VÄLKOMMEN TILL KAMERUN! WELCOME TO CAMEROON!

VAD LÄMNADE JAG BAKOM...?

2011-06-03T12:40:00.000-07:00

Vi är hemma i Sverige efter att bott i Kamerun i ett par år. Kamerun är ett land där förfäderna spelar en helt avgörande roll i de flesta männiksornas liv. Det gäller att hålla sig väl med dem. Det tar sig många uttryck.Vid en begravningen måste s.k. "Jujus" alltid närvara och dansa extatiskt i sina masker. Den som inte vet kan kanske inbilla sig att det handlar om en kulturell tradition bara. Men ceremonin har en oerhörd religiös innebörd. Om inte Jujus tillåts uppträda - vid exv. kristna begvravningar - så är grannar och släktingar övertygade om att olycka kommer att drabba familjen. Så man offrar till de avlidna. Och man fruktar dem. "Witchcraft" (häxeri) är en påtaglig realitet. Demoner och gudomligheter talas det mycket om.

Men nu har vi kommit till Sverige och lämnat det där bakom oss! Lena slår sig till ro på bussen från Arlanda till Linköping och börjar prata med den unga tjejen på sätet bredvid. 25 år gammal eller däromkring var hon väl. Tjejen börjar berätta. Hon har invigt sitt liv åt gudinninnorna, säger hon. På vintern offrar hon skinka till dem. På sommaren offrar hon fläder. Det är en gammal religion som funnits bland kvinnor i Västra Götaland i generationer. Så säger hon. På bussen från Arlanda. I Sverige.

De sista månaderna har jag ägnat åt att författa texter om mänskliga rättigheter. Bl.a. har jag skrivit berättelser om hur man röstar. Om att inte låta sig utsättas för påtryckningar eller låta sin röst köpas varken med pengar eller hot.

Men nu är vi i Sverige och jag läser i Dagen (3/6) om en vetenskaplig undersökning som kom till följande resultat: "21% AV DE UNGA KAN TÄNKA SIG BYTA PARTI FÖR EN MINDRE SUMMA PENGAR!"

Jag kommer från ett land där ledaren suttit i nära tre decennier och där han vill hålla sig fast i ytterligare en mandatperiod. Allt går genom lagändringar. Många anser nu att det är dags för en fördjupad demokrati. I skuggan av resningarna i Medelhavsområdet hör man folk uttrycka en längtan efter något nytt.

Men nu är vi tillbaka i Sverige. Så jag läser i Dagen om ovannämnda undersökning: "26% av dagens 18-29 åringar tycker inte att demokratin är viktig. De tycker snarare att det vore bra med en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag och regering!"

Jag behöver några dagar för att smälta detta. Resan från platsen där vi bodde i Afrika till Linköping tog ca 3 dagar och en natt. Och ändå. Hur långt är egentligen avståndet?

GRISBACKEN – SYMBOLEN FÖR DET OKÄNDA – OCH KÄNDA!

2011-05-29T00:46:00.001-07:00

Det är märkligt med det okända! Det vi inte känner till skrämmer. Och skapar osäkerhet. Okända vägar. Okända människor. Okända händelseförlopp… Bäst att undvika sådant. Man vill inte riskera att utsätta sig för något som kan rubba cirklarna…

För två och ett halvt år sedan gick Lena och jag, och två till, vägen som leder upp från Nwken Street i Bamenda, Kamerun, för att söka oss mot gästhuset där vi skulle bo en tid tills vi hittade ett eget boende. Det var kväll. Mörkt. Vi missade vägen och gick fel. Jag gick ner i en becksvart gränd och sa ”Här är det nog!” De andra höll inte med, så vi vände. Hade vi fortsatt ett par hundra meter hade vi varit framme, visade det sig senare.

Uppför en liten backe i en av gränderna kom någon med en bunden och skriande gris på en skottkärra. Ut ur det okända. Vart ledde den vägen? Vad fanns där nere i det okända? ”Grisbacken” kallade vi alltid den platsen senare. Symbolen för det okända. Skulle man våga gå ner där? Kanske riskerade man att bli rånad?

I tisdags packade vi ihop det sista av våra saker och låste dörren till lägenheten vi bott i de sista månaderna. Lena hade sagt adjö till grannarna. Nu ser vi dem inte mer, kvinnan som säljer grönsaker från containern alldeles utanför vårt hus. Familjen Nkwenti som vi hyrde av. Den gamla gumman som bodde i ett rum i samma hus som vi. Alla ungdomar som varje dag gick förbi till sin skola. Alla barn som brukade bära vatten i hinkar på huvudet till sina hem under alla veckor vattenförsörjningen var ur spel i området…

När vi var färdiga körde vi sakta uppför ”Grisbacken”. Långt därnere i Grisbackegränden har vi bott under flera månader nu. Grisbacken är hemmaplan nu. Eller var. För nu drar vi vidare – någonstans.

PÅ EN FÄRJA I MÄLAREN FÖR MÅNGA ÅR SEDAN....

2011-05-07T06:50:00.000-07:00

Jag tror det var på en färja i Mälaren jag såg dem. Måste i så fall ha varit på väg över till Ekerö. Inte minns jag vad färjeläget heter, men jag ser det framför mig. Minnet dök upp då jag idag läste en av krönikorna i Tomas Sjödins bok ”Jag lutar åt Gud”.

Vi har kört ombord bilen och färjan lägger ut. Det är en fin försommardag. Färjans motor surrar någonstans djupt nere då farkosten glider iväg över vattnet. Hur lång tid kan det ta över viken? Kanske 20 minuter. Eller är det bara en kvart?

En del passagerare har gått ur sina bilar o tittar sig omkring. Ner i vattnet på skummet. Ut över vattenytan. Buller och rörelse.

Jag är fågelskådare, så jag upptäcker dem direkt. Några hussvalor som kretsar rund färjan. Inget konstigt med det. Men så får jag se hur de dyker ner och landar på ett bo någonstans under en utstickande takkant på färjans hytt.

Ett bo på färjan! Men färjan rör sig ju! Om en stund är boet på ett helt annat ställe än det var vid resans början! Dag efter dag denna resa. Men svalorna bryr sig inte. De ser bara sin viloplats och hem. Omgivningens växlingar är oväsentliga. Tryggheten ligger inte i det föränderliga. Utan i den trygga instinkten att den fasta punkten finns kvar i allt. Alla dagar på Mälaren dallrar väl inte av sol heller. Vissa dagar är det nog piskande regn. Ruggigt. För svalan spelar det mindre roll. Tryggheten regnar inte bort.

Svalorna har lärt sig känna igen omgivningen. Utskottet där boet sitter fast. Förändringarna runtom som resan medför. Vassruggarna. Holmarna. Vågorna. Hon vet att snart lägger färjan till… Så börjar en ny färd. Då är det bara att följa med.

Det var många år sedan jag gjorde den här observationen. Jag undrar hur det är. Finns det nya generationer som följ i spåren? Som bygger sin trygghet på samma färja? Som lärde sig var tryggheten finns?

Tror faktiskt, om chansen dyker upp, att jag ska stanna till någon gång vid det där färjläget och titta. Ser jag då svalor på färjan ska jag fråga dem hur det kommer sig att de hamnat där. Hur de kan ha sin trygghet mitt i rusningstrafiken.

Rörelse och vila samtidigt. Kontinuitet mitt i det som förändrar sig. Hemma då man är borta.

En trygghetsgrund som finns kvar…

Så vitt jag förstår, är det just detta som är Guds erbjudande till oss. Jag önskar att jag alltid hade svalans tillit. När allt stannar upp. Och när det rör sig runtom. Att jag alltid vet var platsen finns…

Förresten, har du läst Tomas Sjödins bok Jag lutar åt Gud? Libris förlag.

Ett lästips inför sommaren…

Och så det här. Mer än två och ett halvt millennium har det väl gått vid det här laget sedan någon satt och reflekterade över samma sak: ”Even the sparrow finds a home, and swallow a nest for herself, where she may lay her young. At your altars O Lord….my king and my God”

En trygghestgrund som består.

ORDSPRÅKEN PROVLÄSES

2011-05-05T13:50:00.000-07:00

ALFABET I RÖK FRÅN KÖK

2011-05-05T13:13:00.000-07:00

En vardagsbild. Lena säger tack och farväl till en kvinna i vars hus hon sovit.
Alfabetsplanschen är klar, så den fick hon liksom en liten ABC-bok på Mmen. Kommer hon få en chans att vara med i läskurserna som kommer att börja framöver....? hoppas det.
Tänk vad tiden går fort... Längst ner i botten på den här bloggen kan du se hur allt började för ett par år sedan.

Hjälmen läggs undan och regnrocken också. Men bara för en tid: Snart kommer en efterträdare till Lena. Hon ska få dem. Det kommer hon att behöva.

Pussel. En bit läggs till den andra. I Bafumen saknas många bitar. Men det är många som lägger sina bitar. En del pusselläggare är från Sverige. Men de flesta är från Kamerun. Alla behövs.

ALLT HAR SIN TID!

2011-05-05T12:59:00.000-07:00

Ska man se dem någon gång mer i livet?
För någon vecka sedan åkte vi till Awing och sa hej då till språkteamet där innan vi lämnar landet för gott! Vår gäst, f.d. "Outlookaren" Maria,var också med. Som tur var, annars hade det inte blivit några bilder. Vår kamera har ju pajat.

Att besöka en plats man vet man aldrig mer kommer att se. Det är lite konstigt. Ingen mer slingrande resa genom eucalyptusskogen, förbi sjön och längs de höga bergsryggarna. Ingen mer "workshop" med teamet där, Patrick, Helen, Godlove och de andra. Jag kommer att minnas dem. Flera minnesvärda episoder finns det att tänka på.

Vi sa hej då till värdshusvärden "Chi som vi träffade längs vägen. Teamet bjöd på mat och vi samtalade om arbetet i framtiden. Ska de i framtiden börja använda materialet om mänskliga rättigheter som vi håller på att utarbeta? Hoppas det.

Må det gå bra för Awing-teamet! Planscherna vi ritade och skrev under en workshop sitter kvar på väggen, såg jag. Kanske finns det kvar något mer än pappersplanscher från vår samvaro. Jag hoppas det. Tror det. Kanske. Men jag har varit där....Det vet jag. Och inget vi gör är meningslöst. Vi sätter nog spår. Du. Och jag....och dom.
Kommer vi att ses? Eller är det bara spåren som blir kvar..?

VATTEN!

2011-05-05T12:13:00.000-07:00

Häromdagen kom vattnet tillbaka efter att ha varit borta en hel månad i hela stadsdelen.
Under tiden har det gällt att hämta vatten i dunkar nere på stan varje dag. Man vänjer sig vid allt!
Orsaken? Nya vägar skulle byggas och en caterpillar tillkallades. PVC-slangarna som leder vattnet till olika stadsdelar ligger ofta någon decimeter under ytan. Det vet man eftersom de här och där ligger i öppen dager pga regnerosionen ...

Lite besvärligt. Visst. Fast egentligen....för massor av människor runtomkring gör det ingen större skillnad om kranarna inte har vatten. De har ändå inga kranar. De hämtar vatten varje dag i någon brunn eller bäck.

Men visst var det skönt när vattnet kom! Relax.
Två dagar senare försvann det igen.... men så dök det upp igen. Ska kolla nu snart hur det är i dagsläget...
Men allt går. Med lite vana.

ÄR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER NÅGOT ATT SYSSLA MED??

2011-04-14T12:16:00.000-07:00

Nu ska jag låta E. berätta. Jag översätter hennes historia så bra jag kan. E. är en av alfabetiseringslärarna ute i en Kamerunsk by. Vi pratar inte om någon storstad. Inte om en välutbildad kvinna. Inte om en rik person. Jag känner E. genom mina besök i byn. Hon är glad och timid.

Bakgrund: Vi jobbar med att starta upp ett alfabetiseringsprojekt där mycket handlar om att diskutera mänskliga rättigheter som en väg att förbättra livet för enkla människor i byarna. Mänskliga rättigheter? Är det något att syssla med? Well, det handlar om saker som är självklara för de flesta som läser det här....

Hur som helst. Här kommer E:s historia efter att hon deltagit i en veckokurs för de lärare som ska undervisa utifrån materialet vi tagit fram:
"Mitt namn är E. Jag är alfabetiseringslärare....Innan jag kom till den här kursen, var det en man som var skyldig mig en del pengar. Han lånade de pengarna (46 000 CFA, ca 690 kr) från mig för mer än ett år sedan och lovade att betala tillbaka dem efter 4 månader. Men den tiden passerades och jag har kämpat för att få tillbaka vad han var skyldig mig, men det har inte lyckats. Jag hade t.o.m. beslutat mig för att det var lika bra att lämna de där pengarna.

När jag deltog i undervisningen om mänskliga rättigheter de första två dagarna, så kom jag ihåg att den här summan faktiskt rätteligen tillhörde mig. Efter lektionerna den andra dagen gick jag raka vägen till mannen och sa åt honom att återbetala summan, annars skulle jag vidta rättsliga åtgärder mot honom. Mannen trodde att jag skojade. Trodde det skulle vara som tidigare. Men han var också tagen av att jag denna gång talade med stort självförtroende!

Han vägrade i alla fall att betala tillbaka, så jag gick till de rättsliga myndigheterna och rapporterade honom. Han kallades in av dem. Han blev väldigt rädd och kom genast och betalade vad han var skyldig och vädjade till mig att dra tillbaka min anmälan. Och det gjorde jag.

Jag är väldigt glad för detta "Functional literacy program". Jag kommer att uppmuntra alla kvinnor in byn och andra människor att anmäla sig till klasserna! JAG VET ATT AV DET JAG LÄRT UNDER DENNA VECKA ATT MITT LIV ALDRIG KOMMER ATT BLI DET SAMMA SOM DET VARIT."

Så berättar E. Men ska man inte vara snäll och efterskänka sina skulder? Ska man "bråka"?

Då ska vi veta att det här handlar om hur relativt rika personer utnyttjar godtrogenhet och undergivenhet hos människor som inget vet om normala lagar o förordningar. Mannen i berättelsen hade pengarna till hands - men varför skulle han betala tillbaka till en enkel kvinna, om han slapp? Och det handlar om en kvinna för vilken varje franc är viktig för försörja familjen. Kvinnorna är en utsatt "grupp" här...på många sätt.

Praktisk hemuppgift!

2011-03-09T10:18:00.000-08:00

GENIALISK FÖRETAGSIDÉ!

2011-02-26T11:34:00.000-08:00

Arbetslösheten är stor i Kamerun. En siffra säger 30%. Sanningen är att det inte finns några säkra uppgifter. Högre än 30% måste den ändå vara! Många unga går utan sysselsättning. Dyker ett jobb upp är ansökningarna många. Samtidigt är uppfinningsrikedomen stor då det gäller att hitta på försörjningskällor. Häromkvällen fick jag höra om en företagsamhet jag inte hade en aning om förut! Smart faktiskt.

Så här är det. Majoriteten av alla bilar i Bamenda är gula taxibilar. Importerade Toyotor vars glansdagar för länge sedan är över. Vägarna här tär på fordonen. Hur som helst: på nätterna parkerar förarna sina bilar på bensinstationerna. Mot ett par hundra francs (ca 3 kronor) har man bilen tryggt vaktad över natten.

Tätt, tätt står bilarna på bensinstationen. Här kommer affärsidén in i bilden. Bilarna utnyttjas nämligen som hotell! Personer som inte har råd att ta in på hotell kan, mot en billig penning på ca 3 kronor, få sova i en taxibils baksäte. Där kan man låsa om sig och veta att det dessutom finns en vakt i närheten. Bagaget tar vakten hand om och låser in någon annan stans. Allt för att förminska rånrisken i nattens mörker.

Resenärer som kommer med bussen från Douala eller Yaoundé sent på kvällen eller natten kan vilja undvika att i mörkret ta sig till något hotell. Rånrisken finns ju alltid. Bamenda är en ganska stor stad. Och mörk på natten. Då är taxihotellet en bra lösning!

Taxihotell! Mycket smart! Ville bara nämna det. Många söker ju företagsidéer även i Sverige.

ÅRET ÄR 2011

2011-02-10T00:09:00.000-08:00

Det är februari 2011. Sent på kvällen är vi på hemväg från Bafumen. Har haft en samling med gruppen där som jobbar varje vecka med att skriva material för de första böckerna som snart ska tryckas på språket Mmen med det alfabet som nyss sett dagens ljus. Två-tre gånger i veckan samlas en grupp på ca 12 personer efter jobbet för att arbeta med detta.

De nya illustrerade alfabetsplanscherna hade just kommit från tryckeriet. Vi tog med dem till Bafumen och lämnade 200. Det räcker nog ett tag tänkte vi. Att sälja dem lär ta en tid!

På vägen hem släpper vi av ordföranden i Språkkommittén vid några hus en bit innan vi kommer fram till hans eget hem.
- Släpp av mig här! Då får jag en chans att sälja en del av planscherna här!

Det är mörkt och egentligen för sent att göra resan tillbaka till Bamenda så vi är ivriga att dra vidare. Men vi märker att ordföranden är inte nöjd.
- De här planscherna kommer att ta slut. Redan nästa vecka kommer det att vara brist på dem. Jag behöver fler!

Vi räknar upp 200 exemplar till. En del kringstående samlas kring bilen. Nyfikna. Är det Mmen på planschen? När vi tar en bild vill de gärna vara med.

Vi ska till Bafumen igen på "Internationella Modersmålsdagen" ("International Mother Tongue Day") den 21 Februari. Då hoppas vi kunna ha en "open air show" med ett PowerPoint program om alfabetet!

Det första alfabetet på Mmen. Februari 2011.

VAD HÄNDER HÄR? Uppdaterad gåta!

2011-01-31T13:59:00.000-08:00

10 poäng till den som gissar rätt! Vad visar bilden?

1. Ett traditionellt bymuséum

2. Ett bankkontor

3. En hantverksverkstad

SVAR: Ingen har lyckats svara rätt, så därför känner jag mig förpliktad att själv ge en lösning:
Bilderna är från ett traditionellt bysparprojekt. Man kan spara o låna med ränta. Vid varje transaktion inristas det på respektive persons käpp! Effektivt och bra. Lägg märke till att datorer ej fungerar utan ström, vilket dock handkraft gör.
OBS: Alla banker i Kamerun har inte samma utformning!

VID SEXSNÅRET – PÅ MORGONEN

2011-01-31T13:45:00.000-08:00

En bild från livet
. En grannflicka passerar utanför "Lenas hus". På morgonkvisten, vid sex ungefär – eller före från stigen som sligrar fram genom sockerrören. Det kommer att gå åt ved under dagen. Och skolan börjar ju snart …

TEKNIKENS UNDER I BYN!

2011-01-31T13:34:00.000-08:00

På en bakgård i Bafumen. Långt från närmaste elledning sitter Lena och instruerar Språkkommitténs vice ordförande i datorns användande. Nej, något e-mail blev det inte. Men däremot samtal samtidigt i mobilen! En mobil har de flesta. Här pratar Christina med Roland i Bamenda för att berätta det fantastiska att laptopen funkar även på en bakgård i Bafumen. Tills batteriet tar slut.

I bakgrunden gräsbuntarna som snart ska förnya det gamla taket…

UPPDATERAD BLOGG OM ÖL OCH TVÅL!

2011-01-22T13:01:00.000-08:00

Konsekvenserna av en liten episod - vem kan ana dom?
Jag önskar jag kunde ta till mig lärdomen från livsfilosofin i händelsen med kvinnan och hinken, som jag berättade om för ett bra tag sedan. Vi trodde den var passé. Borta. Slut. Glömd.
Men inte. Häromdagen fick den liv igen!

Men först. Det här är det som hände och som jag skrev om:
På vägen till språklektionen i Bafumen stöter Lena ihop med en kvinna på vägen.(Inte hon på bilden). Hon bär en rejäl dunk på huvudet och en hink i handen. På väg till marknaden av allt att döma. Här är nog läge att erbjuda sig hjälpa till, tänker Lena.

”Jag kan hjälpa dig bära!” säger hon glatt.

Kvinnan blir glad och tar tacksamt emot hjälpen.

De vandrar fram på grusvägen. Det är ju en bra bit till marknaden.

”Vad är det i hinken?” Lena börjar bli nyfiken.

”I hinken? Det är öl!”

”Jaha. Det är öl jag bär...” tänker nykteristen Lena. Hon vet hur mycket folk dricker på marknadsdagarna! Speciellt männen. Pengar som skulle komma väl till pass för andra familjebehov…

Nåja, det är inte mycket att göra. Här gäller det att knoga på. Kvinnan måste ju ändå få ihop pengar till barnens skolgång och mycket mer!

Strax innan de kommer fram till byn, händer det! Handtaget på hinken brister! Ölet rinner ut på marken, kjolen och skorna! Retligt.

”Jag är ledsen! Jag kan betala ölet!”

”Nej! Nej! Det gör inget.” Säger kvinnan som ju dock har mer öl på huvudet.

…….

På kvällen går Lena och Kristina och hälsar på kvinnan för att höra om hon verkligen inte vill ha betalt. Hon vidhåller att det inte behövs. Hon har nämligen i färskt minne en händelse som tilldragit sig i grannskapet:

”En liten pojke hade tagit en borste från en granne och gått ner till vattnet och lekt med den. Så hade strömmen tagit borsten så den försvann. Den bestulna frun blev så arg och krävde att pojkens mamma skulle betala 500 francs (7 kr)! Strax därpå råkade hennes egen son kasta en sten på en tupp. Stenen träffade i ögat på toppen, som avled! Mamman tvingades betala 3500 franc (49 kr) till tuppägaren!”

Kvinnan med ölet ville sannerligen inte hamna i samma situation!

”Dessutom har det hänt mig också att hinkens handtag gått av!”

Går inte tankarna lite till Matt 18:21-35 ? I alla fall lite grann.

Ja, så var det jag berättade. Det slutade med att Lena ändå ville kompensera kvinnan på något sätt. Skulle det bli med pengar - eller vad? Det blev en tvål! En enda tvål. En lokaltillverkat kub som man använder här i landet till att tvätta kläder med.
"Hoppas" tänkte Lena "att det duger!"

Häromdagen träffade någon kvinnan.
"Tänk vad bra att jag inte fick pengar! De skulle ju ha tagit slut redan. Nu har jag ju en tvål och med den kan jag tvätta en massa kläder!"

Att tolka allt till det bästa. Att göra det bästa av situationen. Att inte gräma sig över att det inte blev som man tänkt.

Tänk om man alltid kunde lära sig det!
Hur skulle det påverka livet...

I AFRIKA – DÄR ÄR DET VÄL VARMT!?

2011-01-21T11:04:00.000-08:00

Det är en vanlig kommentar då man i Sverige talar om att man bor i Afrika. Ofta är det enda man kommer på att säga. Jag klandrar inte någon. Det är inte lätt att säga något om en miljö man inte känner till.

Nå, men hur är det nu med värmen då? Well, allt är relativt. Det beror på var man bor. I Douala och Yaoundé är det säkert varmt så det räcker. Här uppe i Bamenda är det annorlunda. Bara som en upplysning: Jag har i flera dagar suttit med t-shirt, bomullsskjorta, två tröjor och tidvis ytterjacka på. Inomhus.

Harmattan hänger i luften. Stoftet från Sahara. Solen är dämpad bakom diset.

Har svårt att bryta igenom.

Det är vackert med beslöjad sol. Speciellt i gryningen. Och skymningen.
Och det är tryggt att veta att solen finns där.

HÅLLER BRON?

2011-01-21T10:30:00.000-08:00

Alla broar verkar inte lika bärkraftiga. En del är märkta av vädrets krafter. Då dalen är full av forsande vatten bryts broarna sönder. Sedan blir de hängande över den torra ravinen då allt är över.

Man undrar ibland om det ska bära. Tvekar. Om det finns en väg framåt. Men oftast går det. Man ser det efteråt : Det gick. Varför ska man alltid ha asfalterade sträckor? Dammfritt. Lagom av allt. Fri passage.

Blir inte det tråkigt i längden och monotont?

Även i Kamerun finns det asfalterade vägbitar. Och så de här broarna.

Det är som i livet....

IDAG KOM ALMANACKAN!

2010-12-17T22:26:00.000-08:00

Den 17:e december 2010!

GOD JUL ALLA MMEN-TALARE OCH NI ALLA SOM LÄSER DEN HÄR JULHÄLSNINGEN!

Den första bok som tryckts på språket mmen med det nya alfabetet, som Lena jobbat för att få fram, fick vi i våra händer idag! Oj, vad efterlängtad den är, almanackan för 2011! Den är redan framme i Bafumen och man kommer säkert att börja sälja den imorgon. Priset blir 300 francs (4 kr).

De sista månaderna har Lena jobbat med en grupp personer i byn Bafumen för att testa det nya alfabetet genom att skriva ner texter på mmen. I processen upptäcker man vilka stavningar som fungerar. Diskussionerna är många om detta!

Entusiasmen hos deltagarna i testgruppen på 10-12 personer är stor. Eftersom de flesta är lärare samlas man på eftermiddagarna två gånger i veckan. Ordspråk är en viktig del av kulturen i Afrika. Därför har man börjat med att skriva ner en samling på ca 60 ordspråk. Arbetet med att skriva material till textböcker för kommande läsklasser pågår också för fullt!

På tur att tryckas är en illustrerad plansch med alfabetet. Den kommer att vara oerhört populär som startpunkt då man vill lära sig läsa.

Vi ser tillsammans med människorna i Bafumen fram mot att det ganska snart nästa år ska bli möjligt att starta mer systematiska läsklasser där. Dels i skolorna, dels för vuxna. Men då måste först läseböckerna finnas färdiga. Lärarna kommer förstås att komma från den grupp som nu jobbar så flitigt med språket.

Roland har arbetat mycket under året på att utarbeta en projektplan för ett nytt alfabetiseringsprojekt . Där ska man inte bara lära sig läsa, utan också lära sig saker som kan förbättra livsvillkoren: hur man skyddar sig mot och behandlar olika sjukdomar, hur man renar vatten, gör kompost till odlingen, föder upp djur, startar en ”business” … Mänskliga rättigheter kommer att vara en viktig komponent också: barnäktenskap, arvsrätt, trafficking, barnkonventionen och mycket mer.

I november undervisade Roland några veckor på baptisternas teologiska seminarium en dagsresa norr om Bamenda. Det är en stor skola. Kursen handlade om ”Literacy Program Management”. Den ingår som en del av ett mastersprogram för översättare. Intressant att träffa den gruppen och inspirera för den stora betydelsen av alfabetisering!

Innan vi åker hem för gott till Sverige i juni 2011 hoppas vi hinna se många läsklasser igång i Bafumen och att ett bra ”functional literacy” -program ska fungera på de platser vi planerat.

EN GRAMMATIK FÖR PINYIN! EN ORDBOK FÖR META!

2010-12-10T02:33:00.000-08:00

Två års intensivt arbete! Jonas har jobbat i Mbengwi. Bott i ett gästhus rum. I veckan blev meta-ordboken med flera tusen ord klar. På ett språk som var fullständigt okänt för Jonas för två år sedan!

På lördag blir det offentlig ”launching” av boken i den nya bokhandeln – The Literacy Promotion Centre - vid marknaden Tat utanför Mbengwi! Då ska vi vara där…

För två år sedan visste Magdalena inget om pinyinspråket. Då började hon forska i hur pinyintalarna använder sitt språk. Forskade. Dokumenterade. Skrev. Nu har hon lämnat in ett manuskript på en pinyingrammatik! Folk har alltid formulerat sig. Grammatiken har varit ”omedveten”. Nu finns den beskriven i skrift. Det höjer statusen på ett språk då det finns nedskrivet. ”Vårt språk är värt något!”

Igår avtackades både Magdalena och Jonas för sina insatser av kollegerna här i Bamenda och av CABTAL’s ledning. Imponerande insatser. Väl värda beundran och uppskattning.

Ändå är inte detta slutmålet. Deras förhoppningar är att materialet ska komma att vara viktiga byggstenar i en fortsatt utveckling av de båda språken. Så att nya böcker kans skrivas. Böcker som man kan lära sig saker från…

”Jag kommer kanske tillbaka. Jag ser ett behov. Det finns fler språk som väntar…!”

Det är viktigt att se bakåt. Men fortsättningen ligger alltid framför. Kanske här. Kanske någon annanstans.

TÄNK VAD VATTEN ÄR VIKTIGT!

2010-11-29T13:07:00.000-08:00

Vid fem på morgonen börjar det röra på sig. Få vaknar senare tycks det. Det gäller att hinna iväg till källan djupt nere i dalen för att hämta vatten till hushållet. Ndus vattensystem har kollapsat. Liksom elsystemet hela dagar i sträck. El kan man inte hämta, men vatten kan man gå efter.

Strömmen av barn med hinkar och dunkar som glada i hågen vandrar ner i dalen är självklar. Skolan börjar ju snart, så det gäller att hinna med vattnet först! Därefter blir det lugnt några timmar tills skolan är över på eftermiddagen...

En historia ur verkliga livet!

2010-11-29T12:50:00.000-08:00

Vi skriver texter som ska ingå i ett material att användas för diskussion och undervisning i läsklasserna. Här är ett exempel på hur de kan komma att se ut. De ska förstås översättas till respektive språk...

KACHANYI’S DILEMMA

Kachanyi was the wife of Mr Tanto. When her husband died, one of his brothers wanted to take her as wife. Otherwise she would have to refund the bride price once paid for her.

Since Kachanyi did not like this customary practice, she bluntly refused. Therefore she was chased away from her home by her brothers-in-law.

This was not easy for Kachanyi, since she had three children. She needed to start some business for a living, so she tried to get a loan at the Credit Union. However, the Credit Union demanded some security for the loan. She was asked to produce a land certificate. Since the land was taken over by her brothers-in-law she had no certificate. No other way to obtain a loan was available to her.

Her eldest daughter, who was 14, also needed to go to college, but Kachanyi had no money to send her there. Her relatives then advised her to give her daughter in marriage to a certain man who was 41 years old. This man, whose name was Fula, promised to give her the money she needed to pay back the bride price. She would also get money enough to get shelter for herself and the other two children.

This was a difficult dilemma for Kachanyi. She had to decide very soon what to do with the proposition...

QUESTIONS TO DISCUSS:

Is this something that you have come across where you live?

Can you identify the various rights that had been violated in this story?

What do you think happened next?

TILLBAKA I BAMENDA

2010-11-29T12:38:00.000-08:00

Nästan tre veckor har jag varit borta från Bamenda. Har undervisat en kurs i ”Literacy Program Management” med 11 deltagare. Det är en liten delkurs i en Masters-utbildning. Vi har diskuterat olika utmaningar som finns inom arbetet med alfabetisering (”literacy”) och hur man förbereder, planerar och följer upp ett alfabetiseringsprojekt.

Jätteroligt att träffa en grupp motiverade och duktiga kamerunska studenter på en skola med hög akademisk nivå. Värdefullt också att de lagt in en kurs om alfabetiseringsprogram i kursplanen.

Utmaningarna är många. Alfabetisering handlar inte bara om att folk lär sig läsa och skriva. Det handlar om att deltagarna ska kunna använda den kunskapen för att förändra sina livsvillkor på olika nivåer. Därför jobbar vi nu med något vi kallar ”functional literacy”. När kan man säga att målen för alfabetiseringen har uppnåtts? Hur stor andel av den vuxna befolkningen ska kunna läsa sitt modersmål för att man ska vara nöjd? Men det handlar också om litteraturproduktion och motivation. Om hur gräsrötterna ska vara involverade från början och hur ett alfabetiseringsprojekt ska utformas för att möta människornas behov. Och mycket mer.

Mänskliga rättigheter är något som engagerar deltagarna. De har bidragit med texter som många kommer att kunna användas i ett material som ska produceras och användas i ett nytt alfabetiserings projekt från nästa år.

"ANYWAY, I HAVE TRIED!"

2010-10-17T04:09:00.000-07:00

Varje dag , då hon har tid, går mamma Kristina ut till vägen med sina sockerrörsbitar som hon odlat. Där sitter hon och säljer dem för ca 40 franc. Häromdagen kom hon tillbaka hem och visade Lena förtjänsten: 195 CFA. Det är ungefär 3 kronor i dagens kurs. Men Kristina grubblar inte över växelkurser. Hon måste få in pengar skolgången och maten för de barn hon har hand om. Och det är inte bara hennes egna….

195 franc. Det räcker inte långt. Det vet Kristina.

”Anyway, I have tried!” säger Kristina och ser glad ut!

Livet är hårt. Men man försöker!

LENA MÖTTE EN BLIND MAN HÄROMDAGEN...

2010-10-17T03:44:00.000-07:00

Bafumen är en by långt ute i "obygden". Vägen dit är så dålig, att man måste åka motorcykel dit. Vanliga bilar kör inte den vägen. I varje fall ytterst sällan. Man talar ett språk utan litteratur. Inte förrän i dagarna har ett alfabet sett dagens ljus.
En by där bara en del har fått elektricitet, och det helt nyligen. Vatten måste man hämta i något vattendrag eller vattenhåll. Man bär det på huvudet hem dit man bor.

Lena mötte en blind man där häromdagen. De samtalade lite där inne i affären i Bafumen.

"Här i Bafumen är livet gott!" sa mannen. "Här har vi det bra och här trivs vi!"

VARFÖR TROR MAN?

2010-10-17T03:20:00.000-07:00

Läste ett Facebook inlägg igår. Det handla om att tro - eller inte tro. Om en "irriterande" tro som inte går att bli av med...

Varför tror man? Kanske det inte alltid enbart beror på mängden av bönesvar.

Var man än kommer på jordens yta – mitt inne i djungeln, ute på en ö i Oceanien, eller i Stockholm – så spirar tron på att det måste finnas Någon ”bortom” en själv . Ett ursprung. En hamn. Varför? Varifrån kommer detta kontaktbehov, denna kontaktmekanism? Jag tänker på en grodd som växer ut från en potatisknöl i en mörk källare. Den slingrar sig vit och tanig – mot ljuset. Då den tränger ut genom springan i dörren blir den grön och utvecklar sina blad! Av ljuset. Detta oändliga ljusbehov! Så är det med oss människor också, tänker jag. Och det måste bero på att Någon gett oss det behovet. Och den möjligheten. För mig har de blivit som ett ”gudsbevis”.

Jag har funnit att han som kallar sig ”världens ljus”, också är det. Vem annars? Många gör anspråk på att ha ljuset. Och visst finns det många – även bland oss kristna – som, både i lära och uttryck , förvränger berättelsen - ”Evangeliet. Ljuset själv kan vi inte fördärva – bara skymma . För andra – och oss själva. Vi kan göra det genom att fokusera på skuggorna, avarterna. Men kan det finnas skuggor – om det inte finns ljus?

Tror inte det finns anledning att förtränga den tro som finns. Och inte skämmas för den heller. Många ”tro-lösa” människor längtar efter en tro. Den ”irriterande tron” kan bli en ”bärande tro”.

Jag har kommit fram till att Bron Jesus håller – vare sig jag tror att den håller eller inte. Min tro ändrar inte brons styrka. Det har vi fått testa på en del vägar här i Afrika.

För min del är jag sannerligen ingen ”troshjälte”. Ändå har Gud gett mig exempel på Hans närvaro som jag inte blir av med. Det berättar jag om i boken ”Vägar jag inte visste fanns”. Det är en berättelse för familjen och vänner. Mest för att jag aldrig ska glömma...

FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN!

2010-10-14T13:49:00.000-07:00

Regnet öser ner. Tropiska regn är inte som de svenska. Det dånar. Strömmen försvinner varannan dag - åtminstone för ett tag. Vattnet i kranarna också.

Men vaddå? Lena är i Bafumen. Där hon bor finns inte kranvatten överhuvudtaget. Och inte elbelysning i jordhuset. Men hon är glad. Igår bestämde gruppen som samlas tre gånger i veckan för att öva på alfabetet och stavningen vilka ord och bilder man vill ha på en Alfabetsplansch.

Vi pratade om det i tisdags: "Det skulle vara roligt att kunna trycka en sån där plansch! Och att snabbt få fram en bok för de engelsktalande som också vill lära sig läsa och skriva på sitt modersmål! Det är så viktigt att hänga på nu när intresset är på topp. Nu när några vill vara föregångare...".

Och så igår kom ett mail: "Det har kommit en gåva till läsundervisning i Kamerun. Vet ni något projekt där det skulle komma väl till pass?". Timing? Vems timing? Jag svarade inom tio minuter. Så nu kommer det snart - för första gången i världshistorien att finnas en Alfabetsplansch och en läsebok på språket Mmen!
Varför? "Det har kommit in en gåva..."

Själv sitter jag dagarna i ände och skriver texter om mänskliga rättigheter:
Vilka rättigheter har barnen enligt lagar och konventioner? Vad gäller i det här landet?
Vilka rättigheter har kvinnorna? Vad händer när en kvinna blir änka? Hur är det med arvsrätten?
På vilka premissser kan någon bli arresterad? Hur är det med trafficking?

Korruption? Frågeställningarna är många...

Det finns flera organisationer som arbetar med de här frågorna här i landet. Organisationen vi arbetar för har som mål att de här ämnena ska diskuteras i läsklasserna framöver... Spännande. Utmanande. Nödvändigt.

Så jag skriver vidare. Men jag blandar upp med att skriva lite om hur man gör kompost, renar vattnet och skyddar sig mot malaria....

Visst önskar vi att det ska ha någon liten effekt. En sak har vi för länge sedan kommit fram till: Det enda vi kan hoppas på det är att det som görs ska vara en pusselbit. Att den ska passa in med andras pusselbitar. Att flera pusselbitar ska läggas. Som passar ihop. Det är många som lägger pussel här. Jag tror det behövs fler.

Både här i kamerun - och där hemma.

LOVING KINDNESS AS THE FLOOD

2010-10-14T13:08:00.000-07:00

eternal day

Here is love vast as the ocean
Loving kindness as the flood
When the Prince of life, our ransom
Shed for us His precious blood
Who His love will not remember?
Who can cease to sing His praise?
He can never be forgotten
Throughout Heaven's eternal days

EN PROMENAD - BLAND VERKLIGHETENS FOLK

2010-09-30T14:10:00.000-07:00

”Vart är ni på väg?” frågar den glada kvinnan på den trånga stigen och den lastade korgen på huvudet. Hon ler med hela ansiktet. Det är första mötet någonsin med henne. Vi har gått ut på en promenad frampå eftermiddagen. På stigarna utanför stan.

”Vi är bara ute och går lite.” säger vi.

”Jaha. Var bor ni? Jag bor där borta. Vägen här leder ingenstans…”

”Vi prövar i alla fall…. Föresten får jag ta en bild på dig?"

”Kan du ge bilden till mig?” säger hon efteråt.

”Hur skulle det gå till?” Jag visar henne digitalbilden.

Hon ser på bilden skrattade. ”Jag, och min korg…!”

Så skiljs vi. Hon drar iväg ner mot byn. Med sin korg.

Vi fortsätter fram genom planteringarna. Förbi ett hus som är till salu. Men jag tänker att vi redan fått tag på en bostad...

Det syns att man fruktar att skörden ska spolieras av regn eller storm eller någon farsot. Så den skyddande ”medicinen” sitter där på höga stänger. Väl synliga så att alla makter som skulle kunna vilja illa ska förstå att hålla sig på avstånd…

Ikväll ska vi tacka Gud, som vi brukar, att vi får vila i en starkare hand….

KAN MAN GE EN YNKA POTATIS SOM GÅVA?

2010-09-30T13:35:00.000-07:00

När Lena åkte hem från Bafumen idag på morgonen hade hon en gåva med sig! Insvept i tre plastpåsar låg en potatis. Ja, just det. en potatis. En sötpotatis. Snålt va, att ge bort en potatis? En ynka potatis!

Men vi åt halva potatisen till middag idag. Och blev proppmätta. Andra halvan tar vi imorgon. Kanske det blir lite över till i övermorgon också!

Här i Kamerun finns två typer av "potatis". De för oss svenskar "vanliga" potatisarna - de som Jonas Alströmer drog med sig till Europa från Sydamerika. De odlas uppe i bergen och kallas här för "Irish potatoes". Man anser väl att de kommer från Irland. Fast i Bafumen kallas de också för "Red potatoes", eftersom de förknippas med de vita, som i Mmenområdet kallas för "red people". Kanske var de första vita rödbrända då de dök här en gång itiden med sina potatisar....?

Men så finns också sötpotatisen, som säkert har sitt ursprung här. Den som Lena fick idag!

Tänk att något som låter så lite, kan betyda så mycket! Hon gav det hon hade - och vi blev så välsignade!

VILKEN UTMANING!

2010-09-27T11:18:00.000-07:00

Råkade läsa Linus Anderås Facebook. Vilken utmaning de skickar ut!

"Funderar på var de volontärer vi har bett för inför det kommande året just nu befinner sig... Om du inte vet vad du ska göra i höst eller i vår är du otroligt välkommen till vårt kontor på Cypern. Det finns uppgifter både för den som är intresserad av ljud, teknik, media, nätverk eller internet såväl som för den som inte har några förkunskaper. Tipsa gärna andra!"http://www.anderas.se/

OLIKA VÄRLDAR?

2010-09-22T15:54:00.000-07:00

Ljust rum med moderna tapeter. Färgsammansättningen perfekt. Skön fåtölj i hörnet med läslampan välplacerad och underbart skön fotpall. Fransarna på mattan fint uträtade. Blomkrukor i fönstren. Orkidéer i höga moderna glaskrukor. Persiennerna riktigt vinklade för att skydda mot solen. Platt-TV. Video. DVD-spelare. Öppen spis med gnistskydd och tillhörande utrustning. Lampor i taket som kan regleras så att ljuset gradvis ökas eller minskas. Små trevliga vägglampor. Laptoppen på bordet uppkopplad via trådlös internet. Heminredningstidningarna väl staplade på den lilla hyllan under bordet. Bokhyllan välfylld. Böcker om trädgårdsdesign. Biltidningar. Datatidningar.

Köket nyss utbytt. Nya fräscha skåp. Färgkombinationen väl genomtänkt. Silikonskarvarnas färg passar bra till kaklet. Spisen startas genom ett lätt på en digital punkt. Kaffebryggare. Espressomaskin. Alla köksmaskiner som man måste ha. Energisnålt kylskåp. Lika stor frys. Diskmaskin. Mikro.

Badrummet med glasvikdörrar för duschen. Duscharmatur med häftiga funktioner. Varmt och kallt blandas som man vill ha det. Tvättmaskin och torktumlare och badrumsskåp och golvvärme och automatisk fläkt och uppvärmd handdukstork och…

På verandan fina urnor med hortensia och utsökta utebelysning. Stenläggning av brunaktigt trädgårds-tegel. Fint lagt i speciella mönster. Precis som det ska vara. Åkgräsklipparen i boden. Bilen parkerad utanför knuten.

…………………..

Jordgolv och jordväggar. Lerigt och blött under regntiden. Torrt och dammigt under torrtiden. Små gluggar till fönster. Mörkt. Klumpigt bord gjort lokalt. Fotogenlampa. Kanske. Skynke för dörren. Dörren kan stängas med hänglås på natten. En bred säng för flera personer. Ett skynke att dra över sig.

Köket ute i ett speciellt jordhus. En uppbygg ställning att lägga pytsar och grytor på. Eldstad mitt på golvet. Tre stenar med plats för en gryta. Röken från eldstaden får ögonen att rinna. Under taket, svart av åratals rök, hänger majskolvarna på tork. Små pallar att sitta på då man skalar sötpotatis och stöter de gröna bladen. Man sitter tillsammans och skalar och förbereder maten. Vad samtalar man om?

Latrinen en bit bort bland buskarna. Hål i marken. Skyddat av planerade växter. Inget tak. Blött då det regnar. Flugor. Lukt.

Badrummet bakom ett skydd av flätade blad. Man står på några stenar och öser vattnet över sig. Kallt vatten. Eller varmt som kokats över elden med . Vattnet hämtas i hinkar – någonstans en bit bort. Kanske i en kran som byn försetts med. Kanske i bäcken. Kanske i ett vattenhåll. Barnens jobb.

Kolsvart på natten. Inne och ute. Skyfallet dånar öronbedövande mot plåttaket. Marken kring huset blir en sjö. Kommer det in?

Olika världar. Fysiskt skilda. Vi tillhör alla någon av dem. Ingen värdering i detta. Bara ett konstaterande. Ett ofrånkomligt faktum.

Man ska inte tala om skilda världar i den globaliserade tidsåldern. Det är inte modernt. Men… ändå. Om man sett båda? Vad får det för konsekvenser?

Men finns det kanske ytterligare en dimension att utreda – den mänskliga? Kring de tre stenarna i köksröken och i det nyrenoverade IKEA köket med ny spis – där levs liv. Där finns människor med värderingar, attityder, ambitioner, drömmar, kunskaper, strävan, kamp, glädje, skratt, sorg, sjukdom, framgång…

Vem kan analysera allt detta?

VAD VILL DU HELST VETA MER OM?

2010-09-22T15:24:00.000-07:00

Vad vill du helst av allt att alfabetiseringskurserna ska innehålla utöver ren läsundervisning? Så var frågan i en undersökning jag nu håller på att analysera. 45 tidigare deltagare i läsklasserna fick frågan. Så här blev svaren – rangordnade från mest prioriterade till lägst. Rangordningen säger mycket om människornas livsvillkor i byarna där intervjuerna gjordes! Procentsiffrorna säger hur många som valde ämnet. Man fick välja tre.

Malaria och andra sjukdomar (47%)

Bibeln

Jordbruk

Att föda upp djur som kaniner och grisar

Tvåltillverkning

HIV/Aids

Att starta affärer

Sömnad

Räkenskaper

Mänskliga rättigheter (7%)

Landets lagar (4%)

Så nu håller vi på och skriver berättelser och andra texter som ska kunna användas som diskussionsunderlag i klasserna! Spännande! Många texter om mänskliga rättigheter är på gång!

Det är ett ämne med många infallsvinklar och exempel.

Här är några berättelser jag bidragit med:

THE SILENT ENEMY - Om malaria

CLAUDE AND HIS FAMILY - Om alkohol

THE ANTI-AIDS CLUB - Om aids

JUMA’S NEW COMPOUND - Om lokalmiljön

ERNEST AND THE GOATS - Om “human” djurbehandling

ANNA’S UNWANTED GUESTS - Om parasiter

THE MALNOURISHED CHILD - Om undernäring

HOW JUMA’S AND ALICE’S LIVES CHANGED – om att göra affärer

ABEL’S CHOICE - Om att låta dottern börja skolan

Kanske jag lägger upp en liten berättelse nästa gång!

CHOKLAD? SJOKLAD? SKOKLAD? SKJOKLAD? STJOKLAD?

2010-09-22T14:50:00.000-07:00

Choklad! Hur stavar du det? Vilken bokstavskombination ska man välja för det s.k. sj-ljudet i svenskan. Som bekant har det blivit lite olika för olika ord. Till alla skolbarns förtvivlan. Choklad. Skjorta. Skärbräde. Chans. Stjärna. Skjuts…

Hade det inte varit fint och trevligt om man istället frågat de små barnen – o alla vuxna denna enkla fråga: Vad tycker ni vi ska väljs för stavning för det här ljudet?

Vilken tur Lena har! Nu får hon vara med från början och föreslå och diskutera en viss stavning för de olika ljuden som förekommer i Mmen! Efter mer än ett års arbete med att analysera språket Mmen är nu ett alfabet klart. Lena åker dit några dagar varje vecka nu och testar det med en grupp personer som troget samlas.

Det är förstås inte bara att stava med ”svenska” bokstäver . Flera ljud kräver egna symboler som inte finns i vårt alfabet.

Det roligaste arbetet ligger nog framför. Just nu har de börjat samla olika ordspråk som de skriver ner. Ordspråken är en viktig del av de afrikanska språkens kulturskatt. Så nu övar de på att skriva ner dem.

Snart ska de börja skriva ner små berättelser. Kanske en del av dem kommer att kunna användas senare då alfabetiseringsarbetet börjar – dvs. då man kan börja att ordna läsklasser i modersmålet för folket i Bafumen.

Från den grupp som nu lär sig skriva på sitt modersmål, kommer säkert en del att kunna bli lärare i dessa läsklasser! En spännande utmaning!

NY BOSTAD!

2010-09-11T12:14:00.000-07:00

Vi visste inte var vi skulle bo då vi kom tillbaka till Kamerun! Bara ett rum i ett gästhus fanns att tillgå.

Det visade sig att det fanns en bostad som väntade på oss. Vi håller just på att flytta dit! Vi är så tacksamma!
På andra våningen i detta hus tänker vi bo tills vidare. Vardagsrummet är tyvärr stort som en kyrksal. Vi får väl möblera ett hörn…
Det enda vi grämer oss för är vägen till huset! Den är en plåga för bilen. Tar vi oss upp för backen när det vräker ner regn? Knappast. Man får parera mellan skyfallen.

Men visst är det fantastiskt! För oss är det ett bönesvar.

Och på måndag åker Lena till byn Bafumen för att träffa en grupp personer i kungens palats. Där ska hon presentera förslaget till alfabet för Mmen språket!

VAD ÄR LYCKAT?

2010-09-11T12:01:00.000-07:00

Ibland blir man överraskad. Helt spontant kom fem ”Outlookare” och hälsade på oss på Öland!

Under Outlookkursen var en viktig komponent att vi var en vecka på Öland. För den fortsatta kursen var de dagarnas aktiviteter och gemenskap nog betydelsefull. Nästa sommar får det kanske bli en återsamling för en större grupp…!

Vi fann bland buskarna det som skulle ha blivit en timrad hydda . Vi började bra under Outlookkursen. Fällde träd. Timrade en stadig grund att bygga vidare på. Så här ser det ut i dag. I själva verket var inte målet att göra ett färdigt hus. Bara att testa att göra något nytt.

Allt vi börjar med i livet blir inte färdigt. Men måste det alltid det? Var det kanske erfarenheten som var viktig? Gemenskapen. Jobbet. Planen. Experimentet. Det som ser resultatet kanske klagar. Men den som var med kan veta att ingen erfarenhet är bortkastad.... Kanske den här timrade stockraden egentligen var ovanligt lyckad....?

Det är resan som är mödan värd. Kan det inte vara så?

KRYSS FÖR NYA ERÖVRINGAR

2010-09-11T11:14:00.000-07:00

Linus kom ner ett par dagar till Öland. Med full surfutrustning. Norra Öland vid Bödastranden var inte testad än. Det var härliga surfvågor där visade det sig. Och gott om surfare. För Linus blev det ett nytt kryss för surflokaler han besökt. Kul att se!

Det där med att kryssa in nya erövringar är intressant. För min del handlar det om fåglar…
Varför nöjer vi oss inte med det som redan setts, upplevts, hörts, skett…? Varför vill vi människor inte att det ska stå stilla? Varför vill vi inte förlora hoppet att det ska finnas mer…?

Hur skulle det vara utan det hoppet?
Havets vågor och fåglarnas flytt. Tänk om vi inte lockades att följa...

LIVET FÖRÄNDRAS!

2010-09-11T10:49:00.000-07:00

Tillbaka i Kamerun efter några veckor i Sverige! Så roligt med Ellen och Markels bröllop! Vi önskar dem Guds närvaro i deras fortsatta liv - i fest och vardag.

I SVERIGE EN SOMMAR SOM DENNA!

2010-08-05T08:53:00.000-07:00

Tänk att få vara i Sverige några veckor en sån här sommar! Jobb på Öland. Renovering tillsammans med Linus. Rengöring av tak. Sånt är roligt.

Så har vi varit i Malmbäck. På förmiddagsgudstjänst i Rommenås med mycket folk. Roligt! T.o.m. två Outlookare kom dit! Alltid roligt att träffa dem!

Nu är det bröllop om ett par dagar! Vad säger man på ett bröllop? Jag tror jag vet vad det blir...

Den 5 september åker vi tillbaka till Kamerun!

AR BYGGKLOTSAR ANDLIGA?

2010-07-15T13:45:00.000-07:00

”Så som det står skrivet…”. Vi känner igen formuleringen från evangelierna. Jesus själv hänvisar ofta till ”Skrifterna” i sin undervisning. ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå Skrifterna”, säger Lukas om lärjungarna efter uppståndelsen. Det har sedan alltid varit ett kraftfullt argument genom historien, för dem som räknar med Bibeln som någon slags ledstjärna i livet och vägvisare till mening med tillvaron.

Utgångspunkten är givetvis att det finns något skrivet som någon kan läsa. Och att folk kan läsa. Och att det som läses kan förstås och tolkas. Och att förståelsen fördjupas med utökad kunskap om varje Bibelboks karaktär och syfte. Och att detta är en fantastisk berikande utmaning i sig…
Enkelt och självklart kan man tycka! Läs och forska i Bibeln och hela floran av kringlitteratur! Visst.

Men vänta nu…! Detta är självklart bara för dig och mig som kan läsa det här! Det är mindre självklart för de 350 miljoner människorna i de ca 2200 språken som saknar Bibeln i skrift. Och det är mindre självklart för de oändligt många fler människorna i en mängd andra språk, som trots att Bibeln och andra böcker finns översatta, inte är läskunniga!

Det finns en utmaning här! Organisationen Wycliffe har som mål att alla språk som behöver Bibeln ska få det före 2025! Se själv i Dagenartikeln den 15 juli. Det låter fantastiskt. Det är bra med mål! Tänk att kunna säga: ”Vad underbart! Nu har även den språkgruppen fått sitt nya Testamente! Invigningen skedde under pompa och ståt förra torsdagen! Nu kan vi gå vidare till nästa språkgrupp…!”

Eller… vänta nu! Kan vi det? Gå vidare alltså? Så där utan vidare..? Vad händer om folk inte kan läsa det som översatts? Vad händer om man missar att göra människor läskunniga? Så att böckerna bara blir liggande i kartonger? Om man bara är glad över översättningsstatistiken? Vad har man då vunnit?

Är det en ”andligare” uppgift att översätta Bibeln än att lära folk läsa? För mig är svaret självklart. Översättningen kan förvisso vara mer inspirerande för den som jobbar med det. Men ett pussel kräver alla bitar. Den vackra bordskivan kräver benen också.

VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR OCH ENSKILDA KRISTNA SOM VÅGAR UTVIDGA ANDLIGHETS -BEGREPPET TILL ATT OCKSÅ INNEFATTA ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT LÄSA? ATT LÄRA MÄNNISKOR ATT FÖRBÄTTRA SINA LEVNADSVILLKOR? ATT FÖRBÄTTRA SIN HÄLSA? ATT KUNNA VÄRJA SIG MOT MASSIVA ORÄTTVISOR OCH FÖRTRYCK I SAMHÄLLET MAN LEVER I?
VAR FINNS DE FÖRSAMLINGAR SOM ÄR BEREDDA ATT SÄGA: ”HÄR ÄR VI. LÅT OSS VARA MED OCH STÖDJA ETT PROGRAM FÖR ALFABETISERING (LÄSUNDERVIS- NING) I ETT AV DE SPRÅK SOM BEHÖVER DET!”

”OM DIN GUD ÄR SÅ STOR – VARFÖR KAN HAN DÅ INTE TALA VÅRT SPRÅK?” sa en gång en man i Sydamerika till Cameron Townsend. Det blev en väckarklocka. Och starten för Wycliffe och SIL.

Gud kan nog tala. Frågan är om människorna kan läsa hans Ord?

JAG HAR ALDRIG GÅTT PÅ VATTNET

2010-07-10T12:27:00.000-07:00

Har just läst bloggen från Hönökonferensen. Om dopet i havet. Mina tankar går tillbaka:

Det är mitt enda besök på Hönökonferensen. En morgon är det dop i havsviken. En underbar stund. Många sitter på klipporna och ser på då den ene efter den andre döps i det friska vattnet. Sång, bön, glädje och välsignandet av människor som tagit beslut för livet att följa Jesus.

Sången är över, talet är slut, folk är på väg att lämna. Då kommer en man fram till mikrofonen och säger: ”Jag ska be att få läsa en dikt innan ni går.” Så tar han sitt papper och läser långsamt och med tonvikt på de rätta orden, för han har själv skrivit dem:

”Jag har aldrig gått på vattnet. Gått på lina har jag gjort - balanserat mellan tro och tvivel. … Men jag har inte varit rädd, för när jag fallit ner har Guds hand fattat mig…”

Ungefär så läser han. Det var flera år sedan...Han läser hela dikten. Andlös tystnad. Mannen tackar och går från mikrofonen. Orden hänger i luften – starka. Och de ristar sig in i mig. Fast. År efter år bär jag dem med mig och jag citerar dem.
Vem var den mannen? Var finns hela dikten? Jag har ingen aning, men jag vet att han talade in i en persons hjärta. Kanske han tvekade. ”Vågar jag? Skämmer jag ut mig? Är det inte framfusigt?” Men han läste. ”När jag fallit ner så har Guds hand fattat mig…”

Visst, så är det.

REKLAM PÅ MARKNADEN!

2010-07-08T09:12:00.000-07:00

Radioreklam en hel dag. Högtalare. Reklam av lärarna på marknaden. Tal. Klippning av bandet. Sång. Skyltar. Försäljning i en uppfräschad lokal. Varför? För att förbättra rekryteringen av elever till läskurserna. Och för att öka spridningen av läsmaterial på oku språket!

Läsmaterial? Ja, små enkla böcker som tryckts tack vare gåvor från Sverige!
Från Malmbäck.

FOTBOLLSSUPPORTER NUMMER ETT!

2010-07-08T08:58:00.000-07:00

Överallt möter man dem. Dyker upp in kurva. I dimman. I en backe. Har man sett kommer det fler.
Öltransportörerna. Inga smålastbilar. Det är långtradare på kanske 12-20 meter. De måste vara rejäla för det går åt mycket öl i det här landet.

Jag kan inte göra någon uttömmande utvärdering av industrin i Kamerun. Men min intuition säger mig att bryggerierna måste gå bra! På den Internationella Kvinnodagen ordnade bryggeriet ett stort öljippo för kvinnorna. En stor insats för att höja deras status och markera deras värde enligt tidningarna!
Negativa konsekvenser? För familjeekonomin? För barnens skolavgifter? För matförsörjningen? För alfabetiseringen? För kvinnorna? För…?

Well, för säkerhets skull förkunnas längst bak på långtradarna : ”Supporter nr 1 av fotbollen!”
Ok, men då då så!

NU TESTAR VI EFFEKTIVITETEN. PÅ LÄSUNDERVISNINGEN. OCH VÄGTRANSPORTERNA!

2010-07-08T08:11:00.000-07:00

Nu jobbar vi på en kartläggning av hur effektivt alfabetiserings arbetet varit i åtta olika språk under de senaste
åren. 15 slumpvis utvalda f.d. deltagare från vart och ett av de tre sista åren väljs ut. De får svara på en lång enkät och göra ett lästest. Alltså beräknar vi att 360 personer ska delta.

Vi hoppas att resultatet ska ge information som kan hjälpa till att förbättra upplägget i framtiden!

I Oku har man nu gjort alla intervjuer. tre av literacylärarna har åkt omkring och sökt upp de som skulle intervjuas. Väntar just nu att svarsformulären ska komma hit endera dagen. "Om jag hittar någon pålitlig person som ska åka buss till Bamenda så ska jag skicka dem!"

Det är ofta så den lokala "postgången" funkar här. Fast i det här fallet har jag mina farhågor: Kan verkligen en buss köra vägen från Oku nu i regnet...? Jag vet hur vägen är! Ska jag hinna få papperen inna vi åker till Sverige om en dryg vecka?

Men "Om jag hittar någon, så..."

2010-07-07T12:33:00.000-07:00

NU FINNS DET ETT ALFABET PÅ SPRÅKET MMEN !

Juli 2010. Alfabetet är klart. Lena började för drygt ett år sedan att samla ord och har sedan jobbat med en fonologisk analys av språket för att utforska vilka ljud som finns i språket. Det krävs för att kunna avgöra vilka bokstäver (ortografi) som ska finns.

Detta är bara början. Nu är två personer från Mmen, Kristina och Muh Gabriel, tillsammans med Lena och flera andra på en kurs här i Bamenda för att lära sig nya sätt att samla ord på ett effektivt sätt.

Entusiasmen är uppenbarligen stor. Ikväll tittade Lena och Kristina, som bor hos oss några dagar, tillsammans på bokstäverna och spelade in sånger!

Så här ser vokalerna ut (i spalten Grapheme):

Phoneme                          Grapheme

/i/                                      I i                 iwə       one hundred
/e/                                     E e               echi       small stone
/ɛ/                                     ɛ ɛ                ɛyzo     clean
/ə/                                     Ɨ ɨ                 ɨŋgɛ      wrinkle
/ɜ/                                    Ə ə                əzhi      defeated
/a/                                    A a                aku       forest
/u/                                  U u               apuse    bellows
/o/                                    O o                sepomə agree
/ɔ/                                    Ɔ ɔ                efɔm      brain

VILKEN VANSINNIG OPTIMISM! Jag VET att det inte går!

2010-07-03T02:01:00.000-07:00

Efter invigningen av det lilla alfabetiseringscentret i Oku bestämde vi oss för att åka hem till Bamenda samma dag. Fyra extra passagerare. Tre potatissäckar. Två var gåvor till oss. Den tredje var stor och tung och tillhörde en av pasagerarna.

Det hade regnat på dagen. Det gör vägen uppför det höga Okuberget slipprig. Vi vet det. Men vi behöver komma hem. Och passagerarna ska hinna med bussar från Bamenda till Yaoundé och Douala. Själva ska vi till Yaounde på måndag.

Slipprig väg. Lerhål. Platser med vassa stenar. Bilen glider hit och dit. Stup på ena sidan och inga skydd. Vi möter en vit landcruiser på väg mot Oku. "Hur är vägen framöver?". "Det är svårt!" säger chauffören som just lyckats ta sig genom. "Vi lyckades komma igenom därför att vi hade nedförslut! Men uppför...nej det blir svårt!"

Vi lyckas ta oss genom flera svåra ställen med 4-hjulsdriften. "Det här ska nog gå!" säger jag lättad.

Framför oss dyker stigningen upp. Djupa hjulspår i gyttjevällingen. Jag tar fart men bilen men kör fast i gyttjan bara en bit upp i backen. Nytt försök. Samma resultat. Backar långt för att kunna vända bilen. Nu är det bara tillbaka som gäller. Efter en bit förstår vi att det inte är självklart att vi kan återvända heller. Ett rykte säger att den vita landcruisern sitter fast i leran mitt på vägen och blockerar den... Det är dessutom redan sent. Snart är det mörkt. Vi åker tillbaka. Ber en bön och tänker, att det finns nog en utväg på något sätt ur detta! Men att sova i bilen med en massa utrustning på en ödslig väg känns inte lockande...

I en uppförsbacke är det stopp. Bilen glider ner i djup ränna regnvattnet skapat. Ett gäng killar kommer och bär sten och gräver och skjuter och lyfter och ....mot alla odds kommer vi upp på vägen igen..

"Finns det några hus vi kan ta in i efter vägen?" frågar jag. En av passagerarna, som är alfabetiseringslärare går iväg någonstans. Kommer tillbaka efter en stund med en kvinna. "Kom och stanna i mitt hus över natten. Ni kan parakera bilen alldeles utanför! Ni kan inte fortsätta nu."

"Men vi är sex personer!" Sådant är sällan problem i Afrika. Så vi lastar ur bilen. Lena och jag får ett eget rum. Några måste ha flyttat på sig för vår skull! Tillsammans skalar vi potatis och äter potatis kokt i palmolja! Fantastiskt gott.

Nästa morgon startar vi tidigt. Så att inte regnet ska komma igång igen. Vi beslutar ta en annan väg. Jag och pastorn, passageraren, går till fots för att inspektera backen som vi vet finns där. "Detta går inte! Ingen chans!"

Pastorn lastar sin potatissäck och kålsäck på en motorcykel och drar iväg själv. Ett gäng killar säger: "Det går att åka. Vi ställer upp och hjälper till! Det är sånt vi gör varje dag."

Eftersom vägen ändå lär vara blockerad i båda riktningarna och vi har dagen på oss, beslutar vi försöka!
En backe, kanske 100 m lång ligger framför. Djupa hjulspår visar att många kämpat här.Full fart uppför backen. Eller..20 meter. Bilen glider ner i en djup ränna.Sidan av bilen är centimetrar ifrån att helt skrapas sönder av jordvallen till vänster. Jag kravlar mig ur via passagerarplatsen.

"Jag är en idiot!" utropar jag. "Jag visste att det inte skulle gå! varför gav vi oss in i det här?"
Killarna skrattar. "Det kommer att gå! Vi lyfter upp bilen.!". Vilken idiotisk optimism! Hur kan man ta så lättsinnigt på detta! Det är ju vi som får lida av att de lurat upp oss i denna gyttjebacke!

Jag VET att det inte går...... En stund senare är bilen uppe på lervägen igen. Många händer skjuter på. Jag gasar.....

Obotlig, orimlig, vansinnig optimism. Fast kanske inte ogrundad optimism. Här är man van att hantera "olösliga" lägen. Hur skulle man annars ta sig fram?

"Vi gör inte det här för betalt!" hade killarna sagt. Vi gav dem ändå något. Naturligtvis.

Konferensen i Yaoundé var bra.

Afrika! Cameroon!

"MAN TO LEAD. WOMAN TO FOLLOW"

2010-06-24T12:49:00.000-07:00

Igår var vi hos polisen på förhör. Som åhörare. Det var en förundersökning som pågick mot en rad mammor som misstänks ha skickat iväg sina barn som arbetskraft hos någon annan. Trafficking kallas det enligt lagen. En kvinna satt i häkte anklagad för att ha fraktat åtta barn till platser där de fått arbeta orimligt lång tid utan betalning. På farmen med att hacka. Genom att bära vatten. Kanske från 5-6 på morgonen till sena eftermiddagen.

Barn och kvinnor har inte alltid lätt. Manssamhälle. Kanske inte bara här?

Det finns organisationer, NGOs, som arbetar just med att främja de mänskliga rättigheterna. Imponerande att se hur de arbetar! Unga, engagerade, välutbildade människor som engagerar sig för mänskliga rättigheter av olika slag. Varför följs inte lagen? Varför känner inte människorna till vilka rättigheter de har?

På hemvägen från polisen hamnade vi bakom en gul taxi. Alla taxibilar är gula här. Alla, nästan, har en devis skriven baktill: ”Are you God?”. ”Be ye holy, my boy”. ”Inshalla”(Om Gud vill). ”People must talk”. “But why?”

Den här eftermiddagen hamnade vi efter en som basunerade ut : ”Man to lead. Woman to follow”. Samhället i ett nötskal. Kanske inte bara här?

KOM I TID! MEN KOMMER DU SENT GÅR DET BRA OCKSÅ!

2010-06-22T14:08:00.000-07:00

Det har målats och fixats. En bänk, ett bord och en disk har skaffats in. Det handlar om den lilla marknadföringsaffären vid markanden i Metaområdet. Där ska det säljas böcker på språket Meta och där ska det göras reklam för alfabetiseringsklasserna.
En målare skulle anlitas att göra en målning på väggen. En bild som skulle kunna attrahera folk. Konstnären gick inte med på priset som erbjöds.
Häromdagen tog vi saken i egna händer. Varför inte projicera en Powerpoinbild på väggen? Så gjorde vi. Två ordspråk och en bild på människor som samtalar. Ganske lyckat. Och mycket billigare.

-Vilket ordspråk ska vi välja att skriva på väggen? undrar jag.

-Det borde väl handla om marknaden, eftersom affären är där?"

- Varför inte?

- Då tar vi det här Metaordspråket, säger Rickard och pekar på ett.
-Vad betyder det?
- Om du kommer tidigt till markanden, så får du handla; Kommer du sent till markanden - så får du
handla då också!"
- Men det blir ju som att uppmuntra folk att inte komma i tid, säger svenska jag.
- Ja, men ska vi ha något om marknaden så...
- Ja, visst...

Ska det vara kulturanpassat, så ska det väl vara det. Så nu står det så på väggen.

Tyckte först det var knäppt. Men egentligen....hur är det?
Hur var det med de där daglönarna som lejdes en timme innan dagspasset var avslutat? De som Jesus berättade om. De som fick samma lön som de som börjat på morgonen. Märklig historia det där! Var inte poängen att i Guds Rike avvisas ingen pga sen ankomst.Eller att det är oförtjänt alltihop. Man kan missa mycket. Men dörren står öppen. Så tänker jag mig....

TYVÄRR ÄR HUSET REDAN UTHYRT!

2010-06-22T13:35:00.000-07:00

Vi ska flytta från huset vi lånat nu sedan början av året. De rätta innehavarna kommer tillbaka från USA.
I god tid har vi letat efter ett annat ställe där vi kan bo. Hittade ett bra hus. Kom överens med ägaren. Slappnade av. Saken var ordnad nu innan vi ska åka till Sverige några veckor. Nu visste vi var vi skulle
bo då vi kommer tillbaka.

Då ringde ägaren och sa att, tyvärr, huset har hyrts ut till någon annan... ! Två veckor har vi nu på oss att hitta ett annat hus. Annars blir det väl något gästhusrum då vi kommer tillbaka hit. Tills vi får låna en lägenhet av någon annan....
Var just inne på Facebook. Där skulle jag ändra i personuppgifterna. Bostadsort? Visst, det blir Bamenda. Hemort? Vad skriva där? Kunde bara komma på en sak att skriva:????

Men hur är det nu det står? "Our citizenship is in Heaven". Phil 3:20
Bostadslös? Hemortslös? Och ändå: Ett medborgarskap som står fast!
Det måste vara fullkomlig dårskap för många.
För andra är det livets trygghet. Och glädje.

DÅ SATT DÄR PLÖTSLIGT EN LITEN FÅGEL I RUTAN

2010-06-14T11:00:00.000-07:00

Kamerun-Japan i fotbolls-VM. "Kameruns spel var torftigt, segt och fantasilöst". Det påstår Aftonbladet.

På en liten kvartersservering nedanför kullen där vi bor står en gammal TV. Där samlas folk nu dag efter dag för att kolla fotboll. Jag köpte en Fanta och satte mig på en bänk. Måste vara med om detta tänkte jag!

"Är du en av oss?" frågade en röst av gänget som satt där.
"Ja, visst!"
"Ok, bra, då kan du sätta dig där!"
Mitt fotbollsintresse är normalt minimalt. Men nu satt jag där. Ett undantag måste man kunna göra.Tänk om Kamerun skulle vinna! Inget hände. Lamare stämning än jag väntat. Kanske man redan gett upp hoppet om att de "Odompterbara lejonen" skulle ta hem segern... Lite segt alltså...

Då satt där plötsligt en liten fågel i TV-rutan! Käkade i godan ro och helt avspänt på några frön eller vad det nu var i ett hörn av fotbollsplanen. Brydde sig inte om vare sig trumpeter eller kutande spelare! Ovetande om krav på prestation och uppvisning! JUBEL på serveringen!!

En fågel. Matchens behållning! Men skriver sportreferenterna en rad om det? Eller missar de poängen...

En fråga till: Visste någon att jag för en gångs skulle skulle slå mig ner på ett lokalt serveringsställe och titta på fotboll?

SAMTAL PÅ VÄGKANTEN

2010-06-11T09:47:00.001-07:00

Jag har sett dem i Bangladesh och Indien. Och i Zambia. Nu ser jag dem i Kamerun.

Vi kör uppför den gropiga vägen nära Oku för att hämta en person. En vän från Oku är med mig i bilen. Då sitter de där vid vägkanten. Småpojkarna som krossar sten. En tung hammare i handen och den ena stenbumlingen efter den andra. De dunkar och dunkar. Flisorna far och rafsas ihop i en hög. Hårt arbete.

-”Varför sitter så små pojkar och hackar sten?”

”De vill tjäna lite pengar.”

”Så det är ingen som tvingar dem?”

”Nej, de gör det frivilligt. För att få lite egna pengar! De gör det när de kommer från farmen.”

”Från farmen?”

”Ja, på förmiddagarna är de med sina mammor ute och jobbar i jorden. Det är ju ingen skola just nu.”

”Hur mycket tjänar de på att krossa sten till grus? Vad får de för en hink?

”För en full 20-liters hink får de 150 francs!”

”150 francs. 2kronor och 25 öre! Till vem säljer de gruset?

”Det finns uppköpare som kommer och köper. De säljer sedan till sådan som ska bygga något.”

”Kan ingen hjälpa dem så de kan sälja direkt till dessa, så de kan få bättre betalt?”

”Nej, det går inte…”

”Nej, det går förstås inte… Hur skulle det gå till?...”

………….

Dagen efter åker jag vägen från Oku mot Bamenda. En small ringlande jordväg inkarvad i bergsluttningen. En otroligt vacker utsikt. Lite bråttom, för regnet kan komma snart.

Då ser jag dem där på vägen. Jag har sett dem förut i andra delar av Afrika. Småpojkaran med hemmagjord träcykel. Jag stannar och går ur bilen.

”Fin cykel! Har du gjort den själv?”

” Ja visst!” Stolthet i det leende ansiktet.

”Kan du visa mig hur du kan åka?”

Pojken sätter sig på cykeln och den rullar full fart nerför den sluttande vägen. Sedan släpar han den uppför backen igen.

”Får jag ta ett kort?”

”Ja!” Ansiktet ler.

”Tack! Nu måste jag åka vidare.” säger jag och öppnar bildörren.

”Jag såg dig igår när du åkte förbi!” säger pojken.

”Ja, det är riktigt. Jag åkte här igår. Hej då!”

I bilen kommer jag ihåg. Jag såg också småpojkar med en träcykel igår då jag passerade! Det måste ha varit de! Jag hade nästan glömt…. De hade registrerat. En röd Suzuki med en ”white man”.

Samtal på en vägkant. Om barn. Om arbete. Och lek.

DAGENS RUBRIKER

2010-06-04T11:44:00.000-07:00

Jag skummar genom rubrikerna i dagens tidningar på nätet. Inte kamerunska tidningar. Nej, jag menar DN, SVD och Dagen. Den 4:e Juni 2010.

Fortsatt ras för socialdemokratin
Antisemitismen slår ut i full blom
Körde båten nio gånger för fort.
En gripen efter skottdrama i City
Två skadade i gisslandrama
Pojke åtalad för flickmord
Rättssäkerheten åsidosätts
Nya sabotage på Uppsalasjukhus
Var tredje tjänsteman drabbad av hot [På Kronofogdemyndigheten]
21-åring erkänner mord
Gisslandrama hos Migrationsverket
Ateistaktion: Biblar byts mot porr ]I Finland]
Vi gör oss osams med folk varje dag. [regeringen]

Men värst av allt:

Ungdomar vill vara ”äkta, hängivna och radikala”. De vill uppmuntra sina kamrater att tänka kring frågor som har med tro och liv att göra. Det delar ut bullar och ordnar konserter. Och så samlas de och ber! Ytterst suspekt! De har större framgång än de politiska partierna ungdomsförbunden då det gäller att samla medlemmar. Som sagt, ytterst misstänkt.

Rubriken är oundviklig: SKOLVERKET TVEKSAMT TILL NY GENERATION!

Skönt att vi har alerta myndigheter. 2010. I Sverige.

2010-06-03T14:17:00.000-07:00

Här började någon bygga sitt hus engång. Stora planer. Inspiration.
Så här blev huset.
Vad lätt vi har att börja projekt....
Vad är störst? Att börja? Eller att fortsätta?

"Om någon vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och beräknar kostnaden...?
Visst var det så Han sa...?

En blomma.En?

2010-06-03T14:13:00.000-07:00

Bildkommentar: Roland

PROPORTIONER

2010-06-01T13:04:00.000-07:00

Man kan undra över vilka proportioner man tillskriver saker och ting. Tänk vad stort och övermäktigt vissa saker kan vara ibland. Det lilla blir så stort. Det som verkligen är stort tenderar att skymmas av petitesser.
Så tänkte jag om den här bilden. Och det är riktigt – ur en synpunkt sett.

Men man kan också vända på det hela. Vad är störst? Suzukin eller den 5 decimeter höga termitstacken. Suzukin har konstruerats av skickliga japaner. Det förstår vem som helst! Bilar kommer inte till av sig självt.

Med termitbyggets sinnrika uråldriga svampkonstruktion med inbyggda luftkonditioneringskanaler, härdade lerskal och regnskydd är det annorlunda. Det har tillkommit utan avsikt. Det bara blev så. Eller..?

Två storheter. Eller är det en storhet och en litenhet?

STÄLLER DU UPP MOT LUDOWIG? JAG VÅGAR INTE!

2010-05-18T12:54:00.000-07:00

Vågar du tävla mot en 12-åring? Från en by i Kamerun utan elektricitet i huset där han bor. Där man får gå och hämta vatten i en uppdämd bäck varenda dag.

Vågar du? I så fall vet du inte vad du ger dig in på!

Ludowig gillar att spela fotboll. Det gör han med kompisarna bakom jordnuset. Men det är inte det saken gäller nu - utan Bibelkunskap! Säg en Bibelvers och fråga var den står. Fråga i vilket kapitel i Apostlagärningarna det står om det och det. Fråga var i Bibeln man hittar…

Jag lovar. Du får svar direkt! Nästan ögonblickligen. Triumferande.

- Vad ska du bli då du blir stor?
- Pastor.

Jag skulle inte alls bli förvånad om det blir så! Men i så fall hoppas jag att han kommer att kunna läsa och undervisa folket från en Bibeln skrivet på hans eget språk. Att han ska slippa läsa den på Engelska och sedan återberätta. Att människorna själva ska kunna sitta i sina hem och kyrkor och se att Gud talar så de förstår.

Och jag hoppas att många i den stora språkgruppen ska kunna läsa sitt eget språk. Att det ska finnas bokstäver. Och böcker. Många böcker. Bra böcker, där människor kan läras sig mycket som kan förbättra livsvillkoren och attityderna. Att det ska pågå läsklasser runt om i byarna. Att många vuxna som aldrig fick gå is kolan ändå ska ha fått en chans att som vuxna lära sig läsa. Att många unga ska ha lärt sig läsa och skriva sitt modersmål redan i skolan.

Jag hoppas det ska vara så. Kanske kan det gå på 10 år. Då skulle jag vilja komma tillbaka till Bafumen
och hälsa på hos pastor Ludowig. Hoppas han är en av de ledande då i ”läsrörelsen”!

Mobben gör sitt. Och skomakaren.

2010-05-14T15:37:00.000-07:00

Det kunda ha slutat i tragedi i går morse. Mobben var upphetsad. Stenar ven. Knuffar och slag. Skjortan slets av mannen som kastats omkull i gruset.En tjuv hade haffats och nu höll folkhopen på att utkräva hämnd. En man kom med en stor sten att slänga på hans huvud.

Lite till och mannen hade varit död!Överdrivet? Inte alls. Det händer alltsom oftast. Tillåtet? Nej, förstås inte. Men hur kan en mobb bestraffas? Vem kan bevisa vem som slängde stenarna? Vem som sparkade?

Det var en enkel skomakare som räddade livet på mannen.Så sägs det. Han lagar skor nere vid vägen. Ett litet bord med några prylar är hans verkstad. Han lagade min sandal engång för ca 3 kronor. Bra lagning. Den håller än.

Igår räddade han livet på en man. Närjag kom ner till vägen var man redan på väg till det lilla sjukhuset med mannen. Blodig, jordig, utan skjorta,stapplande stöd av två personer. Och med hopen av sorlande människor runt omkring.

Jag har sagt jag ska berätta positiva nyheter på den här bloggen.Mannen överlevde. Det var positivt. Skomakaren, den enkle hantverkaren räddade livet på tjuven. Vet inte hur han gjorde. Men det sägs att det var han som gjorde det.Det var positivt.

Vi har bett för tjuven ikväll. Varför försökte han stjäla? Vad för slags liv har lett honom till detta? Vad för slags liv ska han få. Vi vet inte. Därför har vi bett för honom.

KONSTEN ATT ANTA EN UTMANING!

2010-05-13T13:10:00.000-07:00

Den unge mannen tittade på mig med stora frågande ögon. Tyst och eftertänksamt begrundade han min fråga.
Lena och jag mötte honom i en gränd under en kvällspromenad.
- Kan du komma upp till vårt hus och laga vår bil? Den är trasig och behöver ses över.
Så hade jag frågat. Tänk vilken tur att vi skulle möta bilreparatören som brukat laga vår här i gränden. Bäst att ta chansen.

- Jaha. När då? Ska jag komma klockan 6 i morgon bitti då? kom det dröjande
svaret.
- Lite senare är nog bra.

Vi gick vidare. Lustigt. Han verkade inte lika alert som brukar vara...
En underlig känsla dröjde kvar då vi skilts åt. Något slags miss var det nog som inträffat...Eller? Men jag visste inte vad?

Nästa morgon kom ingen mekaniker. Konstigt han brukar vara snabb att komma på sin motorcykel.

Dagarna går. Så plötsligt står jag öga mot öga med killen igen! Snickaren! Han som jag anlitat flera gånger för annat jobb! Jag hade testat alla alternativ tyckte jag.Frågat mig själv: "Var har jag sett det ansiktet tidigare?" Nu visste jag.

Jag är inte så bra på ansikten. Ibland kan det bli pinsamt.
Men det blev också en lektion i afrikansk kultur. Att säga nej till att reparera bilen vore inte så artigt. Inte om man blev ombedd. Även om man är snickare och inte vet något om bilar. Bättre då att ställa upp - och sedan inte dyka upp.

Jag förklarade mitt misstag för honom. Han förstod. Inga problem.

FACIT TILL GISSNINGSTÄVLINGEN!

2010-05-13T12:50:00.000-07:00

1. Majskolvar hänger itaket
2. Gräs till ett nytt tak
3. Palmolja
4. Sockerrör
5. Ved

Lätt? Bra. Du kan Afrika!

GISSNINGSTÄVLING!

2010-04-18T13:23:00.000-07:00

Läste du tipset till Sveriges Television i förra inlägget? Tänkte man kunde ha en gissningstävling med i programmet också! Kanske så här:
Bild 1: Vad hänger i christinas kökstak?
Bild 2: Vad är det man ser bortom kläderna?
Bild 3: Vad finns det i grytan som ger sådan färg?
Bild 4: Vad är det för något som Christina odlar utanför sitt hus?
Bild 5: Vad står lutat mot väggen?

I Christinas kök!

2010-04-18T12:36:00.000-07:00

Att se på matlagningsprogram på TV har aldrig varit min favoritsysselsättning - milt uttryckt. Än värre är det med sådana på radion där bara ett konstgjort ljud ska illustrera vispen e.dyl.

Men oj, vad jag önskar att många i Sverige fick sitta i Christinas lilla jordhus och höra henne berätta om sin matlagning! Och se hur hon visar alla moment i tillverkningen av mosad cocoyam med jordnötssås och fisk! Spisen är tre stenar och grytorna svarta av sot. Innertaket är färgat av många års rök.

Är övertygad om att ett TV-program om Christina's matlagning skulle bli succée för Sveriges Television. Fast matlagningsguruerna på TV kan nog inte tänka sig något sådant. Ingen Elektroheliosspis. Ingen mikro. Ingen elmix. Ingen elvisp. Inga blanka bunkar och inga sofistikerade ingredienser. Bara cocoyam som växt utanför huset. Och jordnötter och lite fisk från marknaden...

Men ändå. Vad roligt det skulle vara. SVT vet inte vad de går miste om.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN BLEV DET NÖDVÄNDIGT!

2010-04-11T04:05:00.000-07:00

Biografier över ”stora” personer har skrivits i mängd. Vad intressanta de kan vara! De berättar om födelsen, barndomsförhållandena, uppväxt, kamp, livsmål och bedrifter. Fascinerande och lärorikt.
Men en sak måste vi acceptera: Berättelsen tar slut där livet slutar. Kanske citeras personens sista ord. Kanske ges en stämningsbild av hur det var då allt var över.

I en berättelse om Albert Einstein står det: ”Slutet var varken patetiskt eller olyckligt .’Jag har slutfört mitt arbete här på jorden’, sade han utan självömkan… En söndagskväll låg några maunuskriptblad på hans sängkant….Tidigt på morgonen brast aortaväggen och han dog”

När personen är död och begravd finns inget mer att tillägga. SISTA KAPITLET ÄR SKRIVET!
Han eller hon talar inte mer! Reser inte mer! Uträttar inget mer! Hur älskad - eller hatad – personen än varit så är det slut nu…. Möjligtvis kan det skrivas kommentarer och utvärderingar om konsekvenserna av personens liv. Men i övrigt är det slut.

Matteus skrev också ett slags ”biografi”. Om Jesus. Förfäderna, Födelsen. Kort om barndomen. Kamp och frestelse. Dopet. Undervisning, visdom och talekonst. Mättandet av hungriga. Tecken utöver det vanliga. Anspråk. Konflikt och hat.

I kapitel 27 når berättelsen slutet: Avrättning. Förödmjukelse. Anspråkens antiklimax. Ännu ett liv är slut! Graven stängs till! SISTA KAPITLET I ÄNNU EN LIVSHISTORIA. SOM ALLTID ÄR GRAVEN SLUTET!
INGET MER ATT TILLÄGGA!

Det är här vi gör den fantastiska upptäckten: DET FINNS ETT KAPITEL TILL – EFTER DET SISTA!
Matteus 28.
FÖR FÖRSTA GÅNGEN I VÄRLDSHISTORIEN BLEV DET NÖDVÄNDIGT ATT FATTA PENNAN EN GÅNG TILL – FÖR ATT SKRIVA ETT NYTT KAPITEL! Inte en fotnot bara. Inte bara en kompletterande kommentar om något bortglömt. Inte en ytterligare analys av ett visst skeende i personens liv.

ETT NYTT KAPITEL OM ETT VERKLIGT NYTT LIV! Fienderna var bestörta. De hade ju sagt: ”Det är slut nu!” Men här är alltså mannen igen!

Matteus måste ha haft inspiration då han skrev! Vilket scoop! Och faktum är: Hade det inte varit för kapitel 28 – då hade vi inte haft några andra kapitel heller! Inte ens en ordinär biografi. Om inte graven skakats om… Om ingen kunnat ropa: ” HAN ÄR INTE HÄR! HAN HAR UPPSTÅTT! (Matt 28:6)
”VARFÖR SÖKER NI DEN LEVANDE BLAND DE DÖDA?”(Lk 24:5)

Det nya kapitlet handlar om uppståndelse och liv och hopp därigenom.

Mycket irriterande var det redan från början. I filmen ”Jesus från Nazareth”, som gått på svensk TV, säger tempelöversten då han kommer in i den tomma graven : ”Nu börjar det…!” Bortförklaringarna. Förnekandet. Teoretiserandet. Filosoferandet. Spekulerandet…

FÖR ANDRA HAR DET BLIVIT LIVETS VÄNDPUNKT.

Än idag är uppståndelsepåståendet ett irritationsmoment . I Aftonbladet och bloggar speglas detta ännu i april 2010.Se också här.

DET ÄR INTE LÅNGT OCH VÄGEN ÄR BRA!

2010-04-10T14:11:00.000-07:00

Vi åkte The Ring Road upp mot Nigeriagränsen i veckan med våra gäster Bruno och Barbro. Bruno tyckte att folk alltid svarade samma sak då man frågade om vägen: "Det är inte långt. Och vägen är bra!"

Ville man vara mer specifik kunde man fråga: "Hur lång tid tar det?" Svaren var olika. "En timme." "En och en halv timme." "Med den där bilen tar det en halvtimme!"

Det är bra med alternativ. Då kan man välja svar. Allt efter behag. Det ju populärt nu för tiden.Väl?

PÅ VÄG MOT EUROPA

2010-04-10T14:06:00.000-07:00

Häromdagen satt de där och vilade i ett träd längs ”the Ring Road” i nordvästra Kamerun. Ladusvalorna. Vi åkte förbi i dammet och stannade till. Det måste man då man ser europeiska gäster mitt ute i den afrikanska ”bushen”.
De satt samlade precis som de gör på hösten i Sverige. I flockar sitter de där. Så plötsligt är de borta. På väg till Södra Afrika. Nu satt de och vilade på resan mot Europa. Det måste de få göra. Resan är lång och farorna många. Men nu får de nog putsa till sina fjädrar och dra vidare ganska snabbt om det är Småland eller Lappland de siktar på. Vägen är lång.

”NEJ DET HÄR KAN INTE VARA VÄGEN!”

2010-04-10T13:54:00.000-07:00

Det vi trott var en väg smalnar av och försvinner in bland stenbumlingar och högt gräs. ”Vi måste ha tagit fel någonstans!” Mödosamt vänder vi den lilla Suzuki-jeepen. Lena och jag och våra gäster Bruno och Barbro ser oss omkring. Det finns inte en människa inom synhåll. Ödsligheten är total.
”Kimbi Forest Reserve” stod det på en skylt vi nyss passerat. Stenarna på vägen är bitvis så vassa att det är ett under att däcken inte skärs sönder.

”Vad gör vi om bilen går sönder?” ”Då får vi stoppa en bil och be om hjälp!” Bil? Vad då för bil? Imorgon? Eftermiddagen är sen och mörkret kommer halv sju. Då ska man inte vara ute. Jag vet vad alla tänker: ”Ska vi hinna fram till det bokade gästhuset i tid?”

Då dyker plötsligt en man upp ur snåren på en cykel. ”Var går vägen till Bum?” frågar vi. Mannen pekar in på spåret vi just gett upp hoppet om. ”Där!” säger han. ”Fortsätt bara så kommer ni till Bum!”

Gästhuset ska finnas i Bum som är utsatt som en by på kartan. Tyvärr visar sig Bum vara en hel region snarare en by. Bum-pricken på kartan visar sig heta Kimbi. Fast där är inte gästhuset, får vi veta. Det ligger i Funfuka. Vid en rondell i Funfuka. ”Tyvärr har dock en bro kollapsat på vägen dit.” Det måste ha skett igår, eller förra veckan, tänker jag. Varför har ingen sagt något? ”Nej det hände förra året!” blir vi upplysta om. Ok, vi förstår.

”Ni måste åka en lång omväg för att komma till Funfuka Först tre kvart till Misaje. Sedan ytterligare tre kvart till Funfuka!” Jag vet vad Bruno tänker: ”Tre timmar till alltså!”

”Finns det något gästhus här i Kimbi?” frågar jag. ”Javisst. Där vid byrondellen!” ”Ni rekommenderas att inte fortsätta nu. Ni hinner inte fram innan det blir mörkt. Dessutom var det ett väpnat rån på vägen i lördags!”
Hela familjen med huset är baptister och husfadern informerar oss – troligen för att vi ska känna oss trygga: ”Jag har varit borgmästare tidigare här i Kimbi!” Så kom det sig att vi sov gott (de flesta av oss) den natten hos en privatfamilj i Kimbi. Madrasser på golvet funkade bra.

NÄR ETT FIASKO HOTAR

2010-04-10T13:41:00.000-07:00

”Kan du inte komma upp till oss i Mbembe och ha en kurs med språkteamet?” Två gånger hade jag fått frågan. Men Ako, där språkteamets konor finns ligger långt från Bamenda. Nära gränsen till Nigeria. Och där hade jag aldrig varit. Inte heller har teamet hört till ”mitt” område tidigare. Usla vägar leder dit hade jag hört.

Nu blev det bestämt att vi skulle åka dit ändå. En hel del förberedelse i form av ett Powerpoint program och annat hade krävts. I Ako finns inte el, men en ny bensindriven generator skulle det finnas hade man försäkrat mig. Teamet såg fram mot besöket och skulle samlas trots att det var i påskveckan.

Resan börjar. Vi övernattar i Bafumen – ”Lenas by”. På morgonen blir jag bedrövligt medveten om mitt stora misstag: Jag har glömt projektorn hemma! Kamp. Fiasko. Kan jag lösa det utan materialet jag förberett? Till slut ger jag mig iväg till en annan plats och lyckas få tag på kartongskivor och märkpennor. Kanske jag kan rita något? Att åka tillbaka till Bamenda skulle förskjuta hela resprogrammet och vi skulle komma för sent till gästhuset i Bum.

Så åker vi. Efter en natt i Kimbi (se annat inlägg) kommer vi till den lilla staden Nkambe. Därifrån går en usel ”väg” upp till Ako alldeles vid gränsen till Nigeria.
Vi ska just åka från Nkambe då en tanke slår mig: Tänk om det finns någon här i ”stan” som har en projektor att hyra ut? ”Testa i baptistkyrkan! De har visat film någon gång” tipsar man mig i en affär. Tyvärr, pastorn är borta… Åter till affären. ”Testa med Fackelbärarna!” Vi gör så.

Så kommer det sig att jag nästa morgon packar upp en splitter ny projektor – helt oanvänd – ur dess kartong. Kopplar den till laptopen och har mina lektioner. De 13 deltagarna i teamet som samlats den här skärtorsdagen är mycket intresserade.

”Jag förstår nu att det hade varit svårt för dig att ha de där lektionerna utan projektorn!” säger Barbro.
När timmarna gått hackar generatorn till och dör. Ytterligare bensin kan bara köpas i Nkambe. Två timmars resa bort. Men det gör inget. Jag har inget mer att tillägga. Kursen är över. Bensinen räckte exakt tills allt var klart!

ÄR DET INTE SÅ ETT BÖNESVAR SER UT?

I all sin enkelhet. Och härlighet.

VÄGVISARE

2010-04-10T13:24:00.000-07:00

Tänk vad skönt med en vägvisare! Äntligen! Nu löser det sig! Plötsligt stå det en skylt där vid en liten korsning mitt ute i tomma intet någonstans mellan Kimbi och Misaje i den Kemerunska ödemarken… Låt se nu….? Vart går vägarna? Ska vi ta av åt höger eller vänster….eller är det rakt fram vi ska åka? Fyra par ögon stirrar. Fyra hjärnor tänker febril. Sedan återstår bara att chansa. Vi tar den väg som ser bäst ut.

Visst är det väl viktigt med vägvisare? Eller hur? I livet menar jag. Men vilket kaos de kan ställa till om den som gör skylten inte själv vet vägen… Vad snett det kan gå. ”Om en blind leder en blind…”
En karta där en region ser ut som en by. En skylt utan relation till den omgivande terrängen. Så vilseledande.

Jag minns en som fått instruktionen inför en militär orientering:” Om kartan och verkligheten inte stämmer överens – då är det verkligheten ni ska följa!”

Kan det vara så även i livet att det finns kartor som visar fel? Och vägvisare som bara ökar förvirringen?

”Som himlaljus i världen..” (Fil 2:15) Så var det mening vi skulle vara. Himlaljus. Stjärnor på natthimlen. Det är de som leder flyttfåglarna tillbaka hem.

INGA PROBLEM! VI STÄLLER UPP!

2010-03-11T12:09:00.000-08:00

I måndags hade vi planering i Mbengwi.Entusiasmen i det lilla taemet var stor. Syfte: Ett projekt för att verkligen försöka marknadsföra allt som publicerats på Meta och för att informera om alfabetiseringsklasserna och värva deltagare till dem.

Så här har vi tänkt:
Vi hyr en lokal vid marknaden och målar den fint.
Abraham med en fårhjord på en helvägg kan väcka intresse i den här kulturen.
Texter på Meta-språket på väggarna. Lärare ska vara där och förklara orden och bokstäverna och visa hur en lektion går till.

I lokalen ska också all litteratur finnas att köpa. Vi ska ha "erbjudanden" och musik. Och så matservering(som sköts av en privat). Ingen ska betalas - alla är frivilliga! "Inga problem. Vi ställer upp!" Så säger dem i teamet.

De medverkande ska ha speciella T-shirts med en bra text. På marknaden ska några gå omkring och sälja lite skrifter och inbjuda till butiken.

Radion ska skicka gratis reklam trodde någon! Låt oss hoppas det ska bli så.
Ingen som besöker marknaden ska missa att något nytt har hänt på Mbengwis marknad!

Målet? Intresset för läsklasserna ska öka påtagligt! Mycket mer litteratur ska spridas!Bara genom att det finns gott om böcker i olika ämnen kan man lära sig läsa bra.Samtidigt arbetar vi på att alfabetiseringsklasserna ska fördjupas så att de ännu mer tydligt kan påverka människors liv och vardag! Och vi testar nya metoder för att effektivisera undervisningen. Att bygga ord med "bricks" jobbar vi med nu. Precis som när man murar en vägg. Sten på sten. Stavelse på stavelse.Bokstav på bokstav.

Nästa vecka väntar en liknande planering i Oku! Och sedan...?

Klockargårdskyrkan i Malmbäck - literacylärarna i Mbengwi och Oku! Hand i hand.Tillsammans med andra som också är med i teamet- Globalt och lokalt förenat.

FISKBEN I SANDEN

2010-03-11T11:40:00.000-08:00

Satt utanför dörren på ett språkteams "office" och åt mat häromdagen. Ris och fisk. Vi hade en "workshop" för alfabetiseringslärarna. Nu var det lunchrast och jag spottade ut några fiskben i sanden. Små tunna fiskben.
Det var då jag såg den, myran. Hon hade sprungit på ett ben och "bestämt sig" för att släpa bort det. Men benet hade fastnat mellan några gruskorn. Den slet och slet. Tanken att ge upp föresvävade den inte. Jo, nu stack den iväg några centimeter! Men nej, nu var den tillbaka vid benet igen. Nytt slit, Envist slit. Ge upp? Nej, varför det? Benet fanns ju kvar.
Lekte med tanken att hjälpa den lite på traven, men, nej jag ville se hur det skulle gå.
Nu dök en kompis upp. Två myror på samma ben. Slet och drog.Milimetrar framåt.

Då kom den tredje myran. Högg tag i ett närliggande fiskben. Ett bra grepp. Benet stod som ett spröt rakt upp. Och så kutade den! I full fart med fiskbenet som var flera gånger dess egen längd. Ja, den formligen sprang. Snart var den flera meter bort i ändan av vattenrännan.

Vid min fot kämpade de andra på med det tyngre benet. Det som hela tiden fastnade i allt möjligt... Såg inte att de kollade avundsjukt på den andra som hade sätt lätt för sig. Eller som hade en lättare börda..eller lärt sig ett bättre grepp... Nej det såg jag inte. Såg bara att de fortsatte.

Nu var det dags att fortsätta "workshopen". Dra i några nya tåtar. Försöka inspirera och öva några metoder att bättre kunna lära fler att läsa sitt eget modersmål. Alfabetiseringskurserna har pågått några år nu. Tänk vad alfabetiseringslärarna kämpat. En del har gett upp. Andra fortsätter. Kanske det ska lossna nu och tempot öka...

Jag kastar en blick bortåt vattenrännan. Ser den inte längre nu, den snabba! De andra två har blivit tre. Och de knogar på.

MÄTER MAN UTVECKLING MED TVÅL?

2010-02-25T12:41:00.000-08:00

Kom att läsa en undersökning som gjordes i ett alfabetiseringsprojekt för ett par år sedan: "80% av lärarna var entusiastiska över sitt arbete och de vittnad om hur deras liv hade förändrats" som ett resultat av engagemanget i läsundervisningsprojektet:"Nu har vi råd med minst 4 tvålar per månad!" En universaltvålkub är det i sanning: Den används till både klädtvätt, disk och att tvätta kroppen.

Alfabetiseringslärarna är volontärer.Deras ersättning är blygsam. Men nu kan de köpa tvål. Så de kämpar vidare. Inte alla, men många. Vissa söker bättre betalda jobb. Arbetet hänger på dem som stannar.
"Nu när jag kan läsa vågar jag fråga mycket mer ute i samhället, t.ex. hos myndigheterna! Förr var jag rädd att bli betraktad som dum eftersom jag inte kunde läsa information!" En läsklassdeltagare om hur läsundervisningen påverkat livet.
"När jag fick läsa om HIV/AIDS på mitt eget språk förstod jag bättre vad det är! Nu kan jag prata med mina barn om sjukdomen." Tack vare en liten berättelse om Aids som översatts till det egna språket och används i läsklassen.

Fast....hur mäter man levnadsstandard och utveckling?
Där i byn vet man nog inte mycket om Human Development Index (HDI), som mäter BNP/capita, förväntad livslängd och utbildningsstandard. Inte heller är väl PPP, köpkraftsparitet, GEM, Gender Related Index, GEM, Gender Empowerment Index eller HPI, Human Poverty Index något man diskuterar varje dag…

Men tvål känner man till. Nödvändigtvis. Frågan är om statistikerna vid skrivborden går ner på tvålnivån? Hoppas det. Någonstans där bland siffrorna i livslängdskolumnen finns naturligtvis tvålen. Anonym och onämnd. Men nödvändig. För de som inte känner till HDI är det tvålen som gäller som mått….

GUDSTJÄNSTORDNING

2010-02-24T07:15:00.000-08:00

Först in först ut! De första till kyrkan får första bänkarna. De som kommer sist hamnar längst bak.Bänkarna fullpackade! "Träng ihop er!" Efter gudstjänsten börjar de som sitter på första raderna att gå ut genom mittgången.Först naturligtvis pastorerna. Sedan följer bänkraderna efter undan för undan. Sist in sist ut!

Men innan dess ska förstås hönan och kassavaroten som någon lämnade i kollekten auktioneras ut! Inkomsterna redovisas noga på storbildsprojektion nästa söndag: Insamlat i gudstjänsten, i söndagsskolan..Insamlat till Haiti....

Utanför står pastorerna och hälsar på alla som går ut....

Efteråt saft och bullar vid vårt hus med en kamerunsk kollega och hans barn. Barnen ville så gärna se vår 7 hundvalpar... Låter som en idyll? Well, det är en del av livet...

JESUS GICK VIDARE......!

2010-02-11T08:22:00.000-08:00

Varför har jag läst den här julklappsboken två gånger på kort tid? ”JESUS GICK VIDARE OCH KYRKAN STÅR KVAR”. Författare Carl-Henrik Jaktlund,

”Hoppas denna enkla bok direkt från hjärtat får vara till nytta och betydelse för livet och för tron.” Så har författaren skrivit på försättsbladet. Det är en bok från hjärtat. Ärlig. Självutlämnande. Rannsakande och kritisk men ändå med framtidshopp. Det är ingen betraktelse eller teologisk utläggning. Mer som ett uppriktigt samtal vid köksbordet. Med köksbordsord. Ett samtal utifrån egna upplevelser – men som också är så många andras. En bok för alla med rötter i frikyrkan!

”70-90 procent av alla tar alltså sina avgörande beslut kring tro före tjugo års ålder”. Frikyrkorna skulle ha haft över två miljoner medlemmar idag om de som varit en del av barn- och tonårsverksamheten hade stannat kvar. Alla brinnande hjärtan. Vad händer med dem? Den här boken handlar om detta. Ett samtal om trons utveckling och kamp: Tonårstro. Vuxentro. Att uppleva” trons vakuum”. Troskriser. Tydlighet. Radikalitet. Nyanser. Trovärdig tro. Barnslig tro. Barnatro. Inga klichéer om vad tro är.

Boken är äkta. Berörande. Engagerande. Nog därför jag läst den två gånger nu… Och så det att man känner igen så mycket… Carl-Henriks egna upplevelserna speglas gång på gång i den fascinerande berättelsen om Emmanusvandrarna i Lukasevangeliet. ”Hade min gudstro funnits kvar utan den? … Tänkbart, men säkert är det inte”.Jag älskar också den berättelsen. Har läst den på nytt nu.

Ibland orkar man inte läsa böcker som bara skrivits för att ”uppbygga”. Den här boken brottas med frågor som är svåra. Inga schablonartade påståenden och plattityder. Men många rader är starka…

Det här är inte försök till en recension. Ville bara säga att jag läst en julklappsbok två gånger nu. Det händer inte så ofta… Har du läst boken?

VI BOR DÄR INGEN KUNDE BO!

2010-02-09T11:08:00.001-08:00

Kullen vi bor på var obeboelig! Där begravde man folk som dött ”på onaturligtvis vis”.
Sådan mark var drabbad av förbannelse och olycka. Vem ville bo där? Så marken uppläts till tyska missionärer. De byggde sitt hus där. Och en Bibelskola. Nu kryllar det av bibelskoleelever här. Från olika håll i landet. Kanske är de 200 och två år studerar dom. Klockan fem drar de igång. Lovsång och bön klockan fem. På morgonen alltså!

Kyrkan är stor. Varje söndag samlas många till gudstjänst där. Lovsång och dans. Predikan. Bön. Evangelisation. Musik.

Tänk att en så stor anläggning vuxit upp här på kullen. Men det var ju ändå ingen som ville bo här! Inte på den här obeboeliga backen. ”Vart ska du?” frågar taxichauffören. ”Till Full Gospel Mission Hill!” ”Ok!” Inget mer behöver sägas.

Inte idag. Förr var det annorlunda. Ödets ironi? Eller är det Guds humor? Kanske rent av ett Guds tilltal:"Frukta inte mörkret!"
Hur var det nu Jakob sa för länge sedan? "Sannerligen här bor Gud! Och jag visste inte det!"...Och han kallade den platsen Betel. Det betyder Guds hus.

Jag hör dem sjunga nu i kyrkan därnere i backen...

"LENA, VARFÖR HAR DU INTE SAGT TILL MIG?" ROPAR KUNGEN.

2010-02-04T12:14:00.000-08:00

"Lena, varför har du inte sagt till att du skulle komma med gäster?" Kungen låter nästan lite upprörd. Fast jo, det var en person fått i uppdrag att meddela vår ankomst! Men han hade väl glömt... Sånt händer.

På det stora hela finns det stor anledning att vara tacksam för den positiva och förväntansfulla attityden hos människorna i Bafumen inför utsikten att mmen språket snart ska ha ett eget skriftspråk! Böcker ska kunna skrivas. Läsklasser startas. Och för många är utsikten att Gud en dag ska kunna tala till dem på deras eget språk, en stor sporre.

Ja, han är lite besviken, kungen (fonen). "Om jag hade vetat att ni skulle komma hade jag kunnat be palatsets kvinnor att göra mat som jag kunnat bjuda er på!"

Egentligen kallas han "fon of fons", Kungars kung. För han lär vara lite över de andra.
Men visst finns det väl en annan också som bär det namnet? "Kungars Kung och Herrarnas herre!" Det låter bekant på något sätt. Jag tror att det kommer att stå om honom i någon av böckerna som en dag ska finnas på språket Mmen.

NU STANNAR ELEVERNA KVAR EFTER LEKTIONEN OCH BYGGER ORD!

2010-02-04T12:04:00.000-08:00

”Att göra ord och meningar är som att bygga en mur eller ett hus av tegelstenar!”
Så sa vi, då träklossarna introducerades för lärarna i läsklasserna på lärarkursen för ett par månader sedan. Vi övade hur man skulle använda dem. Wilfred var läraren som fick ansvaret att testa metoden i sin undervisning.

”Hur har det gått med klossarna?” frågar jag projektledaren Richard. ”Det har blivit succé. Nu använder Wilfred klossarna både i vuxenklasserna och på lektionerna i skolan!” förklarar han. ”Eleverna stannar kvar efter lektionen och försöker bygga ord med klossarna!”

Så nu har vi beställt ett stort parti klossar som ska räcka till alla 24 klasserna i Mbengwi. Tack vare att vänner i Malmbäck lovat stödja projektet. Nu planerar vi för en satsning på att trycka upp och marknadsföra all litteratur som någonsin producerats på meta språket. Det är ett spännande arbete. Ska berätta mer om det senare. På måndag ska teamet mötas och planera.

Läsundervisningen är viktig för utvecklingen. Den kräver material att läsa. Bra läsmaterial. Material om hälsa, malaria, HIV/aids, odling, affärer, vattenrening, Bibeln, lokala ordspråk, berättelser, sånger…

En utmaning. Men lite rädd är jag. Rädd att det inte ska finnas medel att göra det som behöver göras.
Att vi måste prioritera bort några viktiga bitar.

Men vi måste våga försöka.

OM DU HAR VÄGARNA FÖRBI AFRIKA

2010-02-04T11:24:00.000-08:00

Om du har vägarna förbi Afrika nån gång så missa inte Chi lilla gästhusservering. Kycking och ris för 12 kronor hos Chi är värt priset! Vi var nio som åkte dit i söndags eftermiddag. Först kyrkan. Sedan bergsbestigning och vandring runt Awingsjön. Sen mat hos Chi.

Han ringde mig på kvällen och frågade hur hemresan gick. "Den gick jättebra." sa jag. Nämnde inte att det var mörkt då vi åkte. Den vägen ska undvikas i mörker. "Din mat var jättegod! Du vet hur man gör god sås till kycklingen. Jag kanske kommer med fler gäster någon gång!"
Ett belåtet skratt. Det var förvisso det han ville höra. Att hans mat är god alltså.

IT'S THE AFRICAN CULTURE!

2010-02-04T11:06:00.000-08:00

De låg vid sina säckar på kanten av stigen. Säckarna var proppade med morötter och stigen ledde från de höga Awing bergen ner mot den slingrande vägen mot Bamenda. Måste ha varit ett slit att ta fram säckarna till stigen! "De odlas däruppe bortom krönet på bergsåsen" säger de och pekar uppåt sluttningen. "Ska ni sälja morötterna på marknaden?" frågar jag. "Ja visst!" "I Bamenda?" "Nej längre bort. De skickas till Gabon!" Morötter som 'cash crops.' Till grann-landet i söder. Och jag som trott de var odlare för den lokala marknaden!

Under samtalets gång dras buntar av morötter upp ur en säck och delas ut till oss som stannat till. Med förvånade blickar ser vi på männen och Patrik, vår följeslagare. "It is the African culture!" förklarar Patrik och skrattar. The African culture! Ett fint drag, faktiskt i den afrikanska kulturen. "Varsågod. En morot!"

HUSPROBLEM

2010-01-28T12:10:00.001-08:00

Vi kommer att behöva få tag på ett nytt hus att bo i om några månader. Bäst att börja leta redan nu tänkte vi. Sagt och gjort. Vi tog en promenad och kollade vad som fanns. Det blev snabbt napp. "Ni kan få hyra mitt hus däruppe på kullen!" sa mannen vi träffade. Häftigt palats. Inte riktigt klart än. Men rymligt vore det ju. "Nej tack, det får nog vara, tror vi. Vi vill nog leta efter något diskretare och mer smidigt!" "Ok, inga problem!".

Det är fler som har husbekymmer i stan. Ett dekret påbjöd häromdagen att alla små affärer inrymda i praktiska containrar runt om i stan omedelbart måste stänga. Containrar ska inte längre tillåtas. Inte trätak heller. Hus ska vara byggda på riktigt vis. Murade. Så nu rivs det och flyttas runtom. "Vem kommer att bygga här nu då?" frågade jag ägaren till den nu tillbommade containern där vi varit stamkunder länge. "Ingen!" blev svaret. Jag förstår. det kostar att bygga.

Affärsinnehavarna försöker nu överleva genom att sätta upp sina stånd utan tak här och där längs vägarna istället. "Ashia!" får man säga då man handlar där. "Beklagar!"

DU BÄR SOM ETT BARN!

2010-01-23T00:04:00.001-08:00

När Lena är i Bafumen bor hon hos sin vän Kristina. Förra veckan följde hon med henne ut och jobbade på farmen. Det är hårt jobb att hacka i torr jord. ”Varför hackar ni nu? Det är ju så torrt. Inte kan ni plantera nu?”
”Vi måste vara beredda. Den 15:e mars när det första regnet kommer – då går vi ut och planterar direkt!” Arbetsamhet.
…….
”Du måste vila nu!” säger Kristina till Lena. ”Du får inte ta ut dig! Du är inte van vid sånt här arbete.” Omsorg.
Nästa dag tar hon med Lena för att samla ved istället i skogen. Lena samlar grenar och lägger dem på huvudet, som man ska.
”Du bär som ett barn!” utropar Kristina och skrattar. Så här bär man. Uppriktighet.

”Varför gick ni till skogen och inte till åkern den andra dagen?” frågade jag efteråt.
”Jag tänkte det är lite lättare för Lena än att hacka i jorden!” sa Kristina.
Arbetsamhet. Omsorg. Uppriktighet.

Och så lär sig Lena orden. Och meningarna: ”Jag måste vila nu”. ”Vad är det här?” ”Vi går dit upp”…

Hon åkte just igen dit ut till byn. Kommer tillbaka på torsdag.

BOR NI KAMERUN NU? DIT KOMMER JAG VARJE ÅR!

2010-01-23T00:00:00.000-08:00

Vi lärde känna varandra i Liberia. Åkte med vår lilla Suzuki omkring i byarna. Hade möten. Det handlade om att utrusta sig med Guds vapenrustning. Efesierbrevet 6. Vi hade en bild på en soldat som vi klädde med de olika delarna av ”Guds vapenrustning”: trons sköld, frälsningens hjälm, rättfärdighetens bröstpansar. Och som skor på fötterna ”ivern att utbreda fridens Evangelium” .
Jag talade. Min vän tolkade. Det var länge sedan. Trettio år sedan. Vad sa jag? Förstod folk vad vi pratade om? Betydde det något för byfolket? Vet inte. Men vänskapen mellan min vän och mig befästes.

Sedan kom inbördeskriget. Och soldaterna. Förödelsen. Inte ”fridens evangelium” precis. Landet trasades sönder. De vadade över gränsfloden till Guinea med barnen på ryggen, vår vän och hans fru. Undan kriget i Liberia. Hjälptes av en vän att komma till USA med sin familj.

Han är pastor nu. Reser runt och predikar i USA och Afrika."Fridens Evangelium". Billy Africa, minns jag att han kallade sig som ung. Häromdagen fick vi mail-kontakt. ”Bor ni i Kamerun? Dit kommer jag varje år på besök!...Bamenda?...Till den staden brukar jag alltid bli inbjuden!”
”I can’t wait to see you!”
Inte jag heller.

KOMMER NI IHÅG?

2010-01-17T07:55:00.000-08:00

Tittade in på barnhemmet där Ellen gjorde en insats förra året. Hälsade på Mummy och Daddy och alla barnen. De höll på att öva en välkomstsång ifall någon besökare skulle dyka upp...

"Kommer ni ihåg Ellen?" "Jaaa!" "Kommer ni ihåg vad hon lärde er?" "Jaa!"

BUSKSKVÄTTOR I KAMERUN!

2010-01-17T07:28:00.000-08:00

Tog en långpromenad idag på eftermiddagen. I sluttningen upp mot barnhemmet, där vår dotter Ellen hjälpte till ett tag i höstas, höll de till, buskskvättorna. Minst ett tiotal såg jag. Det växer högt gräs och buskar där, så det påminner nog om något därhemma. Undrar varifrån i Europa de kommit? Kan det vara Sverige? Småland?

Jag kan aldrig upphöra att fascineras av hur flyttfåglarna kan hitta vägen. Och varför stannar de inte här då våren kommer i Sverige? Jag bara undrar... På rapporteringsajten Svalan hittar jag inte ett enda exemplar som dröjt sig kvar någonstans i Sverige. Lika bra det. Hur kul vore det för en buskskvätta att vara i Småland nu? Tänk om de bara visste hur kallt det är i Sverige det här vintern! Men det vet de inte....

Och ändå. Snart drar de norrut... De jag såg idag sjöng inte. de betedde sig som hemma, men de sjöng inte. Så nu drar snart iväg. Dit där de kan sjunga på nytt.

33,33% CHANS ATT GISSA RÄTT?!

2010-01-16T05:26:00.000-08:00

Nu är Lena i byn igen någon vecka. För att öva språket. "Jag har nu en språklektion", stod det i smset som just kom. Jag letade fram en bild på huset hon och Ellen bodde i då de var där sist. Det är väl där hon får bo nu också. Eller i grannhuset.

Obs! Bara en av bilderna ovan är från Bafumen! Här testas din urskiljningsförmåga.

LENA BLEV SÅ GLAD!

2010-01-09T14:58:00.000-08:00

Lena har bestämt sig för att bo lite längre perioder i Bafumen nu. För språkets skull. Men var? den tidigare bostaden är nu upptagen? Då kom ett mail: "Jag har ordnat så att du får bo hos min mamma!" . Henne känner Lena bra. Hon har varit hennes informant från början. Nu får hon bo där. I ett jordhus. Utan elektricitet. Utedass med hål i golvet. Vatten...?
Lena blev så glad! Hon längtar till Bafumen. Och nu vet hon var hon ska bo!

DET ÄR FRESTANDE NÄMNA NAMN...

2010-01-09T14:24:00.000-08:00

Tre veckor i ett iskallt och vitt Sverige! Hälsat på våra vänner. Släktingar. Barn. Firat min mammas 90-års fest! Inte illa att fylla så pass mitt på julafton! Det har hon alltid gjort - fyllt år på julafton alltså. Nu är hon 90. Och hon ber för oss varje dag... Inte klagar hon på att vi åker tillbaka till Kamerun heller. Det är så självklart för henne!

Så flyttade vi våra saker från huset vi sålt. Borde man slänga allt man inte visste man hade? Även om det är fullt användbart? Det är en fråga med flera bottnar...

Det starkaste bestående intrycket är ändå den enorma upplevelsen av att ha så fantastiska vänner därhemma:
- Enskilda människor i Malmbäck!! Vi som inte ens är urinnevånare! Har ju bara bott där något decennium!
- Malmbäcks Frikyrkoförsamling, som stöttar oss på olika sätt. Det var roligt att besöka Klockargårdskyrkan igen!
- Vår kära, underbara släktingar, som slitit för att vi skulle överleva...
- Och på Viebäcks Folkhögskola: Jullunch!
- Så kul att prata med ett par f.d. Outlookare i Linköping också!
- Glada att vi också fick en chans att träffa vännerna på Folk och Språk!

SOLSKEN OCH ÄNDÅ INTE KLART!

2010-01-09T13:54:00.000-08:00

"Jaså, ni åker tillbaka till Afrika nu? Ja, där är det väl varmt!?" Ungefär så brukar det låta. Ja, vad ska man säga? Sannerligen inte lätt att veta hur det är i Afrika. Värmen är det vännerna i Sverige lättast associerar till. Inte minst då man lämnar ett snötäckt Sverige gastkramat av kyla mellan 10-30 grader! Minus.

Så hur är det då i Kamerun? Ut ur flygplanet efter en seg resa via Etiopien och Ekvatorialguinea.
Flygplatsen i Douala, Kamerun. En vägg av het luft. 30 grader varmt. Var gör man av tröjorna snabbt? (Tur att Linus tog våra vinterjackor och kängor i Stockholm!)

Efter en dagsresa i buss äntligen hemkommen till Bamenda! (Lena åkte till Yaoundé). På natten två filtar för att inte frysa. På dagen i arbetsrummet: en T-shirt, en skjorta och två tröjor (tjocka). För att inte frysa. Men ute skiner solen. Varmt.

På morgonen är det helt molnfritt. Ändå inte klart! Ett kraftigt grålila täcke hänger över stan och bergen. Segar sig kvar som ett dis. Harmattan! Stoft från Saharaöknen eller området däromkring. En halv kontinent bort. Det är torrtid i Kamerun nu.

Alla ytor i huset vi ska bo i är täckt av tjocka dammlager! Städade de inte ur efter sig de som bodde här? Förvisso gjorde de det! Man får torka av. Det är torrtid. Harmattan kommer man inte undan. Jo, den upphör i April då regnen kommer. De som håller på till November....

TÄNK, DET HAR JAG ALDRIG SETT FÖRUT!

2010-01-09T13:29:00.000-08:00

Busstationen i Douala tidigt i tisdags morgon. "Den där bussen går till Bamenda!" sa man och pekade på ett fordon som uppenbarligen sett sina bästa dagar. Ingen idé att kolla däckkvalité och annat av säkerhetsintresse. Det fanns ändå inget alternativ! Bara en eller två fanns redan i bussen. Skulle alltså dröja innan bussen blev full. I Kamerun går inte bussarna efter klockan, utan efter "fullhet". Ganska fiffigt och miljösmart.

Satte mig på min plats och läste medan timmarna gick. Intressant bok, faktiskt: "Människa och mer" av Bengt Holmberg som varit teologiprofessor i Lund. En bok om Jesus. Där på busstationen en tidig morgon i Douala. Det står många religiösa sentenser på fordon och byggnader runt om i Kamerun. Den här boken går lite djupare. I forskningen om Jesus och hans samtid och tolkningen av hans anspråk. Om den stora frågan om vem han var! Är.

Bussen fylls. Chauffören klättrar in. Startar åbäket. Nu ska vi åka. Då böjer han huvudet ner och vilar det på sina händer på ratten! En lång stund. En stilla bön. Till Jesus anar jag. Den chauffören såg inte ut att ha studerat teologi någon längre tid. Men Jesus kände han.

Vi anlände till Bamenda sent. Dags att lasta av taklasten där min väska låg. Men först - huvudet mot ratten. En lång stund. Tänk, det har jag aldrig sett förut...

PACKAT FÖR SVERIGEBESÖK!

2009-12-07T07:35:00.000-08:00

Äntligen har vi pressat in vårt pick och pack för Sverigebesöket över jul och nyår! Hoppas incheckningen i Douala går bra! Likaså utcheckningen på Arlanda och resan med Swebus! Men de är ju service-inriktade så det ska väl gå bra...
Ska bli så roligt att träffa familj och släkt som vi saknat ett tag nu. Och de fantastiska vännerna i Malmbäck! Vi häpnar över vilka vänner vi har!

VÅREN HAR KOMMIT!

2009-11-28T04:13:00.000-08:00

Fantastiskt! Nu är våren äntligen här! Jag har längtat efter att budbärarna ska komma. Nu är de här! I går satt en trädpiplärka i vår trädgård! Idag fanns det flera lövsångare i våra träd! De dök upp här lika plötsligt som de försvann från Sverige.
För visst har du saknat dem?

”Till och med storken känner till sina tider, och turturduvan, svalan och tranan håller sina ankomsttider.” (Jer 8:7). Närmare tre millenier har gått sedan Jeremia fascinerades av samma sak!

UPPDATERAD TOMTKRYSSLISTA

2009-11-26T11:34:00.000-08:00

NU HAR JAG UPPDATERAT MIN LISTA PÅ TOMTOBSERVATIONER AV FÅGLAR:

Trädpiplärka, lövsångare,tawny-flanked prinia (trol), african dusky flycatcher, african blue flycatcher, northern black flycatcher, african pygmy kingfisher, rufuous-vented paradise flycatcher,, common wattle-eye, tropical boubou, speckled mousebird, squaretailed drongo, splended glossy starling, baglafecht weaver, spectacled weaver, black-and white mannikin,collared sunbird,green headed sunbird, splendid sunbird, northern grey-headed sparrow, bronze mannikin, red-eyed dove, blackcrowned waxbill, orange-cheeked waxbill,white-throated bee-eater,commom bulbul, red-cheeked cordon-bleu, african thrush, mountain saw-wing, littles swift,african palm swift, yellow-rumped tinkerbird,yellow-fronted canary,snowy-crowned robin chat, grey woodpecker,cardinal woodpecker, pin-tailed whydah, shikra, african Scopsowl

- samt diverse andra sunbirds!

Bergsklättring och byvandring i Oku gav följande resultat:

Cameroon olive greenbul,yellow white-eye, baglafecht Weaver,African hill babbler, black-throated apalis,black-collared apalis,dusky flyctacher,green longtail,northern double-collard sunbird,bangwa forset warbler, grey apalis, white-bellied crested flycatcher,thick-billed seed eater, chubbs cisticola¨, whitecrowned robin chat, african stonechat,roch martin

Besöket i Awing:

yellow-rumped tinkerbird, vieillot's black weaver, singing cisticola, village weaver, red-eyed dove, northern double-collard sunbird ,yellow-fronted canary, nountain saw-wing

INTE VISSTE JAG SWAHILI SKULLE BLI SÅ POPULÄRT I KAMERUN!

2009-11-22T13:37:00.000-08:00

"Kunde Gud använda en åsna, så kan han väl använda mig!" Visst har vi hört det uttrycket?
Som en illustration lärde jag, som är fullkomligt omusikalisk, literacy-teamet en sång på swahili. Det blev succeé. Nu kommer den säkert att sjungas i kyrkorna i Mbengwi här framöver!

"Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus.Jag har beslutat att följa Jesus. Jag ska inte gå tillbaka. Jag ska inte gå tillbaka!"

Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Nimekubali kumfuata Yesu
Sitarudi, sitarudi!

Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Baba na mama wakiniacha
Sitarudi, sitarudi

Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Hata wenzangu wakini acha
Sitarudi, Sitarudi

ATT BYGGA ORD ÄR SOM ATT BYGGA ETT HUS!

2009-11-22T13:07:00.000-08:00

Tjugosex alfabetiseringslärare var samlade på kurs i fem dagar! Undervisningsmetodik och undervisningsövningar var några saker som fanns i programmet. När vi slutade vid 3-4 tiden på eftermiddagarna hade en del en lång resa framför. Vissa var tvungen att gå ett par timmar. Ändå var man vid gott mod.

Vi testade med byggklossar för att bygga ord och meningar. Det blev populärt. Alla enades om att Wilfred ska få använda dem vi har först. Sedan ska vi se om vi kan få fram klossar till alla lärarna.

VI HAR EN PLAN!

2009-11-22T12:44:00.001-08:00

Alfabetisering. Litteraturproduktion. Jättebra! Men marknadsföringen av läsmaterialet i en "icke läsande kultur" är också en utmaning! Mycket eftersatt! Nu har vi en idé:

Nära Mbengwi är det en stor marknad med mycket folk var 8:e dag. Tänk om:
- Vi kan hyra en liten lokal där varje marknadsdag
- Dekorera de smutsiga väggarna med vackra tygskynken och sätta upp en stor
uppseendeväckande skylt utanför.
- Utrusta volontärpersonalen med speciella T-shirts med literacyreklam
- Sälja allt hittills producerat tryckt material i "affären"
- Ha en liten "nyhetstidning" på Meta och Engelska att sälja till självkostnadspris.
- Spela musik och visa en PowerPoint presentation av alfabetiseringsarbetet
- Informera om klasserna och erbjuda folk att anmäla sig
- Ha en demonstrationslektion för att visa hur det går till att lära sig läsa och skriva Meta
- Ha personer i Literacy T-shirt som går omkring och säljer och gör reklam för läsklasserna.
- Ha ett "specialerbjudande" eller en tävling.
- Uppmuntra någon att komma och sälja lite "snacks" i lokalen

INGEN SKULLE SVÄVA I OKUNNIGHET OM ATT NÅGOT NYTTHÄNT!
LITERACYBUTIKEN SKULLE SKILJA SIG FRÅN ALLT ANNNAT PÅ MARKNADEN! Tänk om! Det vore häftigt!

Sekvens från en minibussresa.

2009-11-14T12:18:00.000-08:00

Lena och Ellen åkte till Bafumen häromdagen och träffade Lenas vänner! Här är tre bilder från färden.

EN GAMMAL GITARR OCH NÅGRA LEKTIONER

2009-11-09T10:59:00.000-08:00

”Det måste vara ni!” Så stod det i mailet som plötsligt dök upp för ett par veckor sedan. ”Ni minns mig nog under namnet F !” skrev han. ”Jag hittade er på facebook. Det var inte lätt att lista ut om det verkligen var ni. Men så hittade jag Ellen bland era vänner! Då visste jag!"Han var bara ca femton då. Nu är han väl 45. Flydde under kriget till grannländerna. Överlevde och återvände. Fick jobb på USAs Ambassad och sedan på US Peace Corps.

”Lena, du lärde mig spela gitarr! Det har jag använt mig av genom alla år för att tjäna Gud! Och jag minns Bibelstudierna om Apostlagärningarna! ” Mina första trevande Bibelstudier… Har väl många gånger undrat hur pass misslyckade de var. Nu skriver någon och berättar att de betydde något för honom. Det var 30 år sedan. En gammal gitarr. Några gitarrlektioner, och ett liv blev välsignat…

Tänk vad lite vi vet om effekterna av det vi gör! Vi får inte ge upp!

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

2009-11-09T10:55:00.000-08:00

Jag har blivit påmind om Liberia de sista dagarna. Vi bodde där 1978-81. En dag fann jag mig själv stående med en grönbena i handen utanför vårt hus i Foya. En man hade kommit med fågeln, som han hittat död. Eller hade han kanske dödat den i sitt risfält. Kanske hade han gjort det med en slangbella?

Varför minns jag den där grönbenan? Därför att den hade en ring på sitt ben. Därför att jag tog den ringen den ringen och skickade den till adressen som angavs. Jag fick veta senare att den märkts på Helgoland utanför tyska kusten året innan.

Så hade den flugit till Liberia och omkommit i ett kärr – eller rent av fångats och dödats för att ätas. Jag förstod redan då att det finns risker! Att förlora sig i ett land som inte är mitt. Att komma ur kurs. Att dö bort från livet Gud gett. Att förlora friheten, glädjen, flygförmågan. Att fångas i sådant som dödar livet.

Man kan vara hemma fast man är borta. Har du tänkt på det? Och visst kan man väl vara borta, hemma. Och hemma,hemma. Och borta borta.

En fågel påminde mig om detta.

JAG VILL OCKSÅ FÅ EN CHANS - ÄNTLIGEN!

2009-11-09T09:39:00.000-08:00

"Jag vill också lära mig läsa!" Den gamla kvinnan (är hon äldre än jag?) var bestämd. Hon fungerar som "mamma" på barnhemmet där vår dotter Ellen arbetar några veckor som frivilligarbetare. Hon hare levt några år nu och varit med om mycket. Dags nu att lära sig läsa. barnbarnen skrattar. Men hon har inget att förlora!

Så nu undervisar Ellen två grupper med barnhemsbarn i engelska. Och deras "mamma". Vems förtjusning är störst? Den som levt ett långt liv och nu äntligen får chansen? Den som är 7 år och just börjat skolan - och som har livet framför? Ellen, som fått uppgiften och utmaningen att en kort tid betyda något för dem. En kort tid? Vem vet om inte några korta veckor kan få effekter för resten av livet!

Ellens utmaning är att "möta" de här barnen. Att "se" dem och bejaka dem. Ta dem på allvar. Sådant sker inte i skolan. Inte i den här skolan. Inte i en skola med 60-70 barn i varje klass

VARFÖR MINNS JAG DETTA?

2009-11-09T09:37:00.000-08:00

HUR VAR DEN DÄR SÅNGEN NI SJÖNG?

2009-10-31T02:06:00.000-07:00

De sjöng så fint, tjejerna i den lilla bykyrkan i Tingo som ligger inklämd mellan bergen och floden Meza. Ellen och Lena vill lära sig den sången!

FÖR ATT BYGGA BEHÖVS SAND!

2009-10-31T02:01:00.000-07:00

För att bygga behövs sand. Den bästa finns på flodbottnen. För att ta upp den behövs hinkar, båtar - och dykare. En viktig business!

Det torkar upp nu, ska du se!

2009-10-31T00:40:00.000-07:00

Fem timmar ungefär tog det till bergsbyn i måndags. Tre lastbilar nerkörda i lerhål passerade jag. Vägen var rena bilmassakern. Om inte lerhål, så kilometervis med småhål som rister bilen till bitar - även om man kör 10 km i timmen!

Framme i byn slamrar det till någonstans. 4-hjulsdriften har pajat. Bakom ett hus finns en "verkstad". Några killar kastar sig över höger framhjul. Skruvar bort allt som finns innanför. "Men det kanske inte är någon idé, om ni ändå inte har någon reservdel att sätta dit?" försöker jag. "Låt oss nu ta bort det här och se efter. Kanske vi kan hitta på något sätt att fixa det!" Killen som var huvudmekaniker låter lugn och säker. Och jag vet att de här killarna har rotat i bilar förr.

En timme senare är hjulet på plats igen och bilen körduglig. Den felande delen är borttagen. Närmaste reservdel kan fås i ett grannsamhälle. Men dyrt. Jag måste ta mig tillbaka hem utan 4-hjulsdrift. Det går bara om det inte regnar. Våt lera är värre än is!

Nästa morgon. Seminariet ska börja och jag drar igång den nya generatorn med det stolta namnet "Yamaha Original" (Bör vara Yamaha "Original" ). Jag står plötsligt med en brusten startrem i handen. Snabbt iväg att hyra en annan generator. Till slut startar den och den nyreparerade voltregulatorn får ström. Projektorn jag haft med från Sverige kopplas in. Rök väller fram ur dess båda sidor. Ur spel. Kommer jag att ha pengar till en ny?

Här gäller det att improvisera med blädderblock och lite annat. Många "literacylärare" är på plats. Det måste funka.

Byelektrikern tar sig en titt på voltregulatorn - som just reparerats i Bamenda. "Titta, den transformerar upp spänningen till 300 volt!" säger han och ser på sin mätare. Projektorn dog alltså av överspänning! Och jag som behöver projektorn. vad gör jag...?"Är det någon idé att låta byelektrikern titta på den?" "Låt honom försöka!" säger Sam i språkteamet. Nästa morgon är projektorn fixad! Och voltregulatorn!

"Ska jag saffa en mekaniker som kan sätta dit en ny rem i generatorn?" frågar Sam.

"Ja. gör det!" säger jag. En stund senare kommer en liten pojke. Tolv år verkar han vara. "Han fixar det mesta!" säger Sam. En stund senare är generatorn ok. Mekanikern var 15.

Sista natten och morgonen vräker regnet ner. Jag måste nog skicka efter den den där reservdelen från grannbyn ändå! 4-hjulsdrift är ett måste för att ta sig uppför leriga backar. En extra dag minst blir det nog här i byn. Så tänker jag.

Då tar regnet slut. Solen kommer fram. "Nu torkar det upp snabbt! Du kan åka." säger pastorn. Och det är sant. Det torkar fort när solen kommer.

Klockan 11 på förmiddagen åker jag med fullasted bil. Och en passagerare, precis som jag önskat. Fem timmar senare är jag i Bamenda.

I en hopplöst misslyckad situation - finns Gud med då? När allt är lervälling runtomkring? När tekniken felar? När saker och ting inte startar? När ens egna planeringar slår slint? När man känner sig misslyckad? Kan man ändå tro att Gud är med då?

"Det torkar upp nu, ska du se! Det är inte kört. Det finns en utväg. Du kan åka nu!"