Den unge mannen tittade på mig med stora frågande ögon. Tyst och eftertänksamt begrundade han min fråga.
Lena och jag mötte honom i en gränd under en kvällspromenad.
- Kan du komma upp till vårt hus och laga vår bil? Den är trasig och behöver ses över.
Så hade jag frågat. Tänk vilken tur att vi skulle möta bilreparatören som brukat laga vår här i gränden. Bäst att ta chansen.
- Jaha. När då? Ska jag komma klockan 6 i morgon bitti då? kom det dröjande
svaret.
- Lite senare är nog bra.
Vi gick vidare. Lustigt. Han verkade inte lika alert som brukar vara...
En underlig känsla dröjde kvar då vi skilts åt. Något slags miss var det nog som inträffat...Eller? Men jag visste inte vad?
Nästa morgon kom ingen mekaniker. Konstigt han brukar vara snabb att komma på sin motorcykel.
Dagarna går. Så plötsligt står jag öga mot öga med killen igen! Snickaren! Han som jag anlitat flera gånger för annat jobb! Jag hade testat alla alternativ tyckte jag.Frågat mig själv: "Var har jag sett det ansiktet tidigare?" Nu visste jag.
Jag är inte så bra på ansikten. Ibland kan det bli pinsamt.
Men det blev också en lektion i afrikansk kultur. Att säga nej till att reparera bilen vore inte så artigt. Inte om man blev ombedd. Även om man är snickare och inte vet något om bilar. Bättre då att ställa upp - och sedan inte dyka upp.
Jag förklarade mitt misstag för honom. Han förstod. Inga problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar