lära mig läsa!" Den gamla kvinnan (är hon äldre än jag?) var bestämd. Hon fungerar som "mamma" på barnhemmet där vår dotter Ellen arbetar några veckor som frivilligarbetare. Hon hare levt några år nu och varit med om mycket. Dags nu att lära sig läsa. barnbarnen skrattar. Men hon har inget att förlora!

Så nu undervisar Ellen två grupper med barnhemsbarn i engelska. Och deras "mamma". Vems förtjusning är störst? Den som levt ett långt liv och nu äntligen får chansen? Den som är 7 år och just börjat skolan - och som har livet framför? Ellen, som fått uppgiften och utmaningen att en kort tid betyda något för dem. En kort tid? Vem vet om inte några korta veckor kan få effekter för resten av livet!

Ellens utmaning är att "möta" de här barnen. Att "se" dem och bejaka dem. Ta dem på allvar. Sådant sker inte i skolan. Inte i den här skolan. Inte i en skola med 60-70 barn i varje klass

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

Jag har blivit påmind om Liberia de sista dagarna. Vi bodde där 1978-81. En dag fann jag mig själv stående med en grönbena i handen utanför vårt hus i Foya. En man hade kommit med fågeln, som han hittat död. Eller hade han kanske dödat den i sitt risfält. Kanske hade han gjort det med en slangbella?

Varför minns jag den där grönbenan? Därför att den hade en ring på sitt ben. Därför att jag tog den ringen den ringen och skickade den till adressen som angavs. Jag fick veta senare att den märkts på Helgoland utanför tyska kusten året innan.

Så hade den flugit till Liberia och omkommit i ett kärr – eller rent av fångats och dödats för att ätas. Jag förstod redan då att det finns risker! Att förlora sig i ett land som inte är mitt. Att komma ur kurs. Att dö bort från livet Gud gett. Att förlora friheten, glädjen, flygförmågan. Att fångas i sådant som dödar livet.

Man kan vara hemma fast man är borta. Har du tänkt på det? Och visst kan man väl vara borta, hemma. Och hemma,hemma. Och borta borta.

En fågel påminde mig om detta.

HUR VAR DEN DÄR SÅNGEN NI SJÖNG?

De sjöng så fint, tjejerna i den lilla bykyrkan i Tingo som ligger inklämd mellan bergen och floden Meza. Ellen och Lena vill lära sig den sången!

FÖR ATT BYGGA BEHÖVS SAND!

För att bygga behövs sand. Den bästa finns på flodbottnen. För att ta upp den behövs hinkar, båtar - och dykare. En viktig business!

Det torkar upp nu, ska du se!

Fem timmar ungefär tog det till bergsbyn i måndags. Tre lastbilar nerkörda i lerhål passerade jag. Vägen var rena bilmassakern. Om inte lerhål, så kilometervis med småhål som rister bilen till bitar - även om man kör 10 km i timmen!

Framme i byn slamrar det till någonstans. 4-hjulsdriften har pajat. Bakom ett hus finns en "verkstad". Några killar kastar sig över höger framhjul. Skruvar bort allt som finns innanför. "Men det kanske inte är någon idé, om ni ändå inte har någon reservdel att sätta dit?" försöker jag. "Låt oss nu ta bort det här och se efter. Kanske vi kan hitta på något sätt att fixa det!" Killen som var huvudmekaniker låter lugn och säker. Och jag vet att de här killarna har rotat i bilar förr.

En timme senare är hjulet på plats igen och bilen körduglig. Den felande delen är borttagen. Närmaste reservdel kan fås i ett grannsamhälle. Men dyrt. Jag måste ta mig tillbaka hem utan 4-hjulsdrift. Det går bara om det inte regnar. Våt lera är värre än is!

Nästa morgon. Seminariet ska börja och jag drar igång den nya generatorn med det stolta namnet "Yamaha Original" (Bör vara Yamaha "Original" ). Jag står plötsligt med en brusten startrem i handen. Snabbt iväg att hyra en annan generator. Till slut startar den och den nyreparerade voltregulatorn får ström. Projektorn jag haft med från Sverige kopplas in. Rök väller fram ur dess båda sidor. Ur spel. Kommer jag att ha pengar till en ny?

Här gäller det att improvisera med blädderblock och lite annat. Många "literacylärare" är på plats. Det måste funka.

Byelektrikern tar sig en titt på voltregulatorn - som just reparerats i Bamenda. "Titta, den transformerar upp spänningen till 300 volt!" säger han och ser på sin mätare. Projektorn dog alltså av överspänning! Och jag som behöver projektorn. vad gör jag...?"Är det någon idé att låta byelektrikern titta på den?" "Låt honom försöka!" säger Sam i språkteamet. Nästa morgon är projektorn fixad! Och voltregulatorn!

"Ska jag saffa en mekaniker som kan sätta dit en ny rem i generatorn?" frågar Sam.

"Ja. gör det!" säger jag. En stund senare kommer en liten pojke. Tolv år verkar han vara. "Han fixar det mesta!" säger Sam. En stund senare är generatorn ok. Mekanikern var 15.

Sista natten och morgonen vräker regnet ner. Jag måste nog skicka efter den den där reservdelen från grannbyn ändå! 4-hjulsdrift är ett måste för att ta sig uppför leriga backar. En extra dag minst blir det nog här i byn. Så tänker jag.

Då tar regnet slut. Solen kommer fram. "Nu torkar det upp snabbt! Du kan åka." säger pastorn. Och det är sant. Det torkar fort när solen kommer.

Klockan 11 på förmiddagen åker jag med fullasted bil. Och en passagerare, precis som jag önskat. Fem timmar senare är jag i Bamenda.

I en hopplöst misslyckad situation - finns Gud med då? När allt är lervälling runtomkring? När tekniken felar? När saker och ting inte startar? När ens egna planeringar slår slint? När man känner sig misslyckad? Kan man ändå tro att Gud är med då?

"Det torkar upp nu, ska du se! Det är inte kört. Det finns en utväg. Du kan åka nu!"

I KYRKAN IDAG

Glädje. Allvar. Sång och dans.Hög ljudnivå. Lovsångsdans med vita banderoller. Bebisar i famnen på mammor. Lyfta händer. Handklappning. Bön. Presentation av alla som besöker kyrkan för första gången. Välkomstsång för dem. Folk går fram till dem och hälsar och välkomnar.Entusiasm. Tilltal från Gud. Kollektmarsch. Färger. Smattrande generator som producerar ström till keyboarden och mikrofonen. Förmaning.Förbön. Lovsång. Franska. Engelska.Pidgin.Ungdom. Tre timmar och en kvart. Smak av Tanzania.